PROSA. Den här veckan presenterar vi en nyskriven novell i dialogform av Christopher Paulstam.

Christopher Paulstam är frilansande essäist och journalist. Hans texter “flyter mellan personligt djup, existentialistiskt grubbel och samhällskritisk reflektion”, som han skriver på sin webbplats.

Paulstam har hunnit med mycket i sitt liv, allt ifrån flådiga mingel i Stockholms innerstad och filosofiska studier till fabriksjobb och som patient inom kriminalvårdens återetableringsprogram.

Vi är nu stolta över att få presentera Paulstams novell Den enslige patienten. Den handlar om en patient, utan några andra erfarenheter än böcker och skrivande, som går till läkaren på grund av psykisk ohälsa.

CAROLINA THELIN

Den enslige patienten

KRISTIAN CONTI: Nog för att doften av kamfer förgyller våra törnekronor men inte mjuknar väl pliktskyldigheten för det. Man skall skriva sina alster med självmordet skriande i pannbenet och patron gå sin gröna mil i nötta stövlar i regn och rusk och snö och töväder, med klackarna hårt ekande i den våta uppförsbacken på vägen mot alla drömmars slottsgård. Nåja –

LÄKAREN: Nu förstår jag inte riktigt.

KC: Naturligtvis inte. Taggarna sticker dig redan i pannbenet, sticker sina nålspetsvassa klor genom skinn och kranium, bedövar dina sinnen och dina tankar för den farliga frihetens börda.

L: Vi är här för att tala om dig, Kristian.

KC: Det är mig jag talar om! Din ignorans bränns. Några år på universitet och skalpell i kroppens och medvetandets struktur och du tror att du vet någonting om själen.

L: Du kan prata med mig.

KC: Jag talar hela tiden. Hör du inte på? Jag ger dig bitar av min själ med vartenda ord. Hör du dem inte? Är du så upptagen med att analysera dem att du förblindas av dem? Du vill ha dem tillrättalagda först, ordna dem i struktur så att du kan placera dem i din förtrogna korg under ditt enfaldiga mikroskop och säga att du vet vad åtgärden skall bli. Du är en humbug, herr doktor, och jag skall bevisa det för dig.

L: Jag hör att du är väldigt arg.

KC: Arg? Stänger du mig inne i mig själv? Låser om mig med enkelhetens boja? Jag förstår, herr doktor, att ni har mycket att göra och många patienter att ombesörja, men ni tycks inte våga låta min själ tala. Ni vill ha den stöpt, lagad för vetenskapens verktyg så att ni inte behöver blotta er själv inför arbetet att lyssna till den.

L: Jag försäkrar dig att jag lyssnar till vartenda ord du säger.

KC: Hör ni också klangen bakom orden, den som de tar med sig från själens djup? Kan ni höra den? Inget ord är blott ett ord talat ur en människas mun. Ni om någon borde häpna inför vad människan kan innehålla.

L: Vill du ha mig att häpna?

KC: Naturligtvis inte. Jag vill att ni lyssnar till mina ord och försöker urskilja vad det är jag försöker säga. Jag försöker vara så tydlig jag kan, jag väljer mina ord med omsorg för att belysa själen bakom dem. Vart och ett, det sa jag till dig alldeles nyss, vart och ett är en bit av min själ.

L: Du tycker inte att du blir tillräckligt uppmärksammad?

KC: Vad…?! Kan du låta bli att kasta hänglås på mig är ni snäll, herr doktor? Ni är ju inte ens i närheten av att begripa.

L: Förklara för mig då.

KC: Jag gör det ju hela tiden. *Andas* Nåja.

L: Jag förstår att du inte känner dig lyssnad på, att du inte känner dig nog uppmärksammad och att du känner skam och, rätta mig om jag har fel: har du också självmordstankar?

KC: Utifrån orden jag har sagt till er.

L: Det är allt jag har till mitt förfogande.

KC: Icke!!

L: Berätta.

KC: Ni hör ju inte på!

L: Jag gör mitt bästa, Kristian.

KC: Ni är för Guds skull överläkare på det här stället. Är det detta ni kallar ert bästa?

L: Tiden är snart slut, Kristian. Vill du inte vara tydlig med mig tvingas jag ta ett beslut utifrån det jag har.

KC: Ni har ingenting! Det har ni precis bevisat. Jag har försökt vara riktigt tydlig med er men ni fortsätter kasta hänglås på mig.

L: Exakt vad menar du med hänglås?

KC: Definitioner. Kategorier. Fack. Kalla det vad ni vill. Ni använder mina ord för att stoppa in mig i ett fack. Men ni misstar er. Ni måste ta hänsyn till klangen bakom.

L: Och vad är det för klang du vill att jag ska höra?

KC: Jag har bara orden till mitt förfogande, jag försöker härleda dem från det djupaste jag förmår.

L: Då sitter vi i samma båt, Kristian.

KC: Inte alls! Ni är överläkare! Det är ditt arbete att se in i mig och delge mig era rekommendationer. Mitt arbete är att förse er med så mycket information jag förmår.

L: Ju ärligare du är desto bättre kan jag vara till hjälp.

KC: Jag är så ärlig jag kan.

L: Mycket bra, fortsätt med det.

KC: Det är min avsikt.

L: Så hur vill du att vi ska hjälpa dig?

KC: Förlåt?

L: Hur vill du att vi ska hjälpa dig?

(Tystnad)

KC: Ni förvånar mig, herr doktor.

L: Hur menar du?

KC: Ni överlåter arbetet på mig, det som per definition är ert.

L: Vi behöver veta vad du förväntar dig av vården.

KC: Varför?

L: Så att vi kan planera vården på bästa sätt.

(Tystnad)

KC: *Sväljer ilskan* Om… jag hade vetat hur… jag kan bli hjälpt… tror ni… att jag hade varit här?

L: Du är arg, Kristian, jag har full förståelse för det.

KC: Förödmjukad. Inte arg.

L: Vem har förödmjukat dig, Kristian?

KC: Du! Ni!

(Tystnad)

L: Vill du ha hjälp?

KC: Ja, tack.

L: Var snäll och svara på mina frågor.

KC: Ni förödmjukar mig eftersom ni inte tar er tid att se efter vad som finns bakom orden. Ni tar mig på orden och bygger celler av dem. Där stoppar ni in mig i väntan på Godot.

L: Godot?

KC: *Nickar*

L: Vad menar du, Kristian?

KC: Jag vill att ni lyssnar mycket noga nu. Ni vill behandla mig för vrede och narcissism. Det har jag förstått. Vad ni inte tycks förstå är att min vrede och min narcissism är filtar över en själ som gått sönder. Jag ger er bitar av min själ genom orden, men ni hör inte klangen bakom dem. Ni är en skymf för ert yrke, herr doktor.

L: Du berättar ingenting om dig själv, Kristian.

KC: Det gör jag visst. Jag ger er delar av mitt djupaste jag. Delar som jag bara skulle dela med någon alldeles förtrolig och kär.

L: För att kunna hjälpa dig behöver jag veta vad du har varit med om.

KC: Mina erfarenheter? Upplevelser?

L: Precis.

KC: Varför det?

L: Så att jag får en bild av vem du är och hur du mår? Hur ska jag annars kunna förstå dig?

(Tystnad)

KC: Genom att lyssna! Du behöver inte känna till mina erfarenheter och mina upplevelser, därför att jag inga har.

L: Vad menar du?

KC: Jag var ensam i barndomen och ensam i vuxendomen och allt jag har åt dig är mina ord. Mina enda erfarenheter består av ord, lästa och skrivna. Hur ska du någonsin kunna förstå mig?

L: Mamma och pappa?

KC: Skådespelare.

L: Teater? Film?

KC: Livet.

(Tystnad)

L: Var finns de nu?

KC: Är det väsentligt?

L: Är det väsentligt för dig?

KC: Nej.

L: Då är det oväsentligt. Syskon?

KC: Inga.

L: Vänner?

KC: Inga.

L: Släktingar? Bekanta?

KC: *Skakar på huvudet*

L: Husdjur?

KC: Husdjur?

L: Det hjälper ibland.

KC: Nej.

L: Okej. Vad läser du?

KC: Olika.

L: Shakespeare? Strindberg?

KC: Ibland.

(Tystnad)

L: Nu börjar vi komma någonstans, Kristian. Känner du det?

KC: *Rycker på axlarna*