Littestraden: “Heligheter”

PROSALYRIK. Idag har vi glädjen att åter presentera en prosalyrisk text, i det längre formatet och med motiv från Kambodja, av Åsa Norén.

Åsa Norén skriver poesi, prosalyrik och sång- och psalmtexter. Hon har medverkat i flera tidskrifter, bland annat här i Opulens, och är publicerad hos Sångfågeln Musik, Gehrmans och Wessmans musikförlag. Under några år var Norén del i redaktionen för tidskriften Metamorfos. Hon har fått stipendier från Region Uppsala och Anders Frostenson-stiftelsen.

För snart tre år sedan publicerade Opulens texten Sårighet av Norén som skildrar en resa till Kambodja. Nu har vi glädjen att få presentera ännu en berättelse av detta land med den prosalyriska texten Heligheter. Den beskriver bland annat livsmodets drabbande kraft och en närvarande, osynlig helighet. Tillvaron som en dialog mellan det tingliga och det fördolda.

CAROLINA THELIN

HELIGHETER  

Vi svävade över oändliga, brända fält, de låg där likt väldiga pepparkakor i den ännu väldigare, heta ugn som de tvingats in i. Vägen till Angkor tycktes så enformigt lång, och sedan hade flygplatshallen något surrealistiskt minimalistiskt över sig, som inspelningsplats för en sci-fi-film. En stark kontrast till alla de fantasifullt utsmyckade tuk-tuks, vilka svärmade och irrade som vingskadade dagsländor runt byggnaden, i en lite hjärtskärande iver.

Därefter framme i Siem Reap – och ännu senare en tuk-tuk-resa i den tidiga morgonens källklara luft. Någonstans mitt i staden kom en religiös hymn slingrande ut mellan husväggarna, längs en, som sig bör, oansenlig gata. Tonerna klara som glas, melodin som en svindlande utsikt. Morgonen och hela världen tycktes förvandlas till spröd kristall. Men jag stannade inte, överväldigad av det heliga.

Angkor Wat ligger tung av helighet i grönskan och vilar med sina tusenåriga skatter. Hemligheterna med staden som sjunkit ner i grönskan bevaras, inte ett ord sägs, men vägarna viskar ändå lite sanningar och de konstgjorda sjöarna skryter med sin silverprakt. Och mänskovimlet finns kvar i lågrelieferna, vilka omsluter templen. Därifrån stormar och dånar ett nästan outhärdligt krigslarm från tusentals soldater, kungar och gudomligheter.

Angkor Wat lyfter sin helighet ur stenarna och gör den till sol. Så tar templet emot oss, iklädd sina skuggor mot jorden och svindlande djup rakt in i himlen. De väldiga rummen liknar en kyrkas storklocka, med mäktig klang vibrerande genom århundradenas tystnad.

Sedan resan tillbaka till Phnom Penh. Vattenbufflar till höger om mig, de är nersänkta i vatten insprängt mellan gräs, allt målat i klaraste brunt, blått och grönt. Himlen porlar av värme och förväntan. Husen på pålar som jättespindlar på väg över slätten, de är lugnt träfärgade, övermodigt lila, stolt turkosa och annat, annat vackert, de är glänsande och översvämmar markerna med sin idoghet, envishet och med sina tusen små barn sött framtittande bakom de långa spindelbenen. Buddha har slagit sig ner överallt och templen – nybyggda i trots mot 70-talets demoleringar – de templen ligger nu tätt som sockenkyrkor.

Och bitar av landskapet glider vidare fram till och bort igen från oss, en mäktig flod av byar, slätter och lummighet, en flod som ständigt kränger sig undan hettans nyckfullhet, en väldig orm som jagas av det rovdjur hettan är – som sväljer bytet helt!

Tillbaka i Phnom Penh. Inte så långt bort, bara i en enda blick, höjer sig Wat Phnom. Från dess topp klämtar en vit, klockformad stupa ett ohörbart memento mori över det intensiva gatulivet. I mjuk värme, på trädens sammetsmössor, vilar stupan, som gjord av skiraste elfenben och med sitt utseende tycks den vänta på att en mäktigare hand ska lyfta upp den så att dess klang hörs över hela Phnom Penh. Men det behövs inte, klangen finns där ändå i en blandning av minne och framtid, en kläpp av det urtida slår mot de 600-åriga klockväggarna. Tonen faller mjukt över staden, ohörbar för örat men inte för själen.

Min resa har ändå just börjat. Tömd på gårdag prunkar dag och morgondag. Landet, som delvis måste försöka glömma sin historia, ligger orörlig i sin tryckkokarvärme. Människor rör sig långsamt, försiktigt, för att inte fyllas av hettan. Gatorna överbefolkade, huskropparna fångade i elkablarnas spindelnät, allt mirakelskyddat mot de katastrofer en sådan inkapsling tycks lova. Trafikens blixtlåsprincip, trots hetsen, tuk-tuken ödlevig, fågellik – och olyckssiffrorna blåser bort.  Dunlätta anslag av bilder av floden, trädplymerna, människorna. Den tomma prakten hos de tunga skyskraporna som flyter som pansarkryssare genom stillastående vatten. Och samtidigt fattigdomens dränage på sorglösa infall, planeringarnas kroniska nyckfullhet.

Längs strandpromenaden möts två väldiga skaror: från all världens hörn människorna, som bara längtar efter vind och från avlägsna bergskällor de väldiga vattenmassorna, som längtar till hav, framhjälpta av Tonlé Sap- och Mekongfloderna. Avmätta av hettan vandrar människorna fram medan vattnet i sin otålighet dragit med sig delar av stränderna uppströms, det tycks som om tusen små gröna fåglar glatt gungar med i de starka strömmarna. Floderna har bråttom, kilar efter det korta mötet vidare åt avlägsna hav. Människorna, de skingrar sig likt vindilar.

Ännu i mina första steg i landet dröjde minnen av de gamla, hemtama vägarna kvar. Solhettan slöt sin kvävande ormkropp runt mig, men bort vandrade mina tankar till de svala dagarnas kalla kyrkmurar, skuggade stigar, krispiga insjöar. Min morgon var på så sätt fulländad. Ändå är bebyggelsen en sorts påminnelse om Jung: så likartat tänkande. Utsmyckningar på huslisterna, draksymboler på taken, överallt pagoder och marknader. Mot kvällen fridfullheten i gårdarna: de vimsiga hundarna, de trötta familjemedlemmarna samlade under eller i husen, för kvällsmåltiden. Djupt inne i materian tickar samma klocka. Men kvällsmörkret här är på något sätt mer obarmhärtigt, sluter sig som en stålbur med ett snäpp och släpper ingen skymning in efter det. Och ingen liten bris kan stoppa hettans lavaflod – villkorslöst fast i hettan fungerar mycket för den ovana på halvfart, utan annan styrsel än den att nå det ouppnåeliga: svalkan!

Mer än fyrtio år efter orkanen, Kambodja. Du land, du blödde din kärlek, dina tankar ut i ett hav av stillhet. Du utnyttjades, kringskars, tystades, föstes undan. Den månghövdade Naga låg orörlig, gömd i skogens grönska eller längs fältens mjuka ljusfält, långt bortom sina skyldigheter som väktare av landet, tystad av miljoner ensamheters rädsla. Men numera ligger den alldeles öppet vaktande, i städer och på landsbygden, på hus, broar, monument och tempel. För att åter skimrar du land av skönheten i ditt livsmod, din livsglädje, förtröstan, du strålar av och överväldigar med tusenåriga minnen. Din uråldriga kultur har du fört åter till den nutid som är dess egentliga hemvist. Templens raserade murar bygger du upp igen, upp till himlen och förbi in i evigheten! Och Naga lyfter du upp och låter ormen känna sin styrka igen, framrusande förbi nuet!