LYRIK. Inför helgen publicerar vi i veckans utgåva av Littestraden nyskrivna dikter av Ida Andersen
Ida Andersen bor i Lund och är verksam som författare och litterär översättare från italienska. Snart utkommer hennes översättning av poeten Giuseppe Ungaretti. Hon debuterade som poet 2004 med diktsamlingen där du alltid är. 2008 utkom den tvåspråkiga diktsamlingen Con altre parole/Med andra ord tillsammans med den italienske poeten Antonio Padula och 2018 Intarsia. Hon har även skrivit fackverket Stenminnen, om de småländska stenmurarna, samt fyra romaner, senast trilogin I oxögat, Skörgossen och Gesällen som skildrar Kosta glasbruk på 1700-talet.
Nu är vi stolta över att få presentera ett litet urval ur Andersens ännu inte utgivna diktsamling Ingivelser, under avdelningen ”I stadens rum…”.
CAROLINA THELIN
Det nya språket
Hur det flämtar till mellan en
gatukorsning och en trottoar
en mättad disig eftermiddag.
Hur solen och en doft från förr
som av gammal mocka
smälter tankar ner längs fingrarna.
En ensam hand och håligheten
drar mig inåt som om
jag själv satte mig där
och mindes allt på en gång
rakt genom stadens nya gråa språk.
Kantighetens melankoli
Den cirkelrunda tröttheten
leder oss vidare. Ljuden över och
inuti staden där det byggs och
underhålls. Fäster brus vid vår väg
fäster grus mot våra fotsulor.
Vi ses alla vila i vågen av stadhet
av förhoppning: att kranarna,
landmärkena söker ett motiv
för kantigheten
och samlar sig fram och åter
långt under oss. Bort från
våra drömmar och vår sömn.
Stadens själ
Den ihåliga historien drar med
sig blod och balkar
bromsspår och bussar,
stänker drömmar under
passagerare och trötta fötter.
Den solkiga kvinnan står kvar
med den vita staven.
Blir som uppenbarad,
ser inte hur staden försvinner
för min blick,
som vore den förljugen,
ljus och grå. Fasader
mellan seklernas skärpa.
Ordens vägvisare
En evighets bisats
ett eko utan återljud
är tystnaden i sorlet
i min styva tunga.
Bland det glömda folket
som föredrar natten och det grå
drömmer jag mig kvar.
Mellan kalla gator av betong
och resta profiler
viskar ljudens prövningar
vrider sig de söta ödsliga orden
glimmar bilder på illuminerade
reklampelare utan röst.
Var har jag min boning,
var söka min mening?
Det dröjer, det förlösande ordet,
spåret som riktar stegen
från det frusna folket in
i vårt glesnade och ljusa.
Offerpsalm
Det pågår en inkvisition i
denna tysta stad
kvardröjd andedräkt
kristalliseras på
frusna järnräcken.
I gamla fotspår löper vi
symmetriskt för att inte störa
i väntan på domen tar
vi de korrektas steg och
våra pulsslag ber
om snabb exekution.
Vem byggde denna mötesplats
detta stillhetens inferno
vem ska ta emot vårt blod
vår panna och vår andedräkt?
Vem ska vittja stadens nät
och utesluta oss
från det färdigställda
och det redan givna när staden
snart ska rämna
i ett kallt hårt uppvaknande?
Karon 2.0
Där är människorna: på båda sidor
stilla strama rörelser
i ett turkosfärgat ljus.
En elektrisk grind avskärmar
dem från varandra,
uppkopplad och igångsatt
av deras glänsande mynt.
Åstundar gör grindvaktens blick.
Där stannar kropparnas tid.
Där lämnar rörelsen marken
och lyfter inåt mot det ovissa.
Grindens sugande ljud
när plexiglashalvorna sluts
och öppnas mot det förkromade
tills rörelsen tunnas ut.
Efteråt tomheten mot nästa
frusna ögonblick och nästa.
Där är grindvaktens gråa blick
som inte ger upp om de uppgivna
de övergivna, de över sig
av naturen givna.
info@opulens.se
