Littestraden: “Larsen”

NOVELL: Idag har vi nöjet att presentera en ny novell av Ingvar Hellsing Lundqvist. En fascinerande berättelse som bland annat handlar om en motorcykel.

Ingvar Hellsing Lundqvist är numera pensionerad gymnasielärare med ämnen som svenska, religionskunskap och filosofi. De senaste åren också med eftergymnasiala utbildningar inom data/operativsystem.

Hellsing Lundqvist har tidigare publicerats i olika sammanhang, bland annat här med ett utdrag ur novellen Bert. Flera noveller är översatta till engelska och tyska i utländska antologier/magasin, ett par av dem internationellt prisbelönade. Hans roman Wie man ein Genie tötet, om den österrikiske tonsättaren Hans Rott, kom i tysk översättning 2019 och fick ett mycket positivt mottagande. Den svenska utgåvan Att döda ett geni kom i slutet på 2020.

Novellen Larsen, som vi nu har glädjen att publicera, beskriver Hellsing Lundqvist själv som “rätt udda för att vara skriven av mig med sina smått absurda inslag av magisk realism”.

CAROLINA THELIN

Larsen

Motorcykeln hängde högt däruppe under himmelen. Som en silverglänsande jättefågel med hjul sprakande av reflexer och med kromet i skärmarna brinnande i solen. Föraren lätt framåtlutad. Lyft över sadeln. Såg ut att ha lämnat jorden på en resa ut i det oändliga.

Han kunde inte stirra sig mätt på den stora bilden på väggen. Hade haft den där sedan han var liten. Den hade bleknat något och mamma hade en dag plockat ned den. Då hade han blivit mycket arg. För samma dag hade de ropat fåne efter honom i skolan. Så han hade dängt mammas pendyl som stod på finbyrån i golvet. Ljudet från den krossade pendylen dånade ännu ibland i hans öron – som alla världens kyrkklockor störtade i marken. Men det var många år sedan nu och den stora bilden hade blivit kvar. Och det var för att det inte var en bild eller affisch. För att det var en dröm. Att sväva upp mot himmelen. Att lyfta ifrån själva tiden. Och visst skulle han en dag själv sväva där. Det var därför han köpt den där motorcykeln i delar. Den skulle få den starkaste motorn och han sysslade med den på all ledig tid.

Den stora humlan hade flugit in genom Larsens fönster en het sommardag. Satt sig på skärmen när han stavade sig igenom dagens rubriker i kvällstidningarna. Och så hade den lämnat stora gulaktiga fläckar efter sig. Larsen stirrade storögt på den brummande varelsen då han upptäckte att den lämnat de största fläckarna precis över de rubriker han fann misshagliga. Han förstod genast att det inte var fråga om en vanlig humla. Denna varelse var sänd till honom från en annan värld. Det var ett tecken från Ender! Larsen fångade in varelsen och placerade den i en stor glasburk med lock. I locket borrade han en massa små hål. Den märkliga humlan var hans vän och han skulle vårda den ömt. Sticka till den sötsaker då och då. Och så döpte han den till Archibald.

Larsen var inte riktigt som de andra. När han var liten klättrade han i de högsta träden. Tills han trillade ner och bröt benet så illa att han haltade sig fram därefter. Sedan försörjde han sig på att laga cyklar och mopeder. Han bodde hemma hos mor och hans bästa vän var Archibald. Och Archibald var klokare än människor. För han hade tusen ögon och förstod tusen gånger bättre. Larsen hade alltid den stora glasburken med Archibald bredvid sig när han sysslade med hjul och motorer. Archibald var utvald av Ender, brukade han säga när folk undrade över den stora glasburken. Och så stoppade han ibland ner några sockersmulor under det stora locket. Ender hade Larsen träffat i drömmen. Och de som frågade om Ender fick bara veta att det var han som låg bakom allt och bestämde allt. Och Ender hade sagt honom att ta väl hand om Archibald. För i honom fanns all världens klokskap och visdom bevarad. Och skulle något hända Archibald skulle världen gå under och Ender skulle straffa honom.

En gång när han fick loss framhjulet på en cykel råkade det studsa i marken och fara iväg. Innan Larsen han greppa det störtade kvarterets ungar fram och skjutsade på hjulet mellan sig med långa käppar. Larsen stod alldeles stilla och bara tittade på. Han gick alltid omkring med en sten i fickan. När han blev arg eller inte visste vad han skulle ta sig till kramade han den alltid hårt. När hjulet välte och lade sig platt hoppade någon på det. Några ekrar small av och Larsen kramade stenen i fickan. Det värkte i fingrarna. Det gjorde ont.

Den storväxte stampade stöveln i snön. En röd fläck bredde sakta ut sig. Larsen skrek och snubblade runt.

– Ender blir arg. Du har retat Ender!

Det lilla muskadavret ångade i den fuktiga kylan och ångorna steg sakta upp mot den himmel där Larsens Ender troligen bodde.

Larsen kramade stenen i fickan så hårt att armen darrade. Och så spottade han ur sig ordet Ender tre gånger. Med fradga rinnande över den krökta underläppen. Den storväxte stod kvar flinande och stampade ytterligare en gång i den röda sörjiga fläcken. Flinet stelnade inte förrän Larsens sten träffade honom i pannan och han dråsade omkull. ”Ender, Ender, Ender!” Larsen snappade snabbt upp sin sten och var borta.

Ett par kamrater hjälpte upp den storväxte. Det blödde från pannan och han hade svårt att stå stadigt. Men de linkade därifrån.

– Det är ingen vanlig humla. Ender har gjort honom och han kommer att leva i eviga tider. Och Ender har gjort honom så mycket klokare än vi. För han har tusen ögon och ser tusen gånger mer än vi. Och en dag när tiden tagit slut och han flyger hem till Ender lämnar han efter sig en vit sten i burken. Kramar du den fylls du av all kunskap och klokhet.

Flickan som lämnat in sin lilla cykel för lagning stirrade på Larsen med stora ögon.

– Jag skulle så gärna vilja krama den där stenen i min hand.

Larsen viskade något i hennes öra och hon sken upp. Hon sågs sedan nästan var dag hos Larsen. Och han sågs nästan var dag viska något i hennes öra.

Ett stycke utanför staden stupade det brant nedför en hög bergig slänt. Djupt därnere rann den forsande ån. Det bröt och svallade längs de steniga kanterna. Hit gick Larsen ofta när han inte var upptagen med sina cyklar. Med sig hade han alltid burken med Archibald. Och där kunde han sitta med fötterna dinglande över kanten och bara stirra ned i det forsande djupet. Och så motorcykeln. På lediga stunder sysslade han mer och mer  med den. Den var mer eller mindre ännu i delar men en dag skulle allt vara sammansatt och på plats. Då skulle han köra den. Och den skulle bli så stark att han skulle kunna hoppa tvärs över hela ån med den om han ville. Och det var en tanke som ständigt föll på.

En ovanligt varm dag. Archibald surrade omkring i den stora burken. På något sätt lyckades han krypa upp och satte sig strax under locket med huvudet mot Larsen. Burrande med vingarna som han stirrade rakt in i Larsens hjärta.

I samma ögonblick stod flickan framför honom. Larsen tittade upp under den rufsiga luggen.

– Tror du Ender blir glad om man hälsar på honom?

Hon stirrade på honom men kunde inget säga.

– Jag tror han blir glad. För jag hjälper ju till.

Larsen såg ner i en svart oljefläck innan han lyfte på huvudet och såg in i flickans ögon med lågande blick.

– Vet du, jag träffade Ender vid ån. Och det var längesedan. Jag satt i en klippskreva och stirrade ner i vattnet då han uppenbarade sig. Sedan dess har jag alltid kunnat se hans ljusa gestalt för min blick.

Flickan såg ned i den blänkande metallen på sitt cykelstyre. När hon såg upp mot Larsen tappade hon greppet och cykeln gled ned mot marken.

– Bor Ender vid ån?

– Nej, han finns överallt. Men han visade sig ju för mig där.

Larsen greppade hylsnyckeln och hade strax loss det skeva bakhjulet. Så slängde han plötsligt undan hylsnyckeln.

– Du kan se Ender! Du kan se en skymt av honom. Tryck fingret mot ögat, alldeles vid näsroten. Du skymtar strax ett blått klot inne i ögat. Där är Ender fast du inte kan se honom tydligt.

Flickan blundade, tryckte fingrarna mot bägge ögonen.

– Det lyser och blinkar blått och brandgult!

Larsen log när hon reste upp cykeln och försvann.

Hon lade cykeln ifrån sig i ljungen och gick sista stycket ut mot branten. Långt därnere under de vassa klippkanterna rusade ån fram. Och mitt bland strömvirvlarna reste sig en sandbank med stora klippblock som bröt det skummande vattnet. Några stora och märkliga fåglar burrade upp sina fjädrar i de skimrande vattendimmorna. Hon hade aldrig sett så stora och märkliga fåglar förut. Kanske var det just där Ender suttit. Kanske var det just där Larsen sett Ender. Hon måste ta sig ner för klippbranten. Måste komma närmare. Innan det mörknade och himmelen vred sig runt så konstigt hann hon känna hur den ena foten trampade mot en avsats där inget fäste kunde finnas. Hon var viktlös och själva mörkret grep tag i hennes och tryckte grinande in henne i famnen av vassa skuggor.

– Lisa!

Man ropade och det ekade över gatorna. Lisa var borta. Ingen hade sett henne. Och alla var ute för att hitta henne. Det hade gått över 12 timmar sedan någon sett henne. Mamman bönföll de sökande att leta vidare. Hennes böner överröstades av det mörker som obönhörligt föll.

Larsen kom bärande på knytet i famnen. Han släpade det ena benet efter sig och gungade fram över asfalten. Kjolen var trasig och fladdrade uppfläkt i vinden. Ansiktet var alldeles blekt och armarna lyste rött av blod från revor och sår. Några sprang honom till mötes och grep försiktigt om den livlösa varelsen. Sedan brottade de ner Larsen. Satte sig på hans rygg. Pressade hans armar mot marken.

– Din jävel! Ditt förbannade as!

Larsen vred sig i asfalten och skrek.

– Ender kallade på mig. Ender bad mig hämta henne!

En polisbil körde fram och man tvingade in Larsen genom bakdörren. Han gjorde inget motstånd, lät sig fösas in.

När Larsen satt i häktet stormade man den lilla cykelverkstaden. Rutan slogs sönder. Verktyg skingrades och stals. De egenhändigt tillverkade och sinnrika anordningarna Larsen gjort för att kunna hissa upp cyklar och tunga mopeder för att göra jobbet enklare – de förstördes. Kylskåpet och den lilla kokplattan låg utvälta på golvet, simmande i en blandning av olja och allsköns flytande kemikalier. Larsens motorcykel var förstörd. Någon hade roat sig med att slå sönder tanken med en slägga. Däcken sönderskurna och hjulen demolerade med avklippta ekrar. Motorn med sprickor och slagmärken.

På trottoaren utanför Larsens lilla butiksfönster låg en krossad glasburk. Bredvid ett mässingslock med en mängd små hål i. Den blanka mässingen kastade en ensam och döende solkatt mot den svalnande kvällshimmelen.

– Larsen…Vi är ledsna. Flickan har berättat, Ja, när hon vaknade upp…Hon var ensam vid klippan och föll. Du kan gå tillbaka till din verkstad. Och vi ska nog kunna ordna med någon form av ersättning för skadorna, Du vet, butiken ser inte ut som när du lämnade den.

Larsen sade inget, talade inte med någon. Återvände till sin verkstad och tog itu med sin motorcykel. Skaffade nya delar. Skruvade, putsade, bytte ut, satte ihop. Arbetade dag och natt. Inga cyklar, inga mopeder. Han hade bara tid för sin motorcykel. Folk med trasiga hjul fick vända i dörren. Larsen svarade inte på tilltal. Teg och stirrade bara folk i ögonen tills de vände och gick därifrån. Tills dagen då flickan dök upp igen.

Larsen stod i solen ute på trottoaren och polerade framskärmen på sin motorcykel. Allt var nästan klart och färdigt.

– Är Larsen ledsen för mig?

– Ledsen?

– För att jag ramlade…

Larsen tvinnade tigande putstrasan till en hård klump och gnuggade frenetiskt kromet på styret.

– Hade inte Larsen funnit mig i tid hade jag kunnat dö!

– Nej, nej… Jag kände att Ender kallade på mig. Och han kallade på Archibald. Du vet, Archibald har flugit hem.

Flickan lade först nu märke till att den stora glasburken inte längre stod på trottoaren som den brukade.

Larsen stoppade putstrasan i fickan och tittade på flickan.

– Kommer du ihåg jag sade en gång när vi pratade att jag kanske skulle hälsa på Ender. Och att han kanske skulle bli glad då. Kommer du ihåg?

– Ja.

Larsen fortsatte.

– Jag ska hoppa över ån.

– Hoppa över ån?

– Ja, med min motorcykel. Den har kraften och styrkan nu. Jag har ju arbetat så länge med den.

– Men det är ju så långt. Och så högt!

Larsen tog upp putstrasan ur fickan och började polera bakgaffel och bakskärm.

– Archibald flög bort en tisdag när jag satt i det där hemska rummet utan fönster och med låst dörr. Det är vad jag förstått. Så på tisdag flyger jag över klyftan. Jag har talat med Ender och han har lovar att bära mig över.

Flickan bet sig i underläppen. Sade ingenting och försvann. Sedan ekade ropen mellan gatuväggarna. ”På tisdag. På tisdag” En del lyssnade och så lyssnade fler ”På tisdag”. ”Klyftan”. Till slut hade en hel skara samlats vid klipporna vid den stora klyftan över den breda brusande ån. Man bildade två stora led på varsin sida av den knaggliga stigen fram emot klippavsatsen och bråddjupet.

– Snacka om stolle! En humla i glasburk!

– Ender – vad är det?

– Och visst fan var han på henne!

– Varför burade dom inte in fanskapet!

– Och Archibald! Var det inte så han kallade den där jävla humlan? Instängd i en burk. Jag menar, va fan …

– Se bara på flickan! Han har tvingat henne hålla käften! Fy fan! Ett sånt as!

Motorcykeln kommer farande i en fruktansvärd hastighet. Studsande över den knaggliga stigen. På väg mot det väldiga stupet. Det sprutar grus och damm över de vrålande hjulen då de lämnar branten och sträcker ut över bråddjupet och den forsande älven djupt därnere. Motorcykeln hänger högt däruppe under himmelen. Som en silverglänsande jättefågel med hjul sprakande av reflexer och med kromet i skärmarna brinnande i solljuset. Man ser Larsen luta sig djupt ner över styret innan den märkliga elden börjar spruta ut genom de dubbla avgasrören. Elden blir allt större och breder ut sig som en väldig pelare över himmelen och folk hukar sig skräckslaget mot marken samtidigt som det stora bländande ljusskenet försvinner upp i skyn.

Man letade outtröttligt och länge efter Larsen. Draggade i älven, gick skallgångskedjor. Man grävde i den översvämmade sandbanken mitt i ån och också i en mosse på andra sidan älven. Man sökte nedströms i veckor innan man fick ge upp.

När Lisas mamma ropade in henne till middag någon dag senare kom hon inte genast.

– Mamma, den har följt efter mig hela dagen,

Den stora humlan surrade strax intill hennes huvud.

Hon sträckte fram sin kupade hand och humlan landade i hennes handflata. Huvudet gungade av och an. Ibland klippte den med vingarna. De skimrade i alla regnbågens färger.