Littestraden: “Hundratusenkronorssedeln”

NOVELL. I dag har vi nöjet att presentera en novell av Erik A L  Axner. Den handlar om falskmynteri, en nära nog utslocknad konstform.

Eric A L  Axner är författare av både prosa och poesi, såväl skönlitterära alster som facklitteratur av det lättare slaget, och arbetar även med visuell konst och musik. Han har tidigare varit publicerad i Opulens med novellen En anekdot till. 

Vi är nu glada över att få presentera Hundratusenkronorssedeln. Så här beskriver Axner själv hur den kom till: “Den här novellen blev till då en idé överrumplade mig till synes spontant och tvingade mig till att fatta pennan och trycka den mot pappret. Det känns även bra att få slå ett slag för falskmynteri, en nära nog utslocknad konstform.”

CAROLINA THELIN

Hundratusenkronorssedeln

★

En något olaglig novell

Den ljuslila tryckfärgen hade knappt hunnit lägga sig när det breda leendet som suttit som klistrat på mitt anlete i snart en halvtimme förvandlades till en megafon för ett ljudligt skratt då jag beskådade mitt färdiga mästerverk.

Dess framsida pryddes av ett ungdomsporträtt av Axel von Fersen den yngre, texten Sveriges Riksbank i ett ståtligt typsnitt och ett vattenmärke i skepnad av Anåfjället i kontur. Baksidan förskönades med en avbildning av Svea rikes lilla riksvapen och ett lodrätt band av röda och blå fibrer.  På bägge sidorna stod det stort och tydligt 100 000 KRONOR.

Efter att länge och förnöjt ha begrundat slutprodukten av mitt genius, vek jag noggrant och försiktigt ihop min färska sedel, som uppmätte hela 31 centimeter på längden och 18 centimeter på bredden, först på mitten och sedan ytterligare en gång, så att den perfekt slank ned i min personligt graverade plånbok av äkta kalvskinn. Jag begav mig hastigast möjligt den knappa milen in till Edsbyn, det fanns ingen tid att förlora.

Den lilla inredningsaffären, som ägdes av en viss Enar Ek, hade sin storlek till trots ett rikt och varierat sortiment. Efter att ha stått en bra stund vid sofforna och nyfiket sneglat på prislapparna, kom till sist butiksbiträdet fram till mig och frågade med något överdriven artighet:

– Finns det någonting jag kan stå till tjänst med?

– Ja, det gör det nog! sa jag med en nyans av dryghet i tonen, precis efter att jag vänt mig om för att möta hennes vänliga blick.

Jag berättade frankt att jag snarast behövde nyinreda den rymliga vindsvåningen som för tillfället tjänstgjorde som gästsovrum samt improviserad biljardhall.

– Är vindsvåningen stor? frågade hon med något nästan heligt i ögonvrån.

Jag nickade till svar och efter att hon höjde fingret åt mig som en signal för att vänta kvar där jag stod, så skyndade hon sig med raska steg för att hämta ägaren, som befann sig instängd på kontoret, upptagen med pappersexercis.

Efter att den dumsnälla Enar Ek och jag snabbt utbytt smärre vänskapliga formaliteter gick jag med de bägge i släptåg runt i affären, pekade skäligen nonchalant på varor som var av mitt tycke och utan större oro för vad kalaset skulle gå på. Ett flott snidat bord i teak, åtta stadiga stolar av tåligaste furu, två fåtöljer i uppenbart billig imitation av Chesterfield, en bladgrön soffgrupp med extra fjädring samt sittdynor, kuddar och överdrag av tyg i matchande skotskrutigt tartanmönster.

På en dryg halvtimme var jag klar med inköpen och hade redan givit adressen dit allt skulle levereras till – självklart inte hem till mig eller ens i mitt riktiga namn.

– Och nu till det roliga! skrockade ägaren lite halvt skamlöst.

Jag yttrande endast ett svagt gutturalt ljud för att inte av misstag uppvisa något tecken på nervositet. Slutsumman blev något av en överraskning:

– Allt som allt, med leveransen inräknad, blir det exakt 87 350 kronor.

– Det var billigt! utropade jag och prackade på mig själv ytterligare ett teakbord och fyra kuddar formade som kvadratiska granitblock med särskilt hög fluffighet. Då blev summa summarum 98 600 kronor, en bättre slutnota då jag på goda grunder inte trodde att deras kassa var stor nog för att ge mig över tolv tusen åter.

När min plånbok i äkta kalvskinn sakta öppnade sig skapade både doft- och synintrycket en märkbar påverkan på ägaren. Då min sprillans nya sedel hade vikts ut och överlämnas trodde jag att en hjärtinfarkt var närstående i rummet. Inte ens om jag hade räckt över en bild av en naken kvinna med brett särade ben hade han nog stirrat lika häpet på det som nu vilade mellan hans båda tummar och pekfingrar. Jag försökte lite lätt distrahera honom:

– De är ovanliga de där. Finns inte många ute i omlopp. Nya för i år för övrigt.

Om något av det jag sagt hade snappats upp var inte klart, då han vägrade släppa blicken från den papperslapp som han förhoppningsvis trodde var värd mer än fem av hans månadslöner sammantagna. Efter nära en minut öppnades hans tidigare ihophäftade läppar:

– Jag vet inte om jag kan ta emot den här…

– Det är väl klart! Skulle jag, iförd tweedkostym, randig slips med slipsnål av silver och allt ljuga? Vilken fräckhet! Och förresten, har inte kunden alltid…

– Rätt… Jo, givetvis. Kunden har alltid rätt. Såklart!

Under loppet av en sekund försvann hans bekymmersrynka från pannan och ett leende inte olikt mitt eget tidigare under dagen lyste nu upp det runda ansiktet, dekorerat med mörkgrått skäggstubb.

– Tur att inte min fru ser den här! utbrast han medan han viftade med sin nyförvärvade hundratusenkronorssedel triumfatoriskt i luften.

Det får man ju ändå fan hoppas på, tänkte jag tyst för mig själv, inte kan väl hon vara lika blåst hon med – om den kära läsaren ursäktar ordvitsen.