Littestraden: Dikt och broderade bilder

DUO. I dag presenterar vi en duo som kombinerar dikt och broderade bilder. Anna Leijonhielm diktar och Tia Johansson står för broderierna.

Anna Leijonhielm och Tia Johansson har under lång tid haft ett nära samarbete, där Leijonhielm skriver dikter och Johansson målar eller broderar bilder. Johansson skickar en bild på något hon precis påbörjat som inspirerar Leijonhielm att skriva en dikt eller en fras som sedan blivit en dikt. Eller så skickar Leijonhielm något till Johansson som inspirerar henne att uttrycka sig i bild. Det är hela tiden en pågående process och ofta får dikten eller bilden sedan sitt eget liv. De anser att bilderna och dikterna rör sig i samma vatten och vill uttrycka liknande existentiella frågor. Tillsammans har de haft några föreställningar med Johanssons bilder projicerade på väggen som Leijonhielm läst dikter till, sammanvävt med musik som Leijonhielms man, som är musiker, skrivit.

Under större delen av sitt yrkesverksamma liv arbetade Leijonhielm inom psykiatrin där lärde sig mycket om vad det är att vara människa. Det har alltid varit viktigt för henne att hitta uttryck för det som rör sig ens inre värld. I perioder skriver Leijonhjelm både dikter och romaner men det mesta har förblivit opublicerat. Johansson, med en MFA från Konstfack i bagaget, har arbetat med konst för offentlig miljö, målat, skapat förgängliga konstverk av löv i skogen med mera. Numer ägnar hon sig främst åt att måla med garn, det vill säga fritt broderi.

Vi har nu den stora äran att presentera fyra broderade bilder och dikter i samspel.

CAROLINA THELIN

1.
Jag tror på gravitationen
Jag tror på stödet

Jag tror på det konkreta
Jag tror på lodlinjen

Jag tror på att det går att överlämna

Jag tror på närvaron
och på flykten mellan oss

Jag tror på det vi aldrig någonsin kan greppa

2.
När jag lägger mej ner
faller det droppar i olika färger över mej
Är det ord?
Kan jag fånga dom, ge dom mening?
Syr bokstäverna ihop såren, bildar mönster, stygn och ärr?
Bland tätt sammanpackade trådar
finns luften,
skuggorna och vågorna
Jag vet,
vi kom aldrig längre
men vart ville vi nå?
När regnet faller får jag äntligen vila,
Smärtan som blekblåa stjälkar
över de gapande hålrummen
Munnarna
Tunnelbanetågen med sina regelbundna tider
Nästan jämt
går det som det brukar
Bara ibland, när en liten kvist letar sej in i maskineriet
bryter vi samman
Vi klagar inte längre
Vi simmar i ljudlöst vatten
Rännilar eller tårar utanför fönstret
Jag vill att du ska komma närmare,
det är så svårt att göra sej förstådd

3.
Orden kommer när dom kommer

Tilltro?
Tillit?

Till det som rör sej
Till det som ligger still

Att ta en kopp kaffe,
tända lampan och bara sitta en stund

Sträcka sej efter papper och penna,
Stickningen,
virkningen,
sy några stygn och se vad som händer
därborta på vägen

4.
Vi mjuknar och växer,
står i blåsten som härtecken

I nystanets garn finns vi

En sång eller det vackraste vi sett

Stannar vi försvinner det genast

Vägar som slingrar sej bort och tillbaka

Mönster vi inte förstår upprinnelsen av,
bara att de lösgör sej

om och om igen