JULSERIE. ”I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.
Målare, tecknare och skulptör, var under de sista åren bosatt i Misse- rödsskogen mellan Höör och Södra Rörum, på Linderödsåsens västsluttning. Waldemar Olof Gröndahl (1891 – 1957) var en särdeles originell man, boende i en märklig, egenhändigt danad byggnadsskapelse, Trebankalien, namnets ursprung härrör från att huset låg på tre bankar, backar. En tid bodde han på gården Ringsborg, i närheten av Sätoftasjön; närmare bestämt mellan åren 1934 och 1938.
Fram till 1931 arbetade han som urmakare, han gick i lära hos en urmakare på Kulladal, som var gift med Waldemars syster Kristina. Han övertog affären och flyttade den så småningom till Södra Förstadsgatan. Han sålde där allt från guldklockor till stökäppar med silverkryckor; han gjorde goda pengar.
Han var född i Västra Skrävlinge, hans far var pistolsmeden (ett yrke som tillhör kåren ammunitionsbetjäning, för tillverkning och reparation av pistoler, revolversvarvare är någonting annat) Ola Gröndahl och hans mor var Mathilda Castell. Waldemar Gröndahls farfar var skogvaktare och jägare på Näsbyholms slott.
Waldemar Gröndahl gifte sig 1919 med Olga Bengtsson, de hade två döttrar Karin (1920 – 2015) och Greta (1921 – 1997). Dottern Greta var både författare och konstnär, hon har i flera böcker bidragit till att skriva Hallaröds kyrkas historia, i den första delen finns en omslagsbild målad av Greta Gröndahl, en akvarell, där Hallaröds kyrka avbildas från söder. Greta har även studerat födslar, vigslar, dop och begravningar i Hallaröd. Greta Gröndahl fick 1986 kommunens kulturpris för dokumentationen av Hallaröds historia, restaureringen av S:t Olofs källa och initiativet till återupplivandet av S:t Olofs firande.
Vi stannar till ett tag i Hallaröd, en kyrkby nordost om Höör, med en kyrka med rötter i 1100-talet, i bygden finns lämningar som vittnar om mänsklig aktivitet under lång tid. Källan och kyrkan var under medeltiden ett centrum för Sankt Olofskulten.
Detta är ett naturreservat med rik ädellövskog, tillhåll för fladdermöss och även spillkråkor. Utan anledning tänker jag på Leonardo Da Vinci som gav sig själv som uppgift att ana- lysera tungans rörelse hos hackspettar. Spill- kråkan slickar sig inåt, i förberedda gångar.
På kyrkogården i Hallaröd vilar Greta Gröndahl, under en anspråkslös, grå liggande sten, hennes namn står med skrivstil, vid huvudet står två illröda begonior, omgivna av en ful svart plastrundel. På gravplatsen finns en oval platta i svart och guld med texten Vårdas av kyrkogårdsförvaltningen.
Greta studerade konst både i Stockholm och Köpenhamn, hon arbetade både på Malmö Strumpfabrik och på Backa ålderdomshem, hon bodde en tid i Höör, men flyttade i november 1970 till Hallaröd, hon älskade sin lägenhet, den vackra kyrkan och hon var så glad åt människorna i byn, här ville hon bo i evinnerliga tider, så sa hon.
Greta Gröndahl gjorde stora insatser för hembygden och särskilt för kyrkan, det finns fortfarande de som minns Greta i huckle och med påk, att stödja sig på, hon var värk- bruten och inte förmögen till lönearbete, hon var även hjärtsjuk. Somliga minns även Gretas ljusa sinnelag och hennes smittande leende.
Gravstenarna visar på Hallaröd som en lantbruksbygd, nu för tiden är de döda yrkeslösa, därav följer en anonymitet och en vilsenhet för betraktaren. Stor skada! En kort rundvandring på kyrkogården väcker bara frågor – varför dog lantbrukaren Nils Anderssons son, innan han hade fyllt två år och varför fick Ola Jagobsson en egen medal jong på sin ståtliga gravsten, vad var det märkliga med honom?
På vägen tillbaka, möter jag just spillkråkans lingonröda nacke.
Om Gretas syster Karin finns inte mycket att säga, hon är född 1920 och döpt samma år. Karin flyttar 1937 till Flensburgsgatan 5 i Malmö, till sin faster Ingrid Gröndahl, som arbetar som affärsbiträde i en guldsmedsaffär. Greta flyttar till samma adress året efter. Med stor sannolikhet har det med mor Olgas död att göra. Waldemar kunde inte reda ut det hela själv, han klarade dåligt gården, han var ingen bonde.
Karin gifter sig med Erik Nord, som arbetar som biträde i ett tapetlager, då är Karin handelsbiträde på Solidar. De får en dotter tillsammans, Karin Berit Nord, som gifter sig med Leif Lindström. I sinom tid flyttar Karin tillbaka till Flensburgsgaan 5; Karin och Leif får en dotter tillsammans, Nicole.
Nu tillbaka till Waldemar Gröndahl, som blev änkling på sommaren 1936; det var ett hårt slag för Waldemar. Nils Birger Perzon skriver om detta i en minnesskrift – potatisen får ruttna i jorden, han målar själv mörka tavlor och skriver dystra poem. Då har Waldemar endast kvar skogsområdet Trebankalien, med fastighetsbeteckningen Kvesarum 7:5. Där lägger han grunden till sitt livsverk.
Det börjar att ta form 1940 och han murar och hamrar ensam i åratal på bygget, det pågår till 1956, då han slutar av hälsoskäl. Han gör motstånd, men dör i cancer den 1 september 1957 på Hörby lasarett, en inrättning, som fanns in på 70-talet och sedan ersattes av moderniteter som läkarstation och vårdcentral. Det fanns tider då lasarettet hade upp mot 80 vårdplatser.
Namnet Kvesarum är inte lätt att bestämma, den andra delen rum står för öppen plats, den första delen är svårare att förklara, möjligen har det med kvickhet att göra och finns i kusinord som kvicksand och kvickrot. Om Kvesarumssjön sägs det att den är både ett levande, livaktigt, rörligt och oroligt vatten.
Waldemar Gröndahl studerade under åren 1924 till 1927 för Märta af Ekenstam på Skånska Målarskolan i Malmö. Han studerade även för de ledande skånemålarna Svante Bergh och Tage Hanson. Han gjorde studieresor till Tyskland, Italien, Schweiz, Bayern och Österrike, de flesta resorna gjordes under 1930-talet. På våren 1954 gjorde han en andra resa till Italien och besökte Rapallo, Rom, Capri och Pompeji. Från dessa besök skrev han långa brevskildringar hem, berättelser fulla av glädje. Han hade egna utställningar i sitt hem 1950, 1951 och 1952 och utställningar i Lund 1932 och 1937.
Waldemar Gröndahl målade naturalistiskt hållna landskap, figurkompositioner och stilleben i olika tekniker som olja, akvarell och gouache. Han närmade sig en enkel, naivistisk stil. Det går att idag att köpa en stor olja av Waldemar Gröndahl för sex- hundra kronor.
Waldemar Gröndahl, med tillnamnet Walle i skogen på Trebankalien, beskrevs som en mångsidig, varm, glad och egensinnig man; han tyckte om att prata, med alla, han anpassade sina ord, efter den han talade med, trots motgångar och motvind hade han en ljus livssyn, och visade under hela sitt liv en dyrkan till naturen. Han gjorde sällan ett allvarsamt och blygt intryck, först under sitt sista år berör han på allvar tidens gång, åldrandet och förgängligheten.
Arbetet är hans stora lycka, särskilt det stora arbetet med sin eremitboning, ett säreget bygge i natursten och naturmaterial. Han vill göra vad han vill och känner för, han bryr sig inte om vad andra tycker och pratar om, han tänker ut sina planer och lösningar och följer dem, det är den stora lyckan att göra vad han vill och som han vill. Tankarna far, flyger och fladdrar, men vad gör det, han får leva sina drömmar och känna sig som ett lekande barn.
När han inte målade eller byggde skrev han gärna både poesi och prosa, han arbetade även hela tiden på att förbättra och försköna sin skogstomt, han byggde en damm på tomten. Interiören i huset var särskild och fantasi- eggande, här fanns djurskallar, rävskinn, ormskinn, barometrar, små lerskulpturer, keramik, mycket blommor och en del annat.
27 dikter är utvalda av Nils Birger Perzon och utgivna i en minnesskrift över konstnären med titeln Trebankalien, minnesboken är tryckt på Gunnar Mårtenssons Tryckeri i Hörby 1958, priset var då 3 kronor. Det är korta dikter, vardagsnära och kärleksfulla, med värme skriver han om naturens skiftningar och vad alla variationer, skänker honom som en sann skogsman och natur- människa. Det kan vara dofter, klockklanger och nåden att ännu en gång få känna och uppleva våren. Det är ord om den bygd, som han älskar. Möjligen hör han de klara kyrkklockorna från S Rörums kyrka, en sällsynt vacker kyrka i gråsten med rundbågsfönster. I församlingshemmet intill kyrkan hänger en stor olja av Wilhelm Gröndahl, motivet är S Rörums kyrka med omgivningar.
Ofta står det att läsa att S Rörum är en ort överhopad av sten. Inte sällan märks intryck i dikterna från Goethe, som här:
”Orup på bergets topp
i lugn och ro.
Du ljusnade livshopp
du mår där bo.
Fåglar i Ringsjöbygden
slumrar ren.
Och vandrande allén
jag anar vårt hem.”
Diktsamlingen avslutas med en minnesdikt av revymakaren Hugo Franzén, detta är de fyra sista raderna:
”Ej mer får höra Dig vackert berätta, ty stämman den tystnade, allting blev slut. En Misserödsros på Din grav skall vi sätta, och bilden av Dig den skall ej plånas ut.”
Hugo Franzén turnerade med sin revy, tillsammans med andra samtida sällskap, ledda av Nisse Ahlrot och Gunnar Lindskog. Hugo Franzén skrev ett otal texter, den mest kända låten är Fyra tunnland beder om dan, som vi gärna förknippar med Peps Persson.
Waldemar Gröndahl målade gärna motiv från bygden – träd, vatten och fåglar; det finns flera oljor från Möllan vid Bosjökloster, den gamla svarta möllan på backen intill den stora vägen, på näset, mellan Ringsjöarna. Det är en stubbakvarn, där hela kvarnhuset vrids för att fånga vinden. Möllan byggdes av skickliga kvarnbyggare i Hatteboda 1790 och kom till platsen 1830 och malde Bosjö- klosters säd fram till 1914. En stubbamölla av denna typ kunde mala upp till sex tunnor mjöl per dygn, en tunna var 146,55 liter. Från mölleplatsen finns en vidunderlig utsikt, Nils Ludvig har skrivit en dikt om detta.
”Här stannar Småland med sin glesa skog och möter Skånes oförvägna plog på näset mellan insjöns mjuka ringar. Vid gränsen håller ännu möllan vakt och anar ej att Möllaren har lagt ett kors diagonalt av hennes vingar.”
Waldemar Gröndahl rör sig gärna i naturen och hämtar sina motiv därifrån, det kan vara bruksföremål, byggnader, träd, buskar och fåglar; det kan som här vara en vadare, som är släkt med hägern – rördrommen, det är en stor fågel, bara något mindre än gråhägern. Det latinska namnet är Botaurus stellaris, stellaris har med det latinska ordet stella, stjärna, att göra – det anspelar på den stjärnfläckiga fjäderdräkten. Botaurus, böltjur, handlar om det fjärrljudande lätet, det starka utblåsnings- ljudet låter som ett upprepat tjurböl, som kan höras på upp till sju kilometers håll. Ett dovt tutande, som när man blåser över mynningen på en tomflaska.
Rördrommen gör liksom lommen och hägern ett urtida intryck, både vad avser läte och kroppsform, som förflyttning och flygning. Rördrommen har andra tillnamn som träskoxe, myroxe och sjöuv, på Irland benämns den bull of the bog (kärrtjur).
Rördrommen som är mycket svår att upptäcka, där den trivs bäst i täta bladvassbestånd, har en färgteckning som är nära omgivningen, i de vassrika marker, som fågeln rör sig, sakta men säkert framåt, något hasande och vacklande. Lite knyckigt och spovlikt, men alltid beredd i en ställning för att angripa sork, groda, småfisk och vatteninsekter. Den är både långhalsad och ugglespräcklig, det förefaller som Waldemar Gröndahl har avbildat en rördrom i ungdom, där det gulbruna och spräckliga inte är helt utvecklat. De långa tårna är till fördel när fågeln vadar fram i våtängar, där vatten och jord trängs bredvid varandra; på bilden syns öppet vatten lite längre bort och himlen vittnar om ett indragande oväder. Rördrommen kommer måhända med detta varsel. Bildens näbb är ovanligt trubbig, när rördrommen är hotad riktar den spjutnäbben mot himlen, i så kallad pålställning och kan ändå iaktta det misstänkta.
Det är en bild, olja på pannå storleken är 28×44 cm, bilden är signerad och det finns en värdering, 500 SEK. Konditionsrapporten talar om bruksskick. Det är en dämpad färgskala, jordfärger och stiliserade, glesa växtstreck i något ljusare färg klyver bilden.
Det är stundtals en bild som en brunbetsad fågelholk i träslöjden, som du stolt går och visar upp för magistern, Trä-Jesus. Bilden talar om en brådska i tillkomsten, det finns andetag av både monotoni och vemod. Överraskningar är det inte tal om, inte blå tusenskönor inte heller röda smörblommor.
Men det känns som vår, vildgässen flyger norrut, nyss var det ett skal av is på flera grässtrån. Det finns många sätt att tala i bilder. Waldemar Gröndahl har ingenting mera att säga, än dessa fåtal färger i fågelns närvaro, klen omsorg och inte svulstig musik, jag saknar diktens kärl. Jorden som ett stycke mörkt ljus, en blandning av rastlöshet och vila, det andas förändring.
Waldemar Gröndahl har just skrivit brev hem, från Rapallo, om lammkotletter, luftat vin och saffran; det går åt 150 000 krokusar till ett kilo saffran. Till resandet fanns rastlösheten och så blev det bara kvar en stor passion, att arbeta, att ständigt arbeta. Så föddes möjligen bilden:
”Det var en gång en saga lik jag satt vid en Ringsjöns vik.”
bo.bjelvehammar@opulens.se
