Kring Ringsjön: Victoria Benedictsson

JULSERIE. ”I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.

Victoria Benedictsson var en av 1880-talets tongivande realistiska författare, hon skrev ofta under pseudonymen Ernst Ahlgren och inte sällan skildrade hon kvinnors begränsade livsvillkor, i bland annat prosaböckerna Pengar och Fru Marianne. Det var i huvudsak mellan åren 1884 och 1888, som hon framträdde på den litterära scenen. På hennes tid hade orden ofta en högtidlighet; då ett par fattat tycke för varandra och offentliggjorde sin förlovning, då användes ordet eklatera, ett ord med franskt ursprung. Vid brevväxling bör den som mot- tagit ett sådant brev svara i brev med texten p.f, pour féliciter – för att lyckönska.

Ett svårare ord att handskas med från hennes tid är skalkaktig, som betyder skämtsam. Först tänker du på ordet skalk, som en hård kant på ost eller bröd. Men detta är någonting annat, som gränsar till gyckel och lurendrejeri. Sålunda står det i Bibeln denna varning: ”Om skalkar locka dig, så följ icke.”

Det är otvivelaktigt så, att med Victoria Benedictsson, A.U. Bååth och Ola Hansson fick Skåne ett självmedvetande och en plats i litteraturen.

I den första boken, som bär författarnamnet Ernst Ahlgren, Från Skåne från 1884, skriver hon om sin kärlek till landskapet och till människorna; hon skriver med inlevelse, närhet och förtrogenhet om bokskogen, sädesåkrarna och Ringsjöns stränder.

Hon prisar de fagraste ängar kring vattnet och gör ofta utflykter dit med sina vänner. Ringsjön har i beskrivningar fått smickrande tillnamn, Claes E. Lindskog talar om Skånes litterära källa och titanen August Strindberg benämner den Skånes största skönhet.

Victoria Benedictsson ser och följer arbetet på vallarna och hon hör kalvarnas brölande, från sitt hus på Råbygatan 8 i Hörby (där bodde hon mellan åren 1873 till 1888), där luften var sval men tung att andas, hon levde i ett kärlekslöst förhållande. Hon längtar ut i världen och reser flitigt till Stockholm och Paris, under långa perioder mellan åren 1886 och 1888 bor hon i Köpenhamn.

Victoria Benedictsson känner sig innestängd och snärjd med sin man och sina barn, fem styvbarn och två egna barn, hon känner en tomhet och en saknad, en längtan efter nya människor och nya stimulerande miljöer.

Hon söker friheten och självständigheten, bort från småsinnets skrubb, som är byggd på en grund av konventioner, skvaller och bevakning. Under sina första år i Hörby deltog hon flitigt i sällskapslivet, både i dans och skridskopartier, men med åren valde hon ensamheten, isoleringen, delvis är det betingat av en svår sjukdom, hon skriver om plågorna av en vandrande benflisa i ett brev från bör- jan av september 1886. I hennes texter kan man finna henne, där stänger hon in sina tankar.

Ofta upprepar hon i sitt skrivande, att allt tvång är olidligt och några ord återkommer hon till – avfärd, utbrytning och uppbrott. Hon bryter sig ut i hemmet och lever sitt eget liv.

”Det är icke för muntert att nödgas bo, där det aldrig finns sol; det alltid finns mörker.” Victoria Benedictsson följer på sina prome- nader ofta ån, här möter hon hägerparet, som lyfter i morgondimman och fäller en fjäder, just intill ån. Hägrarna kan stå stilla hela dagen, som statyer bredvid alarna vid vattnet, de kan flytta sig från grunt till djupare vatten, utan ett ljud. Victoria är uppmärksam, hon kan se vattendropparna i hägrarnas halsfjädrar. Det finns morgnar när hägrarna är borta, då kan Victoria längta efter dem, även om de är stilla som bildstoder. Hon vill så gärna se hägern lyfta och pröva vingarna. Inte bara vara stilla, sluten och frusen. Men störst är ändå tystnaden, skyggheten och integriteten.

Victoria känner vingslagens kraft, den stannar kvar i hennes inre. Så, en dikt från hägerriket av Ingela Strandberg:

”bäcken som sprang

nerför landskapet

med en genomskinlighet

i fickan, regnbreven

som skickade småfisken

till mig där jag stod

omskvätt av pladdrande vattenmun”

Hon ser även vråkarna segla tysta, utan vingslag. hon hör den breda dialekten, hon blickar ut över de flacka åkrarna, driver den alldagliga enformigheten framför sig, detta blir alltmer en plats att förfäras över. En plats där allt mäts med en futtig landsbys måttstock. Skrivandet blir för henne en räddning undan verkligheten, att skriva blir ett sätt att visa för sig själv och andra att hon duger något till, dessutom kan hon ju tjäna egna pengar.

Victoria Maria Bruzelius föddes den 6 mars 1850 på gården Charlottenberg i Fru Alstads socken i sydvästra Skåne, i en by med det franskklingande namnet Domme. Hon var dotter till lantjunkare Thure Bruzelius och hans hustru Helena Sofia, född Finérus. Ordet lantjunkare är ett stort ord med tysk doft, karaktär av militär och talar om att det rör sig om en herreman, patron eller godsägare. Det är lätt att förflytta sig till tyskt 1800-tal.

Victoria hade två systrar Margrethe och Helena Sofia. Victorias far slog sig på lantbruk, som han aldrig lärde sig förstå, 1863 går fadern i konkurs, familjen flyttar till ett mindre hemman.

Förhållandet mellan föräldrarna var spänt, de bodde i var sin ända av huset och träffades aldrig mer än i matrummet, som låg mitt emellan de fientliga zonerna. Victoria skriver själv om sin far; han var en gammal, gråhårig man med militärisk håll- ning och han bar vintertid en stor pälsrock, som föreföll mera passande i Ryssland. Han var en jätte med en berghälsa.

Det fanns två saker hos hennes far, som var tilltalande för henne, han tyckte om friluftsliv och han hade en särdeles god förmåga att berätta. De historier, som han berättade färgades av hans sinnesstämning. Över hans ord fanns en påtaglig humor, rikt med känslor och inlevelse. Victorias far lärde henne även pojklekar, som att brottas och skjuta med pistol.

Om sin mor har Victoria inte lika mycket att berätta, hon säger att hon skulle passat bättre som abbedissa i ett kloster, hon var alltid tragisk och utan känslor och tårar. Barndomen satte djupa spår, för resten av Victorias liv, hon fick aldrig vara ett barn, barndomen kapslades in och blev kvar inom henne hela livet, djupt inne i henne. Victoria lärde sig två saker i barndomen, att framför allt odla sanning och rättvisa, marmor- rättvisa.

1867 tvingas familjen att sälja sin gård och flyttar till dottern Margrethe och hennes man Christian Ekström i Hårderup, som arrenderade gården Hårderup 9, från 1856 fram till Christians död 1877. På hösten 1867 får Victoria plats som guvernant hos familjen Trägårdh i Alestad.

Under de sista åren på 1860-talet träffar Victoria för första gången, postmästaren i Hörby Christian Benedictsson, 48 år är han 1870 och Victoria är då tjugo, han är änkling och har fem barn. Det börjar att brevväxla, förlovar sig och ett halvår senare gifter de sig. Allt går hastigt. Det visar sig inte helt lyckat, när Victoria senare talar om sin man, så säger hon att han är en gammal gubbe, han är inte elak, han tillåter ett stort oberoende, men hon känner stundtals ett hat mot honom, postmästaren bakom luckan som har en passion, pengar.

När stormarna i Victorias liv är som starkast, kan hon känna en längtan, bort till andra stränder, men även bort från livet; hon förlorar sitt huvud, hon har svårt att reda ut saker och ting, över henne sköljer en stor trötthet, en livströtthet. 1888 kommer en novell med den betecknade titeln Livsleda. Hon förlorar lusten till skrivande och drabbas av en nedsatt arbetsförmåga.

Hon känner många dagar, att det går inte längre, hon vill inte delta i livet, ingenting är som förr. Hon är söndersliten. Slutet blir en dramatisk död på Hotell Leopold i Köpenhamn, men det kommer inte plötsligt, alla tankar om döden har pågått en längre tid, när hotellsonen Svend Leopold och den hotellanställda Ingeborg Larsen gör upptäckten. Och ser på den blodiga rakkniven. Allt skedde på Hovedvagtsgade, en mindre gata vid Kongens Nytorv.

Hot och försök att ta sitt liv har varit flera och pågått under omgivningens likgiltighet. Författarkollegan Ola Hansson skriver i ett brev till Mathilda Kruse i början av augusti 1888 att Victorias död inte kommer oväntat, hon har en tid umgåtts med sådana tankar. Att ta sitt liv förefaller ha blivit mera beslutsamt efter mötet med den danske kulturkritikern Georg Brandes, hon följer hans föreläsningar i Köpenhamn, hösten 1886 och 1887.

Det finns de som påstår att Georg Brandes var Victoria Benedictssons älskare från 1886 fram till hennes död, det är svårt att förstå, däremot är det uppenbart att hon inte ville återvända till Sverige, hon är begravd på Vestre Kirkegaard i Köpenhamn.

Några ord om Ola Hansson och Mathilda Kruse, gift Malling, som skrev under pseudonymen Stella Kleve. De brevväxlade flitigt, han uppvaktade och friade till henne, utan att få ett positivt gensvar. Det finns ett otal brev till fröken Mathilda Kruse Vetteryd, Tjörnarp, undertecknade med Er Ola Hansson.

Stella Kleves (1864 – 1942) författarskap är märkligt, det rör sig mellan olika genrer, influenserna växlar, under en period är hon under inflytande av dekadensens apostlar, under en annan period märks en tydlig påverkan från impressionismen. Hennes historiska romaner och herrgårdsberättelser nådde en stor läsekrets.

Vilhelm Ekelund blir djupt tagen av Victoria Benedictssons öde, det ger han uttryck för i dikten Ernst Ahlgren, där han beskriver en tågresa 1900 på linjen mellan Hörby och Snogeröd, en höstkväll med mörker och blåst, när landskapet skiftar färg. Han sitter vid fönstret och stirrar ut, i en tröstlös, svart skymning och då ser han Ringsjöns vatten, silvermatt och svagt rosafärgat. Plötsligt blir mörkret ännu mera ängsligt. Han ser två kvalfyllda och stumma kvinnoögon.

”Och jag ser och ser…

ser all den namnlösa våndan

i dessa ögon

ser allt det pinade,

ångestfulla,

blödande,

ser det brinnande,

smärtefullt sammandragna pupillerna

borra sig mot mig,

känner dem stinga

glödhett, vansinnigt.”

Och Vilhelm Ekelund följs under resan av dessa stora tysta kvinnoögon, i ett svart, susande mörker.

Det finns en man i Victoria Benedictssons liv som har en särskild betydelse, det är författaren Axel Lundegård. När hans far 1881 installeras som kyrkoherde i Hörby, då sker en förändring i Victorias liv, hon börjar att umgås med familjen och mellan Axel och henne utvecklas en förtrolig vänskap, han blir en livskamrat. De utbyter både tankar och förtroenden, det uppstår ett nära litterärt samarbete, det blir också Axel Lundegård som fullbordar hennes oavslutade arbeten och tar hand om hennes brev.