JULSERIE. ”I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.
Tjörnarp
Tjörnarp är en tätort i Höörs kommun, nära Hässleholm, vid Södra stambanan, mellan Tjörnarpssjön och riksväg 23, där bor runt 900 personer.
Det är en moss- och sjörik skogsbygd, delar i norr är en odlingsbygd, med omväxlande betade och odlade marker.
Bygden har gamla anor, det finns här både stenåldersboplatser och gravrösen från bronsåldern.
Orten skrivs på olika sätt genom tiderna som Thyrnetorp och Tiörenrup.
Första leden i namnet Tjörnarp tjörne är en biform till törne, snår av torniga buskar, det är lätt att tänka på både slån och törnskata. Den fågeln har en egenhet, att fästa upp sitt byte på en törntagg, grenspets eller annat vasst. Det kan handla både om insekter, fågelungar och småfåglar. Allt för att spara för kommande behov, när vädret blir sämre och bytet mera svårfångat, har hon förråd.
I törnskatans latinska namn finns ordet lanius, som betyder slaktare eller bödel, det syftar på fågelns fångst av småfågel.
Den andra leden i ortnamnet Tjörnarp är substantivet torp, som står för nybygge.
En gång i tiden var Tjörnarp ett blomstrande samhälle, med en rik tillgång på arbetstillfällen. Det fanns tegelbruk, stärkelsefabrik, kappfabrik, strumpfabrik, mejeri och kvarn. Dessutom ett antal pensionat och semesterhem. Mera okänt är att det fanns här ett interneringsläger efter andra världskriget för personer, som flytt i samband med Tysklands ockupation.
Det finns ett antal fastigheter att uppmärksamma, som Petterstorp efter en ägare Petter Skräddare, liksom Trulsatorpet efter ägaren Truls Jonsson och Marietorp efter en ägares släkting Maria Borg.
Tre personer förknippas särskilt med Tjörnarp. Hinderlöparen Gunnar Tjörnebo, musikanten Peps Persson och massmördaren Tore Hedin.
Nu är vi på Tjörnarps kyrkogård, det är alldeles för varmt för att vara en dag i september, några fibblor dröjer sig kvar, bredvid cikoria och renfana, bredvid lönnar och lindar.
Ute på betesängen ligger en död ek, som ett urtidsdjur. Kyrkan kom till för 150 år sedan, byggd i gråsten och vackert gul.
Att gå här bland gravstensraderna och singelgångarna, påminner om slutet, så är det, det mesta slutar sorgligt. Alla här är borta men sorgerna finns kvar hos dem, som är kvar, som det sägs i mötet med Rut och Hanna, där de går med sina vattenkannor och små fältspadar. Rut visar på djuren på gravvårdarna, på färger, som inte passar ihop, på rådjur och rävar i gips på små gräsplättar. Dessutom pekar hon på en bild på en hussvala, som pryder Estrid Erssons sten, den verkar gjord i vaxkrita, men det är den inte.
Hanna säger om minnen, att de är alltid uppbrottsberedda, ofta som främlingar. Hon talar om natten, som gått och hur stormen slet i träden, äpplen föll till marken. Det fortsatte att blåsa på morgonen, hunden ville inte gå med ut och hämta tidningen.
I gryningen gick hon förbi en fläck mörker, det var en koltrast.
Hanna berättar livfullt om allt, om kyrkans dopfunt, om kvarnägaren Allan Nilsson och om vägen till Yngliarum, hon berättar om tiden, när oår rådde, då aldrig färgerna vaknade.
Hanna är en poet, hon berättar att hon ofta ligger vaken på nätterna och somnar först när nattens röster tystnar. Hanna säger att livet är ett ljus, döden är ett mörker.
Hanna cyklar iväg på sin blåa cykel, om en stund är hon bortom blommorna och sorgen. Det är en ovanligt varm vind, en solvind.
Hanna Karin Holm, så är hennes fullständiga namn.
En grå fågel sitter på Sigvard Ericssons gravsten, ropar ut sin ensamhet och flyr in i dimmor, som hänger som trasiga flor och kommer från den låga betesängen.
Det verkar bli väderomslag, vi lyfter ansiktena mot en mörknande himmel, den lilla svalflocken svirrar runt kyrktornet.
Det finns ingen vidare rangordning på kyrkogården, alla har vackra, soliga platser. Det gäller predikanten A Jeppsson, ålafiskaren Edvard Persson och fabrikören Alfred Modig. Plötsligt står vi inför en kulturgrav – Helene Mathilde Malling, 1891 till 1896, dotter till författaren Mathilda Malling, mer känd under pseudonymen Stella Kleve. Varför ligger nu ett av barnen här?
På vägen tillbaka går det att köpa plommon och äpplen av märket Katja i ett hål i en källarvägg, framför idrottsplatsen är en stoppbom. Det kommer en doft från ett snickeri, höstanemoner blommar, nu går det att ana de grå och brunsvarta färgtonerna.
Nu är vi tillbaka i oktober, går till Axel Nilssons familjegrav, där ligger även sonen, kvarnägaren Allan Nilsson, 1919 – 1951. Ljung, krysantemer och en kvarblommad nejlika pryder graven.
Det är i kvarter 2, gravplats 232. En nötväcka är upprörd och varnar, flyger en sväng och återvänder, en nötväcka blir man aldrig av med; den visar gång på gång sin vita och rödbruna undergump.
På kvällen den 28 november 1951 cyklade extra fjärdingsmannen i Tjörnarp Tore Hedin hem till sin gode vän kvarnägaren John Folke Allan Nilsson, han var klädd i polisuniform, hade en bensindunk på pakethållaren och en yxa i portföljen.
De spelade kort, drack brännvin och kaffe, sedan tog Tore Hedin upp yxan och slog ihjäl Allan; det var ekonomiska motiv. Tore hade brist på pengar och Allan hade just den kvällen gott om pengar hemma.
Tore släpade in den döda kroppen i rummet intill köket, hällde bensin över kroppen och tände på. Elden tog sig bra.
Tore Hedin hade kommit som extra fjärdingsman till Tjörnarp i april 1951 och gjort sig populär bland människorna.
Han hade tidigare haft olika arbeten, sökt värvning som stamanställd, arbetat som busschaufför och mentalvårdare. Två gånger sökte han till polisutbildningen utan att bli antagen. Men polisbristen i Sverige vid den tiden var stor, det gjorde att han fick ett vikariat först i Svalöv och efter flera korta vikariat en tjänst i Tjörnarp.
Tidigt var alla på det klara med att Allan Nilssons död inte var någon olyckshändelse, det var fråga om ett mord och en mordbrand.
Tore Hedin deltog flitigt i polisens och kriminalteknikernas undersökning av brandplatsen.
Tore Hedin skaffar bil, en Renault CV 4 och möter vårdbiträdet Ulla Östberg, som arbetar på ålderdomshemmet i Hurva, under föreståndarinnan Agnes Lundin.
Sedan början på året 1952 är Ulla Tore Hedins fästmö, de gör utflykter tillsammans och han visar henne sin enkla sommarstuga vid Bosarpssjön.
Förhållandet mellan Ulla och Tore upphör och Tore Hedins känner sig bedragen och hans liv går över styr, efter en misshandel och en visad brutalitet mot Ulla, förlorar Tore Hedin sitt arbete, han blir som det heter, suspenderad.
Nu sätter Tore Hedin sin brutala plan i verket. Natten mot fredagen den 22 augusti 1952 kör han till sina föräldrar, hämtar en yxa i vedboden och gör slut på deras liv och tänder på huset och kontrollerar att det brinner ordentligt. Han vill inte att de ska få se och lida för hans gärningar. Sedan fortsätter han till Hurva och mördar Ulla Östberg och Agnes Lundin och sätter eld på hemmet, fyra blir kvar i lågorna.
Tore Hedin söker sig till Bosarpasjön en knapp mil sydost om Hässleholm, en vacker källsjö på Linderödsåsen, som han känner väl.
Det är en vacker augustimorgon, han går rakt ut i sjön, han bär kostym och är barhuvad, han går tills han försvinner under vattenytan, sjön är stilla och en ljusnande tystnad bryts av en skäggdoppings vingslag och en knipas fladdersvirpande. På stranden står hans bil, ett brev som beskriver hans gärningar ligger i bilens framsäte. Hans namn är Tore Hedin, han är 25 år och efterlyst för massmord och mordbrand.
Den 23 augusti påträffas Tore Hedins döda kropp vid en vassrugge 100 meter ut i sjön, ansiktet är lugnt och hans klocka har stannat på 4.06.
Inom friidrotten finns det flera löpgrenar, de flesta går på slät bana, men det finns undantag, hinderlöpning och distansen är oftast tre tusen meter.
Hinderlöpning har gamla anor, på 1800–talet i England sprang man mellan städer och hade kyrktornen som riktmärken, löparna passerade naturliga hinder som åar, diken och stenmurar, nu springs det över hoppbockar och vattengravar.
Det är i många avseenden en aktivitet, jäm- förbar med terränglöpning och orientering, vi har i Sverige god traditioner inom hinder- löpning, framför allt genom Tore Sjöstrand och Anders Gärderud, men även genom legendaren inom skånsk friidrott, Gunnar Tjörnebo (1927 – 2009). Han bar det namnet eftersom han kom från Tjörnarp, han växte upp på gården Ella 1 i Tjörnarps socken. Ella är bildat till trädkollektivet älle, aldunge, bestånd av al. Troligen var det en gång en alskog, där byns gamla kärna låg. Gunnar arbetade på gården och tränade idrott i Sösdala, då hette han Karlsson och gick under smeknamnet Sösdala – Karlsson, han tävlade senare för klubbar som MAI, IFK Växjö och IFK Helsingborg.
Han slutade skolan tidigt och ägnade sig helt åt idrotten, med stor framgång, han har flera svenska mästerskap och deltog i tre olympiader, Helsingfors 1952, Melbourne 1956 och Rom 1960. Han fick aldrig de riktigt stora fram- gångarna; små detaljer satte hinder i vägen, som skador, C-vitaminbrist och järnbrist. Men femteplaceringen i Rom är ändå storstilad.
Gunnar Tjörnebo var en metodisk och noggrann idrottsman, egensinnig och sökande, han sökte ofta hjälp och råd bortom idrotten för att bli en helare människa, att känna sig stolt och fri och nå en djupare insikt om livet. Han tränade i massor i snöfall, blåst och regn. Gunnar Tjörnebo hade starka andra intressen, särskilt musik och filmskapande, han blev en eftertraktad föreläsare, där han kombinerade musik med minnen från sitt idrottsliv. Till detta kom ett starkt politiskt intresse, särskilt starkt kände han för Chile under den brutala Pinochet-diktaturen.
Den första inspelningen av Mikael Wiehes sång om Victor Jara gjordes hemma i Björn Afzelius lägenhet till en film som Gunnar Tjörnebo gjort om mapucheindianerna i södra Chile.
Gunnar Tjörnebo ägnade sig åt alla sina intressen med stor energi och intensitet, han hade stora talanger, men de räckte inte alltid till att hamna överst på prispallen, men det var en gedigen människa, som ställde störst krav på sig själv och tog alltid avstånd från orättvisor och en illa behandling av de små människorna.
Åter på kyrkogården och på väg till Allan Nilssons grav, det finns spindelväv i reklamfönstren och kring grinden dofter av rost och smörjolja och så alla årtalen på gravstenarna, liv som några ögonblick inom parentes.
Bokstäver och siffror, som ramar in liv och död. Och så tänker jag på Allan Nilssons föräldrar, Ida och Axel Nilsson och det förfärliga, som hände dem. Allt för några tusenlappar. Och så Allans stora kärlek till Fru Bagare.
Mullen ger ord.
En gång ska du vara en av
dem som levat för längesen.
Jorden ska minnas dig så
som den minns gräset och
skogarna,
det multnande lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen minns
vindarna.
Din frid skall vara oändlig så
som havet.
Pär Lagerkvist
Prästen bär redan krimmermössa. Evald är ensam, Hilda har rest till Oslo, när han drar gardinen från för att se på termometern, ser han prästen och prästen ser honom, förargligt nog.
Per Åke Tommy Persson var född i Helsingborg, 1946, familjen flyttade till Tjörnarp 1953, först blev han känd under namnet Poppe, efter att sen fått sitt slutgiltiga tillnamn, Peps. I Tjörnarp startade han sitt första band Pop Penders.
Peps tog realen vid Samrealskolan i Höör och gjorde ett kort gästspel på gymnasiet i Hässleholm. Skolan var inte Peps grej, att öva, repetera och sitta stilla långeliga tider. Musiken blev tidigt hans liv, mycket tack vare farsans påverkan, både vad det gällde musik och ljudteknik. Hans far var radioteknikern Anton Persson och hans mor var Maria Fastberg, familjen hade sina rötter i bonde– och torparmiljö, hans far var särskilt road av att bygga egna ljudanläggningar.
Denna bakgrund är i flera avseenden avgörande för Peps, han har både i sitt liv och i sin musik, en särskild förkärlek för att lyfta fram det enkla, det jordnära och det som vanligt folk pratar om. Många av hans låtar föds ur vardagens händelser och iakttagelser, inte sällan sjunger han, som han pratar.
Texterna är som frukter på grenen, som i fulländning faller till marken. De lever i en förvildad trädgård, frukterna är svala, de sitter i tystnadens vita dimma, de växer i bladspråk eller som vågstänk från sjön.
Som en varm vind som öppnar nya, tidlösa rum. Som stunder, ögonblick att inpränta och nita fast.
”Om du är ett stort träd
Är vi en liden såg
Färdig att fälla dig
Vass nog att kapa dig”
Om Peps sägs det en hel del och skrivs, särskilt om två saker, om den skånska dialekten och hans äkthet oh ärlighet som speleman, egensinnig, provinsiell och med stor integritet, inte sällan förekommer orden genial och genuin. Det finns skilda sätt att se på dialekten, många ser den som bred och rejäl, några ser den som ett bräkande och ett kraxande, särskilt upplänningar och staboar. Peps erkänner att han använder en dialekt, som är både överdriven och kraftfull. Det gäller även hans umgänge med droger under ett trettiofemårigt turnéliv; han blir ofta accepterad och alltid förlåten.
Peps är genomsyrad av artisteri och konstnärskap, han älskar gästspel med andra och att uppträda i olika sammanhang. För att utmana sig själv som konstnär och för att inom olika genrer placera sin egen musik. Han är ofta trevande och sökande, han söker sin energi och sin kraft i naturen, i en skog, en bäckfåra eller vid en udde i sjön.
Udden vid sjön har en särskild plats i hans skapande, den äger en magi, en helighet.
Det som utmärker honom är dessutom hans stora nyfikenhet och hans verbala rörlighet, hans stora förmåga att formulera sina tankar, så att vanliga människor känner igen sig i text och musik. Han är i flera avseendenen intellektuell person, som gillar oortodox och okonventionella lösningar.
Peps känner en stor samhörighet med naturen, med träden, buskarna och vattnet.
Han var skygg, trivdes med isolering, att vara ensam, att vara i fred och vara för sig själv. En stor del av sitt liv bodde han i skogarna runt Vittsjö, söder om det lilla samhället Emmaljunga. Han sökte sig ibland in till samhället, men han blev gärna less på folk, särskilt de som uppehöll sig vid småaktigheter.
När han växte upp i Tjörnarp, kände han som alla andra unga som växer upp i en liten by, alltid en längtan bort. Det kunde räcka med att komma till Hässleholm.
Med åren blev framträdandena alltmera sparsamma, han slutade att turnera för femton år sedan. Det var stundtals stora bekymmer med hjärtat, men Peps gjorde då och då oväntade framträdanden, som för goda saker i samhället, som damfotbollen i Vittsjö. Men han fortsätter att spela, därför att han vill spela och måste spela, på sina egna villkor och han vill alltid gå sina egna vägar.
”Oh, Boy!
Vilket vackert väder idag
Oh, Boy!
Inga tunga kläder
behövs och det gillar jag
Oh, Boy!”
Peps dog en sommardag 2021.
Peps var föga förändrad över tiden, det var lätt att känna igen hans något nummer för stora kavaj till den lätta filthatten, de runda glasögonen och det tvinnade skägget; allt påminner om morfars malätna och ihåliga gråkofta, anfrätt, men slitstark.
bo.bjelvehammar@opulens.se
