JULSERIE. ”I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.
Förvandlingen
Det släta och det platta kunde fortsätta länge, bara brytas av stenar och träd, som oroliga ungaspar och enstaka, rönnar med flikiga fingrar, därtill sly och busksnår. Det bästa är om något bryts mot något annat, som en slätt mot ett vatten, eller en ungskog mot en kärrmark. Det finns inga tillgängliga stränder, de är både gyttjiga och steniga.
En kärrmark, som idag har blivit en åker, liksom vassruggen har blivit en äng. Slätterna är bearbetade, de är plöjda, harvade, besådda, gödslade och skördade. På somrarna är åkrarna klädda i korn, gräs och timotej.
Några ödelador ligger strödda över slätterna. Bland allt finns kvarglömda åkerstycken med gråbo, tistlar, fibblor och maskrosor.
Poeten och journalisten Emil Kléen levde under sitt korta liv nära Ringsjön, han hade under stora delar av sitt liv sitt hem där, han följde årstidernas växlingar; höstens dova färger och tunga dofter, han lät sig ryckas med i den första unggröna försommarlättheten. Och på sina rörelser bland jord, vatten och himmel, lät han sina drömmar leva. Drömmar om att finna den äkta och rena kärleken.
I poesiliknade stycken, med överlastade ord, far han ut i lyrikens båt på Ringsjön, ekan glider utmed alklädd insjöstrand.
Det målas upp ett landskap i en ton av pärlemor, dimman breder ut sitt silverflor och mot toften vilar sirlig fot. Så lät ordvalet i hans poesi runt 1890. När han skrev som tidningsman, då var det ett annat språk, även när han umgicks med den fria, intellektuella eliten i Lund, vid samma tid. Då var det vassare, rakare och enklare ord. Livfulla diskussioner fördes med de blivande professorerna Karl Petrén och Bengt Lidforss, närmast Emil Kléen stod Mästaren, Den Store, August Strindberg, den svenska litteraturens kungsörn. August Strindberg och Emil Kléen blir mycket nära vänner, under några år, trots en betydande åldersskillnad kom de mycket nära varandra. De visade en stor omtanke om varandra, liksom en påtaglig ömhet mot varandra. De sågs ofta på lördagar, när Kléen var ledig från sitt arbete på tidningen. När Kléens sjukdom i november 1898 förvärras, besöker Strindberg hans sjukbädd, enligt hans dagbok två gånger om dagen.
I en intervju inför sin femtioårsdag berättar August Strindberg om Kléens dödsögonblick, han manar fram bilden av fjärilen, som skapas inne i puppan, den döende Kléen ”kastade med huvudet fram och tillbaka ej på grund av plågorna utan som han legat i födslovåndor, som hölle det på att ur hans märkliga varelse framskapas ett nytt väsen, i vilket han så småningom övergick. När slutligen döden infann sig, skedde detta omärkligt och sakta och ena mungipan drogs ned av en halvt bitter, halvt glad förvåning, liksom hade han velat säga; Jaså var det inget annat”.
Strindberg är med vid begravningen, han är en av dem, som bär kistan, en unik handling i hans liv, enligt Olof Lagercrantz.
Från begravningen antecknar Strindberg i sin dagbok:
”En skata flög på kyrkogården. En hund tjöt. Ett svin slaktades när ceremonin började. En isande vind mötte i Höör. Klockorna från kyrkan hördes ej ehuru de ringde.”
I hembygden får Emil Kléen ro, på de otaliga strövtåg han gör, är det sparsamma överraskningar, med ständigt skiftande färger, dofter och rörelser, allt ger energier till ett skapande, i melodier och rytmer, med erotiska toner.
Ibland far orden iväg och blir överhettade.
Drömmen lever:
”Och jag ser två mörka ögon
tankfullt blicka mig emot,
medan lätt mot toften hvilar
liten sirlig fot”
Emil Kléens bästa tid är våren, då föds en ny optimism, då föds allt på nytt, då tränger lustar sig på, då känns det lena dofter, bland brustna knoppar. Vilhelm Ekelund skriver om detta i sina minnesord till Emil Kléen 1900, om jäsande safter, förföriska dofter och spirande drömmar.
Bilder målas upp av solglitter, fågellekar och det är som allt vaknar på nytt. Emil Kléen kan under våren känna sig friare och se fram mot sommaren med tillförsikt. Med nya förhoppningar och yviga drömmar.
Det finns inte samma vemod och svärta som hos Vilhelm Ekelund, när han rör sig i samma marker, som en främling i fjärran land.
Så kan inte Emil Kléen tygla sina lyriska överbyggnader och ord med svullnader:
”Min tanke som förtrollad
drar ut å stiglös ban,
av sippor översållad
står brinkens gröna plan”
Våren har berett inför sommaren, då kommer mognaden, förhoppningen och mättnaden. Emil Kléen känner detta, tar det till sig, han låter vinden lämna över sina dofter och ljuset variera färgerna, på samma sätt som ljudbilderna skapas i träd, buskar och på vatten. Det känns som naturen ger honom nya krafter och när han ligger på rygg, kommer gräset mellan stängsel och strå med nya minnesbilder, som nästan alltid handlar om längtan och åtrå. Den sanna ömheten och den stora uppfyllelsen låter vänta på sig.
Men den finns nära:
”Jag skönjer ur gräset lysa
Veronicas ögon blå
Veronica, i min älskogs viv”
bo.bjelvehammar@opulens.se
