LYRIK. I den här veckans ”Littestraden” presenterar vi fem dikter av Viktorija Marinković.
Viktorija Marinković skriver under pseudonymen Uma Vid. Hon är ursprungligen från Serbien men bor numera på landsbygden utanför Nykvarn med sambo och son. Marinković skriver på både svenska och serbiska och kom 2018 ut med en diktsamling på serbiska.
Att hon från början valde att skriva under pseudonym berodde delvis på att hon som författare inte ville bli placerad i ett fack, inte klassas efter nations- eller religionstillhörighet. Uma Vid är dessutom en ordkonstruktion på serbiska, säger Marinković, där ”um” betyder sinne och ”vid” betyder syn. Uma Vid blev som ett ”kommando” för Marinković ‒ en enhet av kropp, själ och sinne – som hon kunde styra över.
Nu är vi glada över att få presentera fem dikter ur Marinkovićs diktsamling Vandrerska. Tre av dem på temat moderskap och två med träd som ledmotiv.
CAROLINA THELIN
Ur ”Vandrerska”
SOM ETT SÅRAT DJUR
som ett sårat djur gick jag emot väggen
jag blev själv en ogenomtränglig vägg
tunga tårar droppade från den
min mage nuddade knäna som jag gick på
blodiga spår efter mig, lukter av alla vätskor
som bara jord kan ha nytta av
som bara jord kan näras av –
de hamnade på kallt golv –
en städerska gick efter mig och torkade dem
med en fibertrasa av plast
som ett sårat djur gick jag emot väggen
jag gick emot mig själv, jag var slut och
först då förstod jag – jag bär på kraft som finns kvar
när ingen kraft finns kvar
det var ditt huvud, min son
som fick väggen att falla, som fick mig att släppa
kontrollen jag höll fast vid som om mitt liv hängde på den
jag dog
jag dog och då kunde jag släppa,
fri som alla döda är
spöke, har ingen kropp att finnas i, att tyngas av
skalet brast precis som allt brister
när ljuset vill tränga ut
du var mitt ljus
många delar av mig var osams
jag löstes upp och byggdes på nytt
nytt kött kom för att bygga upp mig
kroppen jag hatade blev min hörnsten
den var inte tung – den var jag
jag är kropp
rösterna i huvudet krockade
människor i vita rockar – främmande
jag var deras jobb, deras slant i fickan
en patient de tjänade sin semester på
redan när skiftet är klart har de glömt mig
ett ansikte bland tusen
ingen viktorija
bara förstföderska
men till dig blev jag – mamma
tår efter tår fuktade mina uppgivna kinder
sorg klädde mig i skakningar
du rördes av främmande händer
du började gråta
och påminde mig
att
höra
tystnad
den sög upp allas röster
du sög mjölken ur mig
din hud mot min
blev en hud
alla hinder utplånades
jag närde dig
du närde mig
tack vare dig
i den svåraste av alla stunder
var livet lätt
tack vare dig
blev jag enad som tyskland
efter att berlinmuren föll
JAG VAR ETT LAND
jag var ett land, paradis på jorden, överflöd
perfekt
utanför mig var krig
i ukraina föll bomber
människors ansikten var skrynkliga som russin
människor gick snabbt till jobbet, kom hem trötta
gnälliga, stressade
försäkringskassa begärde papper
alla pratade bara pengar och energibrist
vi tankade mycket dyr olja och åt den dyraste bregott någonsin
vårdcentralen pratade risker
tänk om barnet dör i vecka 41
de kommer att igångsätta dig
varför skulle man tänka så
man spred oro, ingen kärlek för nytt liv
ingen barnmorska använde sin tratt
jag smordes med kall gel
i ensamheten hörde jag enbart vindens ljud
fågelsång,
jag visste att du var lugn
du smekte min insida
min patients sår varade
min patients fru var trött på att komma på besök till sin man på boendet
hon ringde och frågade om han var palliativ nu
hon kom på besök och frågade om han var palliativ nu
mycket lidande
lidande överallt
tåg gick inte, sj strejkade
flygplan flög inte, semestrar avbokades
människor blev ledsna
min mormor dog
min pappa hamnade på akuten
min kusin fick cancer
jag förlorade en vän
men jag var gravid
mina fötter aldrig kalla
jag var tillfreds, alltid varm
ett land i fred, i mig växte liv
ett liv som gav mig liv
när jag strök magen med handen
kände jag på gränsen mellan mig och dig, min son
och tänkte på att vi kan bli tillsammans först när vi skiljs
men
jag ville inte föda dig
jag vägrade föda dig
jag älskade att vara ett med dig
världen som väntade på dig
var ett dåligt ställe att leva i
men jag födde dig ändå,
jag höll på att föda dig i fem dagar
himlen och jorden bråkade
när jag krystade höll jag samtidigt emot
när jag inte längre hade kraften att hålla emot
kände jag hårstrån på din hjässa
och handen som
du grävde din väg ut med,
du ville födas
jag ville lyssna på dig
jag släppte taget
tänk om världen blir bättre plats med dig i
MAMMA
gammalt började på nytt, trots att allt var nytt
huden skakade av rörelsen: minnen minnen
minnen – återupplivade
en cell i mig visste
vad jag ska göra när jag inte visste vad jag ska göra
jag måste känna på den cellen
när gråten nådde bergen
när varma tårar föll på min obekväma hud smälte stenar,
civilisationens stenar smälte
den svaga är alltid starkare
än den starka
FÖRESTÄLLNINGAR
när jag tänker på mig föreställer jag mig som
om jag vore ett träd, mina rötter ända ner till helvetet:
jag har kunnat uppleva höjder
träd, när du tänder en brasa på vintern
för att värma din kalla själ
träd, när du skriver ett brev
träd, när det blivit till aska
aska är ett ekologiskt rengöringsmedel
det rengör sår också
DELADE PÅ TVÅ
full av förväntan och sorg
en dag i mitt liv jag tar friskluft
barnfri
fri från barn, ett ord otänkbart på serbiska
fri från barn, vad ska du vara fri från barn för
friheten avdunstar när du blir förälder, du är slav nu
hör jag serben från djupet av hjärtat
men frihet! äntligen.
en promenad på stan, vintern är ful och vacker
maskiner kommer att rädda hemlösa
genom att gräva upp trädens rötter för att marken ska kunna tåla nya byggnader
de kommer att rädda dem från hemlöshet men låta dem andas dålig luft,
rädda på ett sätt men döda på ett annat
annars kommer träd att växa genom andras lägenheter?
så starka är rötter
en människa står uppe i luften och ser ner på mig
jag fryser
fingertopparna är inte varma
värme kommer sist till delarna längst ut på kroppen
men en diktare förväntansfull och sorgsen
tittar in genom fönstren på akademibokhandeln
drömmer om sin bok på hyllan
hur man klappar omslaget av sammet
och känner på bladen av träd
man gör sig av med träd men träd är överallt
om de än är aska bygger de jorden jag står på
åh, en diktare förväntansfull och sorgsen
känner på fingertopparna
drömmer och är i verkligheten samtidigt
hon är här och hon är där
delad på två
så blev veden delade på två
en gång när hon klöv dem för att elda i sitt kalla hus
i serbien
info@opulens.se
