Littestraden: “Efterkomst”

LYRIK. Vi har nu åter nöjet att publicera nyskrivna dikter av den mångsidige poeten Jonas Slättung.

Jonas Slättung är radiopratare, journalist, kommunikatör, copywriter, musiker, låtskrivare och textförfattare. Han skriver också, sedan några år tillbaka, dikter och i maj förra året publicerade vi tre av hans dikter här i Opulens.

Poesi kan kanske vid en första snabb titt se lätt ut att skriva, menar Slättung, men ju mer han skriver, desto mer inser han att det svåra med att hitta sin egen, unika röst. Precis som med musik – lätt att härma men att producera något helt unikt är svårare.

De här dikterna, som vi nu har nöjet att presentera, är en del av en outgiven samling som Slättung skrev under våren. Så här beskriver han dikterna själv:

“En person som fick läsa de här dikterna sa att de kändes sorgliga och det kanske de är, vissa av dem i alla fall. Jag känner onekligen stor sorg över att världen är som den är just nu. Men jag tycker inte att sorg är något negativt; det är inte samma sak som hopplöshet. Sorg är en bearbetning av något som resulterar i pånyttfödelse. Själv ser jag också en svart humor i dem. Det kanske är delvis så man kommer ut på andra sidan?”

CAROLINA THELIN

Efterkomst
Dikter 2022

I.

Det är fjäderlätt
Vågen känner ingenting
Luft är tyngre har jag hört

Ändå synligt
Ditt ansikte är en bruksanvisning
i hur jag inte gör

Ditt utandningsprov möter mitt
Raketer dyker mot mål
En sista titt innan närheten dör

Jag rinner undan
Snö lägger sig över landskapet
Inget stör. Allting stör.

I förlåtelsen lever oknytten
Fingrarna skrattar mot min kind
Tager du denna nörd?

II.

Hur bjuder man ut sig själv på dejt
när man ens inte vet om man är intresserad?
Av sig själv?
På det sättet?
Jag tror att det handlar om skaffa sig en tydlig målbild.
Varför?
Det vet jag inte. Jag var bara delvis inblandad.
När de bestämde att så ska det vara.
Det kan finnas olika delmål förstås.
Först ska jag lära mig att umgås
Med mig själv.
Sen ska jag veta vad jag önskar mig till jul.
Och efter det
Allra sist
Ska jag fråga om jag vill ses igen.
Och vill jag inte det så tar jag livet av mig.
Tror jag
Jag har inte bestämt mig riktigt
Men det känns rimligt.
Det handlar om att comitta.
Nu investerar jag i det här.
Jag vill så in i helvete förbannat mycket gärna bara ha det lite trevligt.

III.

Jag kan inte gå med benen
Fötterna fastnar i marken
Jorden snurrar åt fel håll jag åker bakåt
Den här sidan av klotet lutar neråt
Till sist ramlar vi alla av

Vem skrek det första tysta skriket?
Varför luktar inte glädje?
Vad heter andra galaxer på andra galaxers språk?
Hur mycket trötthet finns det i rymden?
Har vatten känslor?

Jag kan inte hålla på och dra in luft så här
Den kan ta slut
Vem tror jag att jag är?
Egentligen?
Det finns en gräns för hur mycket jag får finnas

IV.

Hjulet
Ekrarna är galler
Varje sekund tas ifrån mig
Den stora handen har så rena hårda naglar
När den duktigstryker mig över huvudet
Lossnar hårsäckarna
Jag fyller dem till absoluta bredden
med mitt livs tickande timmar
Och låser in dem
Banklån efter banklån
Susar förbi, uppmätt mot ett skålpund
Skalbolag hittar mig i mängden
Jag är en ensam älg på fel gata

V.

Vad gjorde folk med natten innan sömnen uppfanns?
Låg de bara stela
Och lyssnade efter tecken på liv
I sina egna kroppar?
Eller försökte de resa sig upp
Och gå ut och gå
Medan själen låg kvar i sängen och grät?
Ett ägg utan skal

Jag tror att sömnen vet precis vad den gör
När den tar oss
Den ser till att vi äntligen öppnar dörren
Och dansar ut
I verkligheten

VI.

Borda mig, sa båten
Vågorna som smeker mig sviker mig,
leker bara med mig
Kör mig mot ett skär och skrynkla ihop mitt skrov
Jag ska brinna i bränningen

Sedan sakta sjunka som en sten
Genom det blöta blå
Meter efter meter, tills jag möter
Alla dessa liter som läggs över mitt lik
Rodret ska ruttna
Skoten bli skelett
Min motor ett mausoleum
Över den bölja som en gång sköljde över min bog