LYRIK. Inför helgen presenterar vi i Littestraden en diktsvit av prästen och poeten Richard Thörn.
Richard Thörn är präst och kyrkoherde i Svenska kyrkan och bor på en liten skogsgård som tillhört hans frus familj sedan 60-talet. Vardagen delas med hustrun, tonårsbarnen, hundar och katter. Thörn skriver dikt lågintensivt och jobbar på ett diktsamlingsmanus som han hoppas på att få publicerat. Under de senaste åren har han fått dikter publicerade i Ad Lucem, Populär Poesi, Periferi, PILGRIM, fanzinet Dålig liturgi Dödar och antologin Poesi på en dag 2023.
CAROLINA THELIN
Du som gjorde
en reva i textilen
när vi i vanmakt
slog oss för bröstet och
slet itu våra kläder
medan dina lottades
ut
hela
vägen in
öppnades för oss
Jag ber: gör
en reva också i texten
***
med varat
i intet
görs alltet
med staven
mot klippan
slås vattnet
med huvudet
mot stenen
ställs stegen
med löftet
till guden
dör dottern
med blicken med kriget
på kvinnan som vapen
fälls maken vinns änkan
med ropet
mot berget
söks hjälpen
vid vattnet
i öknen
höjs rösten
med grenen
i trädet
ges frukten
med anden
i stenen
byggs huset
med livet
från graven
bryts ljuset
med stenen
i hjärtat
hävs bönen
***
jag tänker aldrig på döden
min ständige följeslagare
och arbetskamrat
men jag är inte rädd
även om själva kraschen
när det händer
där bygatan korsar 25:an
inte lockar något vidare
det som skrämmer mig
är att drabbas utan att dö
på det området är jag ännu novis
trots de många jag följt till vilan
innanför de murarna
avlägger jag inga
eviga löften om tystnad och lydnad
***
det ligger fem generationer
skruvar och muttrar i lagårn,
var och en med sin
tanke och orsak,
alla ditlagda av
valkhändade farbröder
av den typ som alltid
skrotar på dessa ställen
med ryggproblem flisade
träskor och säckiga jeans,
en av dem drog en
gång handen i vinkelslipen
och lappade sig själv
med oljigt torkpapper och
silvertejp,
hans höns lade sina ägg
bakom restfälgar,
ännu ofullkomnade som
alla kvarlämnade,
men tas i bruk av
det som faller på,
ingen minns vad som
först planerats och
ogjorts så de förblev
i dessa diverselador
med bra att ha,
det var så det blev
och det kan vara gott så
ty ingen får slängas
inte heller de som
i generationer
skruvar och muttrar
***
längst in i skogen är halvvägs
bortest i havet ligger land
allt är vidare omslutet
i tre famnars djup
***
Tänk att få lägga allt
bakom sig, redan från
början; innan det hänt.
att få dela en
sista måltid, uråldrig,
innan den tillreds.
Mina rena fötter är ännu
fuktiga; minnet av
när du ska bära mig.
Ett evigt inspel
ändrar på sekunden:
inget är som det blev.
***
Jag trampade nästan på
en skogssnigel när jag
var ute med hunden igår.
Det var vid stenmurens slut,
där fältet övergår i skog.
Snigeln gled mitt på vägen,
orörlig och hemlös,
likt en flygande pil.
Den tänjde sig sin väg. Jag
tänkte: ”Så där kan jag också göra –
jag är töjbar.”
I kroppen insåg jag
hur man skulle göra. Det
är enkelt. Det är som tiden:
den står still och plötsligt
har den gått utan ansträngning
och barnen har flyttat hemifrån.
Jag lade mig ner där jag stod,
kände in metoden: omärklig rörelse,
och började. Men inte ens
gravitationen flyttade mig.
Det enda vart jag kom fram
till var min egen tröghet.
***
Kragen jag fått sitter hårt. Den binder mig till ett koppel
profeter och patriarker. Men
det är inte självklart vägen.
Det var inte så här jag föreställde mig kvarnstenen.
Istället för att sänka maler den
Mitt levebröd eroderar mig.
Mjölet är damm. Likt aska när glöden slocknat.
Det är inget man kan baka på.
Änkan i Sarefat hade mer hopp i sin kruka.
***
Rör mig inte, sade han,
när vi stötte på varandra
tidigt i trädgården. Rör mig inte.
Jag kan nog förstå honom. Efter
att ha varit bunden
i hela sitt liv,
lindad och svept,
måste det vara förvirrande
att plötsligt befrias.
Jag har mött dem som fallit
hårt när möjligheterna öppnats
och jag vet inte själv hur
jag skulle reagera
vid en sådan fullständig förvandling
Så jag går hem igen och
säger till de andra:
Tids nog får vi peta i såren
info@opulens.se
