JULSERIE. “I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.
Ola Hansson
Poeten och journalisten Ola Hansson var verksam under andra hälften av 1800-talet och en bit in på nittonhundratalet, hans debut med Dikter kom 1884 och året därpå kom Notturno, nitton nattstycken från olika årstider, med skilda stämningar. På ett skickligt sätt fångar han rörelser och förändringar i natur och omgivningar. Samtidigt fångar han det skånska landskapets själ med doften av våt höstjord och en grå, vemodstyst färgton över hus och gårdar, som en elegisk skymning.
Notturno får inget gott mottagande, trots att den idag av flera ses som en av åttiotalets viktigaste diktsamlingar.
Ola Hansson har sina rötter i bondelandskapet och gården i Hönsinge på Söderslätt är och förblir det rum, som finns nära hans slättbohjärta. Allt som oftast återvänder han hem i sina dikter. Han reser och rör sig
mycket i Europa, men det som klingar klarast i hans huvud är hembygdstonerna, där föds många av hans lyriska melodier. De kommer fram vid vandringar över stubbgula fält, bredvid glimmande kärr, sädesstackar och med hästars frustande i en fuktad höstplöjning.
Människa och landskap blir ett.
Det finns både en känslighet och en täthet i hans sätt att formulera sina dikter, han är en skarp och intelligent vaken iakttagare, även en god lyssnare, med utpräglad minnesskärpa. Bildspråket är självständigt och djärvt.
Han kan i bilder lyfta fram och dyrka sin mor, minnas deras promenader och den veka, dämpade tonen i hennes ord.
Ur minnet ta fram byn i regndis och blåst, när mörkret tätnar och de knappt ser det
lergula dikesvattnet – för en stund glöms allt bort, för den våldsamma ryggvärken, som tar över och dominerar. Smärtan ställer sig i vägen och skymmer.
Det är ofta dikter om rörelser och skiftningar, bunden och ofri vers, han binder till en början orden med remmar och tvingar in dem i band med rimtrådar. Det blir så i de första diktsamlingarna. Efter hand blir han friare, han blir rent av en av den fria versens och prosalyrikens pionjärer. Han blir i många stycken en nydanare inom poesins fält.
Under molngrått insjövatten blir han innesluten i ljudlöshet och frånvändhet, hänger sig åt grubbel och rids av nattmaror. Det kan finnas starka ljud – och ljusbilder i Ola Hanssons diktstycken:
”Det kvällades sakta. Klubbans slag
mot tjuderstakarne ljöd
och aftonhimlen prunkande fin och gnistrande sidenröd.”
De ljuden glöms aldrig. De tunga slagen med träklubban, rasslet i stållänkarna och kon, som uppsluppet står tjudrad vid nytt, färskt bete.
I den svaga skymningen går det att se pilträdsrader, höra en stalldörr, som slår och en hund skälla.
Den sista svängen bortåt vångarna, tillsynen av djuren och förberedelserna inför natten, en självklarhet och en nödvändighet, även på Rustgården i Hönsinge.
I dikterna från ungdomen har hans ordbyggnader ofta ett konstlat, poesiliknande språk, det skrivs om svällande apelknoppar, sprickningsstunder och stigande safter.
Det blir en överlastad ton med konstruktioner, som ställer sig i vägen för läsaren som blåsvarta skyväggar, för att använda Ola Hanssons egna ord. Förklädnader. Ordmaskerader.
Litterära poseringar.
Dikterna speglar även Ola Hanssons sammansatta personlighet, han kände sig ofta ensam, otålig och känslig, han hade svårt att finna sig till ro, då fanns det alltid en möjlighet att återvända hem, att minnas, att gräva i glömskan och blottlägga minnesblad. Att tänka på sin hembygd, att tänka på sitt folk, minnas, bara minnas, det tröstlöst, långa slitet, knastret från vedkaminen och isrosorna, frostblommorna, på fönstret.
Ola Hansson umgicks med Victoria Benedictsson, de besökte gemensamt Ringsjöbygden:
”En vacker förmiddag, midt i hetaste juli månad, sitta enkefru Hjort, hennes tvenne unga döttrar samt Truls å verandan till hennes landtställe i sommarligt dolce far niente. (Ital. – det ljuvliga i att göra ingenting) Utanför den af grönskande klängväxter kringsvalade verandan sluttar trädgården ned med många blomster och lummiga bersåer; bakom densamma slutta än vidare mognande sädesfält; och bortom det hela vitnar i middagshettan Ringsjön, i sin ram af blånande bokskogar.”
Ola Hansson mötte sommaren 1885 en annan författarinna, Mathilda Kruse, gift Malling, mera känd under pseudonymen Stella Kleve. De möttes i hennes föräldrahem i Vetteryd, ett stenkast från Ringsjön.
Det är säkert vid Ringsjön de två gick, Mathilda och Ola, de hade känslor för varandra.
På ett foto från en författarträff i Hörby i juni 1886 ses Ola Hansson med Victoria Benedictsson och Mathilda Kruse.
Att läsa Ola Hanssons lyrik är att dras in i ett spel om våra liv och våra omgivningar, det går inte att säga att hans ord präglas av spänning och virtuositet, snarare ligger det en dov täthet över dem och en slöja av frånvaro. Just så, en intensiv närvaro saknas.
De emblematiska motiven står där som fyrbåkar, en beslöjad äng, en klunga med björkar eller några hus vid byvägen, en jungfru i vitt. En hop av ord, irrar i tankarnas vågsvall, det är som en häger som söker bygga bo i öppen sjö, eller på en sumpholme, som är borta nästa dag.
Det vimlar inte av improvisation och lekfullhet, eller lätthet, som inte har någonting med förenkling och brist på ansträngningar att göra, det kräver både ansträngningar, reflektioner, prövande av val och skärpning.
Allt för att skapa ett kraftfullt, rytmiskt och dramatiskt bildspråk. Som hos en bildkonstnär, där varje yta mättas och varje färgklang förtätas.
bo.bjelvehammar@opulens.se
