LYRIK. I dag har vi nöjet att presentera en diktsvit av Lisa Lindberg.
Lisa Lindberg är 21 år gammal och journaliststudent på JMG i Göteborg. Hon har tidigare studerat kreativt skrivande på Södertörns högskola och intresserar sig mycket för poesin som form.
Lindbergs diktsvit Ostrukturerade tankar ur ett suddigt minne tar utgångspunkt i en rad osammanhängande tankar och minnen. Den handlar om det där lilla men även stora och komplexa: barndomen. Barndomen som med åren försvinner och övergår i något slags suddigt minne. ”Om tiden som passerar och nuet som förvandlas till ett då. Det pendlar mellan hopp och förtvivlan, mellan att minnas och att inte minnas. Och emellanåt om den desperation och rädsla som infinner sig när man inte minns. För vem blir man då, utan minnena?”
CAROLINA THELIN
Ostrukturerade tankar ur ett suddigt minne
Fotografiet
Fotografier ljuger alltid
för framför ett fotografi
finns ett förnuft
genom vilken stunden
försvinner
nuet förvandlas till ett då
minnet faller i glömska
bakom slitna tapeter
blekgult skimmer
mamma sa alltid att fotografier
är en tidsmaskin för minnena
att bilden blir en kvarleva
som framtiden kommer att begrunda
det berättar något om oss
om det som en gång var
eller aldrig var
jag ville vara i stunden
i det som är
och inte det som kommer att vara
jag minns att kamerans blixt
blev fyrverkerier i en bråkdels sekund
jag kisade
blinkade för ljuset
mammas hand slätade ut fotografiet
det fick bäddas in i ett album
bli till ett kapitel i en bok
bland massor av andra foton
i blekgult skimmer
som flyter in i vår tid
för allt är en tidslinje
av händelser och personer
liksom nattens mörker blir morgonens ljus
nu är vi här
där alla skärningspunkter bryts samman
till det som förut var framtiden
jag bläddrar igenom albumet
rör vid fotonas sandpapprade yta
färglöshetens ofärglösa tillvaro
många av fotona är svartvita
jag ler fastän allt ser så sorgligt ut
en grå fåtölj
en sotig kakelugn
svarta kängor i lera
bara drömmarna bestod av färg
och mormors klänning som var röd
varje sida skvallrar om en ny generation
varje fotografi om en familj
och där är jag
ett litet ansikte
med fräknar
flätor
blå klänning
rött hårband
vi väljer inte något
men ändå väljer vi allt
med vår minnes makt
vi förändrar
förnekar
förverkligar
tar bort
raderar
sätter punkt
på hela berättelsen
som är tänkt att berättas
jag ser igenom fotografiet
vet att det talar osanning
oskarp osuddig osanning
mitt minne sviker mig
hela berättelsen finns inte där
jag minns inte vad som fick mig att skratta
eller gråta så
jag minns inte att snön var borta
eller att vårens alla glädjeämnen
var på ingång i trädgården
jag minns inte varför jag hade
en blå klänning precis som
den blåaste ädelstenen lapis lazuli
jag minns inte vad jag gjorde före
eller efter att bilden togs
jag minns inte någonting
förutom att jag kisar
för kamerans fyrverkerier.
Ett försök att minnas
Jag minns att vi byggde en trädkoja
i det stora äppelträdet
utanför det tegelfärgade huset
i Enskede
du sågade och jag sandpapprade
du hamrade och jag limmade
du byggde och jag testade att gå
och hoppa på planket
jag minns att vi satt där uppe med kikare
och smygtittade ner på grannarna
på farbror larsson som vattnade
sina blommor med en duschslang
på fru olsson som skrubbade
och tvättade sina äpplen och bakade paj av dem
på barnen som åkte rally över asfalten
med sina plankor på två hjul
kastade klossar och skrek när de slog ner kungen
jag minns att vi tittade på djur som hade vingar
du berättade att det nyss var en nötväcka
eller gulsparv vi såg
jag minns att vi promenerade
på stigen genom den täta skogen
stigen var alltid full av myror
och du var tvungen att bära mig
jag minns att vi kom fram till en äng
vi smaskade glupskt i oss matsäcken
bestående av smörstekta pannkakor med citron och socker
jag minns att vi cyklade om kvällarna
när solen höll på att somna och rödfärgade naturen
vi tog ett kvällsdopp i den ljumma dammen
hoppade från berget
för att se vem som kunde skvätta mest vatten ur dammen
jag minns att vi åkte pulka och tefat
i ett enda långt tåg nedför den branta slänten
på fritidsgårdens baksida
vi ramlade och skrattade
frös så att tänderna hackade
och lät som maracas
fingrarna förvandlades till kalla gitarrsträngar
som smältes runt termosen med varm choklad
vi brände oss på tungan
jag minns att vi satt på byns café
du drack beskt kaffe
det luktade speciellt
som hemma hos farmor
och jag åt på en hallonmazarin
vi tittade ut över torget
gav alla som passerade varsitt namn
och fantiserade om deras liv
jag minns att vi spelade yatzy i hammocken
ute på altanen när solen sov
det gnisslade när båda satt i den
som ringrostiga toner
en ostämd fiol
jag tyckte det lät fint
jag minns att jag fuskade när du
hämtade mer äckligt rött vin i köket
jag sa att jag fick yatzy i femmor
att jag hade två slag kvar
att jag kunde vinna allt
men jag kan inte vinna allt
för jag minns inte mer
så jag stannar här
i detta något som är att inte minnas
jag kan endast se tiden gå förlorad
liksom det vykort
som blir allt blekare med åren.
Det oförglömligt förglömliga
Tänk att minnena någonsin
och någon gång
kommer att sluta vara minnen
tavlor i våra hjärnor
lyckorus i våra hjärtan
bilder i våra album
hemma i den mahognyfärgade bokhyllan
de kommer att bli till tom materia
ljudlös musik
ord utan bokstäver
luft utan partiklar
som ingen kan återberätta
för ingen minns något
alla minns det oviktiga
jag vill inte att barndomsminnena
ska bli till intet
flyga iväg
sväva över och ut ur mig
jag är ingen utan minnena
psykisk tomhet
total fysisk smärta
levande död
varför fortsätter hjärtat
pumpa blod ut till kroppsdelar
som bara finns
men inte minns
jag vill att minnena ska vara lika stadiga
som äppelträdet vi byggde en koja i
fastän vinden hade bestämt sig
för att leka med solen
och oss människor
besegrade det aldrig äppelträdet
det bara fanns där
och finns fortfarande
jag tappar bort mig själv
svävar i tid och rum
ljus och mörker
minnas och inte minnas
kan knappt omfamna mitt hjärtas
rop på dåtiden
minnena
jag minns inte så mycket
eller så minns jag allt
precis det jag vill minnas
äppelträdet
trädkojan
cykelturen
hoppberget
hammockens gnissel
ditt svarta beska äckliga kaffe
ostrukturerade tankar
ur ett suddigt minne
jag måste skriva ner alltihop!
vackert
oförlåtligt kaos
låta bokstäver bli till ord
krumelurer på papprena
att försöka behålla minnena
är en ständig dragkamp
mellan att vara någon
och att försvinna ut i ingenting
vad som inte skrivs ner nu
kommer aldrig att minnas
av någon i framtiden.
info@opulens.se
