LYRIK. I dag har vi nöjet att presentera dikter av Elise Vats Jonsson som är 20 år och studerar i Schweiz.
Elise Vats Jonsson är 20 år gammal, kommer från Stockholm men studerar för närvarande violin på musikhögskolan i Zürich.
Skrivandet har för Vats Jonsson, tillsammans med musik, varit ett sätt att ventilera och skapa. Hon började skriva dagbok när hon var sex år och har med åren utvecklat en kärlek för ordkonst. Som hon själv uttrycker det: “poesi är en direkt spegling av allt jag någonsin sett, känt och upplevt i alla olika tillstånd. Jag leker mycket med tankar hämtade från gamla minnen, natur, drömmar, människor etcetera och försöker att sätta form på det man oftast bara tillåter sig att känna. Poesin har gett mig möjligheten att ge orden ny mening, då jag länge känt en stor begränsning från dess konkreta och ordinära användning”.
Texterna blir för henne aldrig ”fullständiga” då varje dikt är en tankeprocess. Den har varken svar eller frågor och tar sig ny form och betydelse i varje läsares ögon.
CAROLINA THELIN
2005
Jag har rest
och bosatt mig i fantasin
En kyrklig sal
där barnskriket eka
genom gallertäckta väggar
Dit dånande minnen
anförtro sig
Och missfärgade ord
förbli
Släpp ej blicken!
från den vaggande björnen
Åk!
Dit luften ej tjocknat
Du är ju trots allt
blott ett barn
Moln av liv
I mig
Jag sakna den smärta
som bekräfta mina andetag
när äggulan fästa
och kylan bli läte
När vi tappat förmågan att se
Molnen av liv
I mig
Ekar det tomrum
fött ur spillrorna från en krossad spegel
Skamfyllda suktan för avbildens konturer under sammetslena fötter
Behåll förtroendet för massan
Anförtro mig
Ta mig hel!
Smittan
Det lyser sådär märkligt
över den övergivna gräsplätten
Likt en äggula som väller ut ur sitt skal
Lurar ögat
Får oss att tro
att de täta grässtråna glittrar
att de är underbara
Men de är lika avtrubbade
bemantlade bakom en fasad av frost
Dit värmen inte når
Förstår ni?
Det smittar!
kylan
Sakta men säkert kryper den upp längst stammen
och griper tag om sinnet
Släpper inte förrän du fogat dig i den eviga tillvaron
Att vara dess slav
Men så är det
med det mest underbara
Man tvingas det lyda
Längtan
Försummad är du
sköna minne
Ekar under locket av förnuft
andas den luft du en gång fruktat
yttrar de tankar du en gång smädat
Fastän träden gråter
och marken kväva den som rör
Har det vaga minnet av dig
lov att passera
Sköna minne
Se hur ogräset bugar
för sin konung
Vilseledda tillit
bli grund till vår bortgång
Eviga fruktan
Vindens ömma beröring längst mina konturer
Det vill omfamna mitt ihåliga inre
där det ekar
ekar
Ni, med era fuktiga kinder,
och gälla röster som skriker i förtvivlan
Ni ser inte hur vackert det är
Endast hos den ungas oskyldiga medvetande
vars kinder rodnar som äppelträden på hösten
finns himlakropparnas vakande
Äntligen!
Klockan har gett mig sans
det har slutat slå
det vill ej slå
Ni, med era fuktiga kinder
och gälla röster som skriker i förtvivlan
Oroa er inte
Det är bara mitt gamla yttre
Låt solen få lysa på det
Låt det få bli ett med dem!
Ni, med era fuktiga kinder
och gälla röster som skriker i förtvivlan
Se, hur de brinner ovanför oss!
Inte längre är vi mörkrädda
Glöm dem inte
info@opulens.se
