LYRIK. Inför helgen presenterar vi en dikt av poeten Rasmus Ström, som är engagerad i spoken word och ofta läser sina texter inför en publik.
Rasmus Ström har alltid haft ett behov av att uttrycka sig i konstnärliga former. Han började med teater i unga år och har sedan dess utvecklat ett stort intresse för text och berättande. Ström är utbildad teaterpedagog och är också engagerad i spoken word och läser ofta sina texter inför en publik. Han har bland annat deltagit i SM i Poetry slam. Dessutom har flera av hans tidigare dikter publicerade i tidskrifterna Horisont, Ordkonst och KULT.
Dikten, vi nu har nöjet av att få presentera, utgår från saknad till en annan människa och sorg över att inte stå den personen så nära som man önskar. Här blandas diktjagets kärlek med låg självkänsla, ensamhet och vardagstristess, ämnen som ofta förekommer i Ströms texter.
CAROLINA THELIN
Du kommer aldrig att få reda på hur mycket jag älskar dig
Du kommer aldrig att få reda på
hur mycket jag älskar dig,
och mer romantisk än så kommer
inte denna historia att bli.
Jag har fått lära mig att kärlek
inte är att vara insvept i sin
älskades armar medan omvärlden sväljer
koldioxiden diskret i ett frostbeklätt Stockholm.
Jag har drömt om en behagligare eftersmak på kaffet
men beska morgonpredikningar kommer att smaka just beskt
och den ständiga huvudvärken visar ingen hänsyn till vardagen.
Escitalopram och färskpressad apelsinjuice
är ett lyckat recept på ett konstnärskap
som aldrig blev speciellt framgångsrikt,
därför skriver jag uppsatser om
könsroller inom teatern, insändare
om Sovjetunionens återkomst
och dikter om vår enda midsommar tillsammans
då jag lärde mig att jag känner
mer tillhörighet med ensamheten
än till andra människor,
som att sprickan mellan barndomen
och vuxenlivet aldrig riktigt vill läka.
Sist vi sågs pratade vi om sex timmars arbetsdag,
krigen i Ukraina och Gaza,
Röda khmererna
och epiduralbedövningar
medan jag enbart tänkte på hur
våra kinder skulle kännas mot varandra
samtidigt som skammen över att jag lät mig förälskas så
lätt spred sig genom kroppen.
Varje nyårsafton sitter jag ensam i soffan
och funderar över varför jag alltid är så lätt att komma över
medan jag plågas av andras frånvaro
med en inbiten tro på att det inkommande året
ska vara en vändpunkt.
Jag har försökt att börja med yoga,
drejning, surdegsbak och rökning
men känt mig otillräcklig när halsblosset
tagit ett kraftigt grepp om adamsäpplet
och jag ställer den ständiga frågan
om varför man måste vara så satans
begåvad hela tiden.
Jag har blivit till en parodi på mitt kön
utan att känna den minsta tillhörighet med mansrollen
och varje morgon har jag försökt
att skära bort det ytliga skalet
som lagt sig som en glansig sockerlag,
jag lever ensam
och sörjer över att jag är just ensam
medan skäggresterna i handfatet
påminner mig om det svåra
med att vara människa.
Jag läser texter om samhällsutvecklingen
men kan enbart tänka på
hur mjuka dina händer är
och att du aldrig kommer att
få reda på hur mycket jag älskar dig.