LYRIK. I årets näst sista utgåva av Littestraden publicerar vi inför helgen dikter av Fredrik Andréasson Rastrilla.
Fredrik Andréasson Rastrilla är en poet från Borås som intresserar sig för verklighetens olika dimensioner, där det världsliga och vardagliga sätts i relation till det andliga och upphöjda. Dikterna nedan är tagna från den ännu inte publicerade diktsamlingen Vardagsandetag där vi följer diktjagets sökande efter mening i en tillvaro som tycks ha förlorat sin skärpa och färg. Sökandet efter något att gripa tag i, ett nytt sammanhang, går som en röd tråd genom diktsamlingen. Den konkreta platsen för det han skriver är lägenheten där vardagslivet utspelar sig, med alla dess bestyr och ofta påtagliga tristess. Andréasson Rastrilla hoppas dikterna lyckas gestalta en allmänmänsklig erfarenhet, trots att de kommer ur en specifik upplevelse.
CAROLINA THELIN
Ur Vardagsandetag
Hemlighet
Det känns så ofta
som man glömt av hur man gör
för att tänka
Så man försöker tänka
andras tankar
Lynch ser så gullig ut i sin ateljé
Jag avundas hans kapacitet
Han lyssnar på tre träfåglar som kvittrar
och applåderar dem efteråt
Hans ögon ler mot kameran
Som om han vet något vi andra inte vet
En hemlighet
Eller bara
att det finns en hemlighet.
Den elektriska haren
Jag fann mig själv
på en kapplöpningsbana för hundar.
Instängda i burar. Korgar runt deras käftar.
Panik i ögonen. Djupt ner, ryggraden.
Grindarna öppnades plötsligt
och den elektriska haren sköt av.
Projektil, panik bortglömd
i jakten som gick
runt, runt.
Så hungriga
efter någonting de trodde var på riktigt
och när spektaklet var över
slungades jag tillbaka till det egna rummet.
Där cirkulerade flugorna under taklampan.
Studsade mot väggarna i det nedsläckta
vardagsrummet.
Så hungriga
efter mättande ljus.
Förvirrade av stum väntan
på att någon ska komma och tända.
Komma
och sätta eld
på våra ögon.
Bara ännu en livsuppgift
Träden på gården viker ut sig
i grönt lingerie
Iklädd rollen som asket
sitter jag för första gången
med fönstret i ryggen
Sitter, andas och betraktar
medan Thåström sjunger
om när Körkarlen kom
Fläcken på himlen får vingar
Seglar ner på mitt soundtrack
En kravlös koltrast som letar
efter en krona att ta på sig
Den landar i lövverken
De med de röda bären
Hämtar det den behöver
och flyger sedan iväg
till sin himmel igen
Lämnar allt
till synes orört.
Ge och ta (De lövlösa)
Regnet piskar mina plantor
En livlig ruljangs
mellan ute och inne
Jag har aldrig tagit mig tiden
att lära mig namnen på träden på gården
och utanför
Och varför
föredrar jag De lövlösa
Vänta inga stabila svar.
Lagen är skriven med osäker hand
och någon viskade om sidor som försvann
Templet vissnar med tiden och väcker
Möjligheternas ruin
Det är liv.
De tomma grenarna
Fingrarna
krökta av väntan
på våren.
Ensam bredvid någon annan
En enkel sträcka genom gråtmild stad
Somnade med hennes armar om mig inatt
Målet är dunkelt
som det förträngda anletet
av då
Vilka villkor utgör stygnen
längs dina sår
Steg som drev med sig själva i långa spår
längs trottoaren
Skeletten skakade vid åsynen
av fasader
Och en explosiv viskning
svald av tystnaden
gled ur mig som en spottloska
Hur länge ska du gå
ensam bredvid någon annan
Staden byggd i dalen slukar hamnar
Tillvarons vågor får fri lejd och rullar
vidare, vidare
Och minnet av den andre
ett Vi
läcker förföriskt ut ur
kyrktornets ringande öga
Och det gick att höra
orden lämna hennes läppar
som barn från föräldrahemmet
En dag löses slemmet upp
och du kan dela ditt andetag
på nytt
Brödet brutet och freden
oavbruten
Då
finns jag kvar.
Ruinen
är uppbyggd av narrativ blick
Fredskallan placerad i toppen
Böcker staplade i vinställ
Olivträd
rinner mot skyn i antika poser
Måsar seglar långsamt stilla, behagliga
i stark motvind
Pusselbitar över bergen och suset
av vågornas upplösning
Alla som inte är Du skulle avslöja mig
och vi som levt tillsammans
önskar dö tillsammans
Tro mitt löfte
skjutet från höften
Korset över bröstet
Armarna vilar inte i akimbo
Stelnat stearinljus under bågar av glödlampor
Höganäskruset tömt åt historien
vördnadsfullt stilla i väntsalen
Och mellan rader lånade
anas länkarnas nätverk
Jag var hungrig
men det var Din värld
Mina knän
planteras i jorden
Och min kärlek
spelar sin melodi
Vi ser varandra igen
genom hålen i en ruin
Vänta och se
Vänta och se
Vi som levt tillsammans
önskar dö tillsammans
Till ny dag
Gummit, gruset
och plötsligt
Galgen hänger tom över fönstret
Träningströjan fastspikad på väggen
Glasögonen ligger tomhänta i ett vågigt lakan
Jag kommer inte tillbaka
Hör Du vad jag ser
Meter efter meter med
upprivna manuskript
Krysantemum krökta har hittat ut
genom kruttorra trappsteg
Upp, frihet, upp
Hjärta och mun
känner ny smak på väg ner genom luften
Klomärken över ryggen
och frukten på träden
Precis som jag minns den
Hårdhänt och handlöst nervös
på flaska
Andas först när bettet landat
och jag sträcker ut en hand
Kanske kan
Kanske kan
Kanske
lättar från marken igen
Ett sandkorn kysst av vinden
Palmbladen
hukade och till ro över nya axlar
Satta att gnugga fram ett titthål
i den frusna insjöytan
Fiskarna simmar nyfiket
runt en puls
En ljuspunkt
som syns starkare där nere
i mörkret.
