LYRIK. Den här veckan är vi glada över att få presentera fyra nyskrivna dikter av Mattias Nyström.
Mattias Nyström är bosatt i Norrlands skogar, har utbildat sig på olika konstskolor i både norr och söder och illustrerar bland annat omslag till fiktiva böcker. Han skriver också poesi och för ungefär ett år sedan publicerade vi en av hans dikter här i Opulens.
Nu är vi glada över att få presentera fyra nya dikter av Nyström. Enligt honom så är det texter som uppkommer i försök att hantera orden, de som sägs mellan alla de andra orden, med händerna eller ögonen, eller de som inte sägs alls, oförmågan att prata. Nyström liknar dikterna vid en mer eller mindre trovärdig teaterpjäs där han själv spelar huvudrollen i de flesta sociala sammanhang.
CAROLINA THELIN
två
mittemot
emot mitt-
linjen
mellan
köket salongen
soffan sängen
rummet
emellan
handen koppen
fingrarna chokladen
ögonen
vecklar ut sig som blommor
tänderna vaggar fram
och tillbaka
som barn
kvarglömda på gungor
under stjärnorna önskar jag
jag sitter på murkrönet
murgrönan
smyckar stenen
med ett leende
två meter
under mina skor
en kanonkula
helt fast
typ ingjuten
halvt uppäten
ett litet spår av något annat
än långsamt växande mur-
gröna
Jag säger; ja
om du frågar
tv’n är full med flugor
vi kollar in, dom kollar ut
brus—
jag förlorar min reflektion
i ögon svarta och runda
glansiga som porslin
du bryter ögonkontakten
med tv’n, lägger dig ner
och nynnar en punkrocklåt
den vi lyssnade på förra veckan
förra året
förra livet
frågan
ligger invävd någonstans
där emellan dina toner
men du vet att jag vet
att tv’n inte får
veta
Slut_2
jag ser hur dom står där
i hörnet jämte fönstret
jag ser hur dom står där
vem tror dom att dom lurar?
fötterna syns tydligt under gardinerna
dom säger:
i översta lådan från höger i köket
det är helt fel
dom är fan dummare än mig
jag vet inte om det är komiskt
eller bara sorgligt
men jag säger inget
för vi är inte vänner
det var längesen jag var nära
något annat än…
kanske är det därför dom står där
dom viskar ju ändå om is
iskristaller
ishjärtan
istappar
lite konstigt
att dom inte nämner
isglass
fast ändå inte
dom är ju ändå
måttligt dumma i huvudet
i mitt huvud
skriker jag; håll käften!
och krossar glaset med min kudde
så att dom sugs ut
i vinterns mörka vakuum
i verkligheten
gör jag yoga
viker ihop mig till en muffinform
sträcker händerna mot taket
tills fingertopparna
skär sig på stjärnorna
sedan
står jag där
och lyssnar
men det är tyst
det är helt tyst
även tystnaden
har slutat andas
info@opulens.se
