Littestraden: Novell av Anna Nero

PROSA. I den här veckans utgåva av Littestraden publicerar vi en novell av Anna Nero. Den har titeln ”Kontraster”.

Anna Nero är författare och kulturjournalist. Hennes texter rör sig ofta kring det kroppsliga. Novellen Kontraster, som vi nu är glada över att få presentera, är skriven ur Neros 18-åriga dotters perspektiv som semestrande afrosvensk på Zanzibar i Tanzania.

CAROLINA THELIN

Kontraster

Före resan låter hon färga håret rött. Det är hos kusinen. Tidigare har hon blekt det, slätat ut det, men nu kräver det tillbaka sin mörka ton – det behöver återställas till sitt ursprung. Håret går inte att komma ifrån, så när färgen redan finns där … rött, inte svartbrunt, men ändå. Då krullar det sig och blir fluffigt, yvigt och räcker inte längre än till axlarna, om ens det.

Hon går mellan husen i en by i Afrika, vilket land spelar ingen roll – hon är inte därifrån och då blir alla kontraster i förhållande till hemlandet ändå stora. Där sitter kvinnor på huk vid tvättbaljorna och skummet skvätter över kanten ut på gruset. Barnen leker bland hönor och en ko tuggar på skalet av en melon. Några barn eldar sopor i ett gathörn. Hon skäms över att titta på dem där hon går eftersom deras liv är så olikt hennes och hon bär sina vita skor i handen. Barnen skrattar och säger hej på sitt språk –  hej utlänningar – och gör sig lustiga över alla turister.

Hon samlar på detaljer. Som att de gula fåglarna är galna i kokosnötter och tjattrar oavbrutet – senare upptäcker hon att det inte är kokosnötter utan hundratals fågelnästen de flaxar kring. Som att ödlorna sitter på husets väggar och snabbt kilar iväg när hon blir för närgången.

Havet glittrar mellan träden och mannen som hon avbröt, i sin rengöring av poolen när hon ville simma, har återupptagit sitt företag och föser en lång undervatten-svabb utmed poolbottnen. Ur högtalarna strömmar soul. En av vakterna, iförd en snygg uniform bestående av mörkblå byxor, vit skjorta och basker, traskar nedför den välkrattade gången, där ett gäng killar tidigare rensat bort stora torra löv. Servitrisen möter upp honom, de står och pratar en stund. Allt är lugnt och alla verkar ha tid för varandra. Och hon har svårt att varva ned, svårt att förstå hur någon kan ägna tid åt att prata med en främling.

Det är en fägring, ett icke existerande paradis, en illusion som kommer vara i några få dagar. Och vems paradis är det egentligen, när kontrasterna är så markanta att skammen glöder innanför huden när hon tar upp sedelbunten ur magväskan för att betala femton kronor för en måltid bestående av kycklingspett och bröd, när en taxi kostar minst hundrafemtio, tio gånger så mycket. Havet brusar. Solen silas genom palmernas grenverk.

Hon ser på flickan som serverar, och undrar hur hennes liv ser ut bortom hotelljobbet. Hon tänker på sitt liv, som alltid ska vara proppat med aktiviteter, händelser, upplevelser och spännande äventyr och kan avundas enkelheten i att inte ha så många val. Och frustration i detsamma, eller? Men det är väl så att alla har olika dilemman att brottas med.

På vägen ut från hotellet frågar vakterna om hon har fått tillstånd att lämna hotellområdet. ”Jag ska bara ta en promenad”, säger hon då och paniken kryper innanför huden, för den påminner om hur fri hon är, men ändå ofri, alltid fast innanför sin hud.

Skuggan från träden utanför skapar en kuliss genom det frostade fönstret, en hemlig dörr in i djungeln, skogen, ett grenverk som delar sig och bortom fönstrets karm, försvinner ut ur vyn. Dolt. Ska hon våga krossa glaset, ta sig igenom, med risk att skära sig på de vassa skärvorna och stiga ut i det okända?

Vit i en svart värld, svart i en vit värld. Eller ingetdera och både-och, färgad.

Mörka skuggor ligger över fönsterglaset i ett oregelbundet mönster, med skira glimtar mellan bladverk och grenar – solen, den starka solen. ”Cappuccino!”, ropar de efter henne. Hon krossar glaset; det faller över stengolvet och sanden utanför.

Hon plockar snäckor på stranden. De flesta är små och vita med orange vågmönster, de första är vackra, men sedan, då hon inser att det finns tusentals likadana, blir de ointressanta. Sedan finner hon en stor, med taggig rygg, tar upp den och ur den rinner en illaluktande brun sörja. Krabban som levt i den har ruttnat där. Hennes händer stinker av ruttet kött, hennes kjol stinker. Hon går ner till havet som ligger långt ut. Vattnet är klart, så klart och hon sköljer snäckan, häller vattnet över klänningen, den kommer torka snabbt i vinden och solen. Hon tvättar händerna. Tillbaka i hotellrummet lägger hon snäckan i vatten med tvål och hoppas att den ska sköljas ren och kjolen, som fortfarande luktar illa, tvättar hon flera gånger. Hon vill ha den sällsynta snäckan, den stora vackra, även om de små egentligen är delikatare, skirare, mer tilltalande.

När hon kränger igenom den krossade glasrutan skär hon sig på låret, hon som är så försiktig, men ändå glider en vass glasskärva, som sitter kvar i karmen, in i hennes lår. Blodet droppar ner i sanden och försvinner. Några kråkor kraxar till, som om de förstår hennes smärta, ser in i henne. Blodet droppar och är lika ljusrött som blommorna, de som liknar en fågel med lång böjd näbb; en fågel som lever på blomnektar. Hon känner inte till namnet på dessa blommor, inte heller på de gula fåglarna, inte ödlorna eller träden. Men när hon tänker efter känner hon inte heller igen alla fåglar i Sverige eller alla växter, men träden, dem kan hon identifiera, nästan alla. Det skymmer redan och sedan blir det becksvart på några sekunder och hon kan inte längre se blodet som strilar utmed låret. Hon tar sin sjal och binder om, den kommer bli röd, men det gör inget; den är redan röd efter färgen i håret, det som blöder ut på alla handdukar och kläder.

Cyklarna är okej, den ena har en broms som hackar och en går inte att växla och ett däck behöver pumpas, men de är körbara. Och stranden är tillräckligt hård att cykla över så länge det är lågvatten. Där får de anpassa sig efter ebb och flod. Morgonen ligger inte kav lugn utan stora vågor sveper in över stranden ända upp till träpålarna, havet suger tag i benen bara en meter ut. Sedan drar sig vattnet utåt för att återvända framåt kvällen. Det ligger ett ständigt muller över platsen från ett hav som aldrig stillnar. Hon cyklar längs vägen tillbaka till hotellet, utan hjälm och bland fordon som kör om alldeles för nära. De samsas om vägen, gångtrafikanter, pappor med två barn på cykeln, en där fram och en där bak, bussar, lastbilar, mopeder, bilar.

Hon tar fram sitt block och penna och börjar teckna av en kvinna som vandrar längs stranden iklädd lång kjol i gula mönster och med håret hårt flätat i vågor. Havsvågor. Hon tecknar havets vågmönster som finns i kvinnans hår, och strandens lämningar av koraller och snäckor, av tång och skor, och flaskor på kvinnans kjol.

Hon gräver med tårna djupare ned i sanden för att nå svalkan, reser sig sedan, stoppar ner blocket och går fram till ett hål. Där nere ligger de och trycker, krabborna. Hon börjar gräva och gräva snabbt, snabbare, djupare och djupare, men den kanske inte är kvar där. Då far den upp och springer i sidled till vattenbrynet där den stannar för att gräva ett nytt hål. De är snabba men hon lyckas fånga en liten genomskinlig i sin hand. Men vad ska hon med den till?

Trädet är flera träd, det har många stammar som bildar en enda och från dess krona hänger det lianer. Hon rycker i en hop, de är så torra att de bryts och smulas sönder i hennes hand. Hon vill göra sig så smal att hon kan tränga sig in till trädets mitt. Är det där trädandarna håller till, eller bor de under rotsystemet?

Sedan vill hon växa och bli stor, mycket större, ett tjockt, mycket tjockt träd med tusen långa lianflätor.

Servitrisen frågar och hon svarar att de varit bästa vänner sedan de var fem år gamla, hon och hennes väninna, då skrattar servitrisen och säger: ”Ni kanske ska gifta er med varandra”, men fortsätter, ”men det får ni ju inte, det går inte.”

Och hon undrar om servitrisen vet att det visst är möjligt i andra länder och hon vill nästan berätta att hennes mamma är gift med en kvinna. Men låter bli.

”När jag är här”, säger hennes mamma, ”det känns som om jag är arton år igen precis som ni, för allt är lika nytt för mig som för er, och jag har ingen erfarenhet här, jag vet lika lite som ni om hur man ska bete sig, uppföra sig, hur systemen fungerar.”

De går längs vägkanten och ser en buss. En man lastar av bal efter bal av äggkartonger med färska ägg, så de hinner tänka och fråga och stiger till sist på bussen. Och väl ombord känns det hur enkelt som helst, det om först verkade oöverstigligt. Busschauffören glor på henne. Han glor så mycket på hennes bara axlar och mage att han nästan kör i diket, men hon låtsas inte märka det. Och de andra männen glor också och pratar och skrattar bakom hennes rygg.

Han bestämmer att de ska gå in, mannen, utan att först fråga de andra – familjen, kvinnorna. Kanske tyckte de också att det var för blåsigt, å andra sidan skulle de missa elden vid stranden. Så de går in utan att bli tillfrågade och sitter i lä och maten är god, men vad är god mat utan en brasa. Det tar tid, alldeles för lång tid, så när maten kommer äter hon snabbt och går sedan ned till stranden. Elden pyr, men brinner inte längre. Glöden är ändå vacker och himlen stjärnklar och månen ligger halv, så hon drar fram en stol och sätter sig. Vinden ligger i, men elden är varm, vad gör då lite vind? Hon puttar ner de sista stumparna av ved som direkt tar fyr och skapar en liten brasa, en minibrasa.

Då kommer killen i röda shorts och lägger på mer ved och placerar två trummor nära elden. Sedan kommer även de andra och snart spelar de på två trummor och en metallplåt och sjunger och dansar. Glöden har blivit en brasa och rytmerna är ibland svåra att uttyda, men slår gör de och en av killarna har det mest charmiga leendet och en smilgrop i kinden. Hon får testa att slå med en pinne och skrattar hela tiden. Musik och dans – inget finns det som är mer enande och glädjefyllt, tänker hon. Och rösterna stannar kvar inom henne när hon vandrar barfota i sanden, trummorna har tystnat men havet brusar och långt där ute syns vågorna slå.