Kring Ringsjön: Alfred, Eddie och Sven David

JULSERIE. ”I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.

Jag måste vara ensam
Tio minuter på morgonen
och tio minuter på kvällen.

Tomas Tranströmer

Låt oss granska talet om ensamhetens sidor, om det skadliga hos den, om det dåliga hos ensamheten som ett dödligt hot, detta till- stånd, där det saknas socialt stöd, brist på kontakt och vänskap oroar engelsmännen alldeles rysligt, de vill inrätta ett ministerium för att bekämpa ensamheten, mildra den och utrota den, både den självvalda och den tvångsmässiga på grund av livsbrott, som separation, sjukdom, dödsfall och livskriser, en engelsk antiensamhetsforskare, hatar utsagor som denna – att komma hem till ensamheten blir en vana, liksom att komma hem till ingen, en sorts lycka, detta att vara nöjd med sitt eget sällskap.

Alfred Jansson bor ensam på slätten i sitt hus, som håller på att ätas upp av alla nyplanteringar av energiskog och poppelridåer, han går till brevlådan två gånger varje dag, det är en promenad på trettiosex minuter, så står han en stund vid vägen och ser om nån kommer förbi, det händer sällan, om det kommer nån, stannar de aldrig, någon gång säger han några ord till Anders Ivarsson i huset längs brevlådevägen, men Anders är knappordad, han bär ensamhetens och tystnadens blick, han är inte för att ränna längs vägarna och sprida spillord, mötet lindrar Alfreds ensamhet, men det är ingenting, som bekymrar Anders, det vet han i och för sig ingenting om, men han visar inga såna tecken, Anders har lärt sig dosera det mesta, även ensamheten och tystnaden, i brevlådan kan det finnas en lokaltidning, en katalog om grilltider från det stora temahuset och tips om olika dietkoster, det som mest intresserar Alfred är tvestjärtarna, som gömmer sig i lokaltidningen, han tar fram dem på köksbordet, låter dem kajka runt i ett glaslock med kant, utan att de kan ta sig över, Alfred är fascinerad av de många färgerna, av den delvis läderartade kroppen och rävsaxen i bakkroppens spets, han kan se på dem i timmar, till dagsljuset börjar att mattas, då låter han dem gå fritt på vaxduken, som har fläckar av fernissa och mycken synlig textilväv, nu blir det liv i huset, nu kommer ett hot, Alfred måste skydda sin förmåga att vara ensam, under lång tid har han vant sig vid ensamheten, skapat ett rum där han kan finna sig tillrätta och trivas, han har över tiden erövrat förtrogenheten med ensamheten, nu surrar en ny fluga på flugfångaren, spiralen för kök och stall, Alfred har haft såna i eviga tider, möjligtvis är det nån sorts lim på remsan, det märkliga är att ett stillsamt surr kan växa, till en stilla fontän, en sång, där orglar dånar i bakgrunden, till orkaner, som har egna namn,

Jag tror på den ensamma människan,
på henne som vandrar ensam,
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring.

Gunnar Ekelöf

Några saker i köket är särskilt viktiga för Alfred Jansson, ett broderi, som sitter på den vita väggen, intill vedspisen, en tjädertupp i en tätstammig tallskog, bilden äger en berättelse, ursprunget är när Alfred år efter år är tillsammans med naturfotografen Bertil Petersson i ett gömsle några dagar in i mars, ofta var det den trettonde, ett antal år upprepades detta, från dessa besök kom minnesbilder från vildtuppens spel, beteende, utseende och korta anteckningar från Bertil, Alfred berättade för sin hustru Herta om allt, hon började på fri hand att forma bilden och ge fjäderhanen färger i brunt, grått, vitt och metalliskt grönt, längst fram i bilden finns ett blankt, speglande vatten, Herta ger svartögat namn, Bjurtjärnen och hon skriver på en lapp Gustaf Frödings ord ”ser du på tjärnet, hur töcknet står”.

Herta är osannolikt skicklig på kompositioner, hon kan foga samman små enheter till något stort, hon kan genom att ändra på delar få helheten att växa, alldeles under broderiet, har Alfred nålat fast ett svartvitt foto av Herta, hon står bredvid en tjudrad ko, förmodligen har hon nyss gett kon kraftfoder, hon är på väg bort från kon, som heter Rosanna, en klen ko, som var för sig själv, skämdes bort och stod Herta nära. Den tredje minnessaken, värd att nämna är ett skrin med hjärtformade havssnäckor med små räfflor, Herta köpte den på en bussresa till Bornholm med en väninna, på locket finns det klistrat en färgbild av en rundkyrka, Sankt Ols kirke, står det i bilden, kyrkan har färger i vitt, grått och rött, snäckorna runt bilden är påmålade med rött och vitt, i bilden finns det infällt detaljer av ett kor och en dopfunt, i botten står det med svart skrift Olsker, i asken har Alfred tre samlarbilder av Hedy Lamarr, Siw Malmkvist och fotbollsspelaren Inge Salomonsson från Helsingborgs IF, vidare finns det i asken tre glaskulor, lika många stenkulor, några hårnålar och två säkerhetsnålar, i asken finns en lundellsk vardagsensamhet (ensamhet är detsamma som frihet säger Uffe), ofta tar Alfred upp allt ur skrinet, ordnar det i en rad, fogar det i en ring, han tänker då på orden, som han en gång ordnade och fogade samman, nu behövs det nästan aldrig, nu härskar tystnaden och ensamheten, men nu är det så att även tystnaden och ensamheten, behöver en ordning och ett mönster, det ger en god mildhet, som lenar livet, denna dagliga ordning, är som enkla och goda händer, som träd med gester, som förtydligar och gör livet klarare,

Det finns vissa avbrott och ingrepp, hemsjukvårdens besök en gång i veckan för omläggning av bensår och några värmande ord från utevärlden, besöket brukar räcka femton minuter, till detta besöken av Sten Peter Widén och hans fårhund Frans Josef, ett besök med ojämna och ryckiga mellanrum, dessa mellanrum.

Eddie Lindh har en storväxt björkdunge, intill sitt hus, nedtill finns det ungbjörkssly, björnbärsrevor och två nyponbuskar.

En tisdag före lunch tar jag mig dit, högt uppe under kronorna hör jag en lövsångare och min egen favorit, den mindre flugsnapparen, en bråttomfågel, som far och flänger. Den stannar till, ryttlar en kort stund och slår till mot flygfän. Före intensiteten i stillaståendet. Den tycker om flugor, ordet snappa handlar om att fånga plötsligt, rycka till sig. Den är stor som en gransångare, elva till tolv cm. Jag har sett den även i slyn, med bär i näbben.

Den mindre flugsnapparen är ingen optimistisk sångfågel, den har i sina melodier ett korthugget vemod, men stämman är som en klarbäck, när den ska varna ungarna, hörs samma smatter, som hos gärdsmygen. Hanen är stilig med sitt roströda bröst, annars klädd i olivbrunt och åt blygrått till.

Honor och ungfåglar är grå, utan prakt, men alla har vitt, längst ut på stjärten. Eller är bröstet tegelrött?

Det har länge sagts att flugsnappare, tycker om bär och frukter av olika slag, den har fått namnet ficedula, fikonätare. Den mindre flugsnapparen ska alla vara rädda om, i England faller orden om den (red-breasted flycatcher) så:

”If you scare the fly-catcher away
no good luck will with you stay”

Eddie Lindh har sina egenheter, han är full av ångest och rädslor, han skyddar sig mot strålning genom att bära blyklumpar nära kroppen. Han har falluckor i anslutning till huset, där han kan försvinna och överleva ett bra tag. Huset och tomten omges av elstängsel, han patrullerar flera gånger om dagen runt sitt revir, för att se att det inte är några brister i säkerhetsnätet. Detta sker dygnet runt, nattetid går det att se det starka flackande ljuset från ficklampan.

Det finns dolda inspelade ljudmattor, som ger ifrån sig allmänna brusbilder och rösters sorl. Eddie Lundh har en stor hund, som sällan ger något ljud ifrån sig, skäller inte, varnar inte för inkräktare, gnyr inte, men hunden iakttar nogsamt den stora betydelselösheten. Eddie Lindh sover ryckigt, vaknar ofta – trött och förvirrad. Vaknar i drömmar om sin milda mor och i mardrömmar om sin far. Det är nästan alltid samma innehåll, ett lyssnande i dimma, det är vind, det är en stark vind, höga träd, en svart kall väg. Föräldrar- na bär en liten vit kista.

Så drar livet förbi med snabba nattmoln och med allvar i månens ansikte.

Sven David. På det stora sjukhuset finns det mesta ovan jord, men under jorden finns det ett system av kulvertar, där tas tvätt, avfall och smuts om hand, där rör sig människor i halvmörkret. I denna miljö finns även ombud för transportdetaljen, patienter körs från en avdelning till ett otal undersökningar, många är i dåligt skick och knappt kommunicerbara. Slammer hörs och ljud från sängarna som stöter till varandra och forslas på transportvagnar i hög fart. Sven David har arbetat med transporter i nitton år, han använder ingen hjälpvagn med motor.

Tvångsmässiga utsmyckningar finns bredvid skräp, på och längs med väggarna.

Sven David talar inte ett ord om sitt arbete, han talar om annat, om sin bror, sin syster, sin barndom, pengar och om hur det ska bli när han slutar med sitt arbete. Om hur det ska gå att få pengarna att räcka till… Han hälsar på många… som inte arbetar i hans detalj, utan kanske i ett forskarlag? Högre upp…

För att berika sitt arbete målar han upp bilder, väver drömmar från det land, som han älskar, Småland. Som en poet målar han sig egen värld, varje dag, om någon vill höra på, han talar fort, han har blivit sned i ryggen av allt transporterande. Och visst går det att sälja lägenheten i Lund och skaffa något billigare i Alvesta!

Sven David har antaganden och åsikter, han blir större av sitt tal. Likgiltigheten gör alla mindre. Med drömmar och bilder får livet kraft!

Nu kommer överläkaren in till sjukhussängens välstädade tystnad, orden väller fram i kaskader, de står framför mannen, vräkiga, bredbenta och skrymmande – överord.

Sven David och jag tiger tillsammans, efter en stund i stormen. Sven David har gått så långt, han har gått så långt. När han var hemma senast i Småland, gick han rakt in i en nyponbuske, det kändes som att ta på de stickiga strumporna i barndomen.

När jag lämnar sjukhuset får jag en dikt av Sven David, med namnet I samtal med Göran Tunström:

doften av nyslaget gräs
regnlösa moln med frödingskt skimmer den danske mannen
går med sina, två svarta hundar
på eftermiddagen cyklar han till bäcken med hundarna
han har solvärme i nacken
de tre stannar vid de glesa alarna tar stigen neråt sjön
de tre
mycket är sig olikt
den vackert svävande citronfjärilen är sig lik full av sommar

(Jag mötte Sven David vid en kort inläggning på det stora sjukhuset, för två månader sen, det var den enda personen som gjorde intryck på mig, trots många möten med personer med fina titlar och konstiga namn.)