JULSERIE. “I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.
Otto Jonas Lindblad verkade i Tjörnarps och Mellbys församlingar som klockare, under sjutton år, allt tog sin början 1847, under de första åtta åren levde han ensam, i lövängarnas gamla, men ständigt friska bygd. Men Otto skrev brev till sin blivande hustru, pianoläraren Emma Andersson, dotter till källarmästare Tor Andersson i Lund. Otto använder i sina brev ord som goda, snälla och älskade Emma, ibland talar han om välsignade ros och min egen, lilla morkulla. Emma svarar med ord som käre, snälle och höglärde.
Otto var en självskriven kandidat till klockartjänsten, som blev tillsatt av präst, församling och ägaren till Maglö sätesgård. I Norra Mellby försökte han leva som en redlig och trofast människa, under åren i Lund var det si och så med levernet, han drog på sig stora studieskulder.
Till Norra Mellby förde han en oktoberdag 1855 sin unga brud Emma Mathilda Eugenia Andersson, hon var tjugofem år yngre än Otto. I deras hem regerade glädjesånger, men även klagovisor. Emma skriver i ett brev till sin väninna om ett besvärande golvdrag, som tär på hälsan.
I september 1857 dog deras älskade dotter, inte ens två år gammal. Otto drabbades hårt av detta, han repade sig aldrig helt och tillika slösade han med sin egen hälsa.
Men Emma och Otto levde i ståndaktig kärlek och trohet, under nio års äktenskap delade de fröjder och sorger.
Arbetet i kyrkorna var minst sagt besvärligt på den tiden, att tjänstgöra i två oeldade kyrkor utan orgel, en mil mellan varje och mässorna omedelbart efter varandra. Till detta kom att han måste stå barhuvad vid öppna gravar och sjunga likpsalmer.
Under sina sista mellbyår, sviktade hans röst, han var ofta sjuk, sängliggande hemma eller vårdades under perioder på Lunds lasarett.
1862 ådrog han sig en svår förkylning, som övergick till lunginflammation, han hämtade sig aldrig från den.
Den 26 januari 1864 dog Otto Lindblad i lungsot, 54 år 9 månader 26 dagar, så står det i Mellby församlings dödsbok.
Ottos bror Johan Michael Lindblad, kyrkoherde i Öved, skriver ”Otto tog döden av den skånska blåsten.”
Emma dog 1910, hon fick under ett betydande antal år hjälp av Staten med pengar, för att överleva.
Det ter sig lite märkligt att Otto Lindblad slår sig ner i den karga risbygden för att utföra en enkel klockaresyssla. Men han måste detta för att överleva, han fick lön och andra naturaersättningar som korn, ollonfläsk och ett ansenligt antal lass ved. Mot detta ska han arbeta som klockare, undervisa skolungdomar i kyrkosång och märkligt nog vara vaccinationsföreständare.
Under Otto Lindblads klockartid tillkom en stor och livaktig kyrkokör. När den lind- bladska kyrkokören var fulltalig, var det inte mindre än 100 sångare.
När Ottos kör sjöng, då skångrade hela kyrkan. Om du känner dig obekväm med ordet skångra, så går det bra att använda ord som skallra, runga eller genljuda.
Otto Lindblads största intressen var musiken och sången, efter detta kom jakten, en jakt, som bedrevs på klockaregårdens egna marker eller på angränsande ägor.
Jakten gav tillskott av mat, både morkulla och rapphöna, vilket ofta behövdes. Med sina skjutfärdigheter förvärvade han sig tillnamnet Kulan. Gäster saknades sällan hos Emma och Otto, gäster från Maglö, Hovdala, Sinclairsholm och Lund. Folket kom i flock med fiol, klarinett, flöjt, stolar och förning. Så blev det ett glatt och förnöjsamt umgängesliv.
Otto Lindblad trivdes med sitt arbete, en gång skrev han: ”En klockare kan vara lika lycklig som en professor i Musikaliska akademien”, han var även omtyckt och rar emot alla, när han gick bygatan fram, klädd i studentmössa.
Otto Lindblad var en stor inspiratör och ledare för pastoratets kör, liksom grundare av Lunds studentkör.
Vi slutar med några rader, som brodern Johan Michael skrev vid Otto Lindblads grav:
”O, de flykta, livets dunkla drömmar,
för den ljuva morgonen, som gryr.
Nåd ifrån Försonarens hjärta strömmar
Mot varenda själ, till honom flyr.
Sov i frid! Ditt minne skall förbliva
kärt för varje sångens vän i Nord.
Må man på din enkla gravvård skriva:
Sångens hemland var hans fosterjord.”
Förbi grinden på Norra Mellby kyrkogård, sprids dofter av både liguster och lind, bort från kyrkogården syns ett blått sken, som på en öde perrong; en hel dag har gått av väntan och i gråhet, i diket står en häger med en stor ensamhet, kring sig.
Det kan vara en häger, det är lite långt håll, det kan inte vara en rördrom, inte heller vara en storspov, hur som helst den prövar de kupade, lugna vingarna, lyfter och flyger en tur, det går att känna de lugna vingslagens kraft; återvänder.
Fågeln är märkbart stilla, frusen, den ger ingenting ifrån sig, den är inte bara stilla, den är sluten, äger en skygghet, intill en sävlighet.
Hägern mot bäcken, inte för att lyssna på vattnets pladdrande, utan för att överraska småfisken. Stanna, stå fullkomligt stilla, spa- na och vänta, sträcka försiktigt på halsen och så hugga till.
Vänder blicken mot den högsta enen på kyrkogården, där sitter en hämpling i kvälls- solen, alla färgerna förstärks, det grå, det nötbruna, det vita på vingpennorna och det karminröda på bröstet, den visslar och ringer, lite lätt.
I sin rastlöshet lämnar hämplingen enen, under flykten hörs ett läte, präglat av torrhet och en påtaglig klanglöshet – tett, tett, tetterett.
bo.bjelvehammar@opulens.se
