Kriget, freden och Yoko

NOVELL. Yoko har en motorcykel, man kan säga att den är vad som definierar henne. Rörlig, fri och obunden. Tillsammans har de blivit ett, växt ihop till en enhet som rör sig genom land efter land.

Vad Yoko var förut är inte längre relevant, det som existerar är rörelsen, förändringen som sker. Vart Yoko är på väg nu är heller inte relevant, miljön ändrar sig men det viktiga är att fortsätta framåt. Genom dalar, över kullar, förbi små gårdar som vimlar förbi längs vägen.

Yoko börjar närma sig ett nytt land, ett nytt territorium. Gränsen skymtar längre fram, den är alltid lite smärtsam att behöva passera. Det finns något uteslutande och taggigt kring gränser, rörelsen stannar upp, förändringen sätts på paus.

Att möta ett nytt land är alltid speciellt, det är som att luften ändras, miljön kan te sig samma vid en kort anblick men det sker en viss ändring. Om det bara är i betraktarens ögon spelar kanske inte så stor roll. Något ändras, förändras, och det är den känslan Yoko lever för. Vid det här laget har hon tappat räkningen över hur många länder som besökts, fragment över situationer och vissa miljöer lever kvar. Men, som sagt, det är heller inte relevant. Det är vägen framåt, nya mål, en ständig rörelse.

En stad börjar torna upp sig, Yoko märker att hon är högt upp, då och då får hon en skymt av en gigantisk dal som tycks sakna slut. Träd omger vägen hon färdas på, kollar hon framåt ser hon byggnader sträcka sig upp över topparna. Det börjar bli dags att proviantera och hitta ett ställe att spendera natten på. Det är inte så att Yoko räds naturen eller att sova ute. Givetvis ingår ett tält och allt vad som kommer med det i hennes packning. Ibland behöver man dock en säng, en dusch och den avskildhet ett rum med väggar och tak kan innebära.

— Dig har jag inte sett förut, säger mannen i receptionen. Det kommer inte så många nya ansikten hit.
— Jag är bara på genomresa, förklarar Yoko.

Och det är ju sant, hon är på genomresa, en evig genomresa.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

— Har du kommit långt ifrån, frågar mannen.
— Jag passerade nyligen gränsen, jag kommer norrifrån och skall korsa dalen.
— Några problem vid gränsen?
— Nej, inte något som jag tänkte på, det var som det alltid brukar vara.

Mannen stannar upp, man ser hur en tanke far genom hans ansikte, blicken stirrar tomt ut i luften innan fokus åter riktas mot Yoko.

— Så har det inte alltid varit, förklarar mannen, ett tag hade vi inga på genomresa. Därför är det fortfarande så ovant när ett nytt ansikte dyker upp.

Yoko undviker följdfrågan medvetet, just nu vill hon bara komma in på sitt rum, ta en dusch och börja kolla över om det är något hon saknar. Yoko skyndar att betala, mumlar ett tack och tar sig snabbt in på sitt rum.

Hon vaknar tidigt, van att göra så, alla dagar sovande under bar himmel har etsat fast en rytm. När man sover ute vaknar man med solen och somnar med mörkret. Det blir en naturlig rörelse, en rytm mer anpassad efter den naturliga inre klockan. Yoko har tänkt att dagen skall spenderas på en rundvandring, proviantering och inköp av lite kläder.

Efter en stabil frukost kollar Yoko över sin motorcykel, även om den nyss var inne på service gillar Yoko känslan av gå igenom oljor, skruvar, reglage och annan utrustning. Det är lite som att gå över sig själv, känna efter var i sin kropp det värker, var det är stelt. De är en enhet som drivs framåt, med hjälp av varandra.

När Yoko körde in i staden var det mörkt, hon valde första bästa motell och hann inte se så mycket av miljön. Det första som blir tydligt är all militärutrustning som ser föråldrad ut. Det finns monument av stridsvagnar, hon ser en raket som ser ut att sitta på en piedestal, det är som minnesmärken. En staty avbildar män med vapen som blickar mot horisonten. Det blir obscent, som att hela staden är ett stort museum.

Yoko tänker att hon behöver hitta någon som förklarar allt det här. Hon tar sig in mot centrum och ser något som liknar en turistinformation. I receptionen sitter en kvinna och verkar upptagen med en hög dokument som hon varsamt lägger åt sidan.

— Hej, säger Yoko, jag är på genomresa här och har precis tagit en tur i staden. Det var svårt att undgå alla monument, varför är det fullt med gamla vapen?
— Aha, säger kvinnan, om du aldrig varit här är det såklart en naturlig fråga. Jag antar att du tagit del av vad som stått i tidningarna om oss de senaste åren?

Yoko läser inga tidningar, har aldrig gjort och ser heller ingen anledning till att börja. Den information hon behöver har hon i böcker och det samlande hon gör när hon reser.

— Nej faktiskt inte, säger Yoko.
— Det var märkligt, uttrycker kvinnan, så du vet alltså inget om vad som skett här?

När kvinnan ser att Yoko är helt blank ställer hon sig upp och sticker in huvudet genom en dörr. Hon ber en kollega att ta över i receptionen och ber Yoko följa med ut.

— Jag heter Sumi och har bott här hela mitt liv. Jag har antagit att hela världen vet om vad som hänt här men kanske blir man så självupptagen när det är så nära.
— Det är nog inte det, säger Yoko, jag har rest hela mitt vuxna liv och läser inga tidningar. Det här är en del av världen jag inte varit på mycket länge. Jag råkar nog bara vara en av det fåtal som faktiskt inte vet något om vad som skett här.
— Märkligt, säger Sumi igen, nåväl, då kanske jag skall ta det från början.

Yoko och Sumi vandrar längs huvudgatan och vart man än vänder sig tycks det finnas monument. Det är övergivna militärbilar, det finns baracker som ser ut att förfalla.

— För tjugo år sedan, börjar Sumi, var året då kriget äntligen slutade. Ingen vet riktigt när konflikten började eller varför men så länge vi kan minnas har vi alltid krigat. Det är dalen som skiljer oss åt, du kanske såg den på din väg hit?
— Jo, min tanke var att försöka korsa den och ta mig över på andra sidan. Kan jag göra det?
— Det är klart du kan, som sagt, vi har de senaste tjugo åren levt i fred och det finns heller inget som tyder på att en ny konflikt kommer blossa upp.
— Det är också därför du ser alla monument, fortsätter Sumi, vi har förlorat generationer av män och kvinnor. Kriget har varit vår identitet, det är vad vi alltid gjort och vad som enat oss.

Yoko tar in den nya informationen, tänk att vara så omringad av krig och konflikter att det blir ens identitet. Att det är vad som förenar dig med dina grannar. Hur påverkar det egentligen ditt sinne, funderar Yoko vidare, tjugo år är ingen lång tid utan krig.
— Men nu har ni alltså haft fred, hur gick det till?
— Det slöts ett avtal, män och kvinnor på båda gränser var trötta på att se sina barn dö, på att alltid leva i ovisshet kring framtiden.
— Och det här avtalet har alltså hållits, konstaterar Yoko.
— Till punkt och pricka, vi har inte haft en incident på tjugo år vilket får anses som en väldigt stor bedrift.

Det är inte lite utan att undra kring vad ett sådant avtal kan innehålla. Yoko har svårt att föreställa sig vad det är man kommit överens om. Det låter nästan lite för bra för att vara sant, hur en uråldrig konflikt kan lösas bara genom ett avtal. Innan Yoko hinner ställa sin följdfråga kring vad det står i avtalet går sirener igång. Yoko kollar på Sumi som ler och ber henne att följa med.

— Märkligt, säger Sumi, märkligt att du kommer just idag. Utan att du vet om det kommer du idag få se vad avtalet innehåller. Det här är vad som har fått oss sluta kriga och lägga en uråldrig osämja bakom oss.

Nu ser hon hur det börjar röra på sig, män och kvinnor iklädda militäruniformer kommer körande, gående, vissa på motorcyklar. Alla verkar beväpnande, det fylls på med människor och de radar upp sig på torget mitt i staden. Hon ser hur ett par bilar ställer sig framför klungan med människor och hon förmodar att det är deras ledare. Yoko står och tar in allt, hon vill fråga Sumi vad som pågår men något hos Sumi gör klart att ställ inga frågor nu, kolla först. Torget fylls upp och på en given signal börjar man röra sig mot dalen. Sumi visar Yoko till sin bil och de följer efter. Sumi kör till en avsats där man har uppsikt över vad som försiggår i dalen.

På andra sidan dalen ser Yoko hur människor väller fram på samma sätt, som små prickar rör de sig och hon hinner tänka att en konfrontation är omöjlig att undvika.

Det är inte konfrontationen som får dalen att eka av skrik, eller i vilket fall inte konfrontationen mellan vad som verkar vara två arméer. Om man kollar noga ser man att det ligger små hus och byar djupt nere i dalen. Som ännu mindre prickar börjar de trögt röra på sig, allt går så sakta på avstånd. Yoko hör ljudet av kulor, svagt men omisskännligt. Det verkar vara kalabalik bland de byar som ligger på botten, de båda arméerna verkar gå åt olika håll. Yoko fattar till slut, de kommer inte kriga mot varandra, det är byarna de vill åt.