POESI. Susann Wilhelmsson är född 1967 och bor i Malmö. Hon är poet, bibliotekarie och skrivpedagog. Susann har fått fem diktsamlingar utgivna varav Hortulus på Miders förlag 2017 är den senaste. Dikterna Opulens publicerar idag är ur hennes pågående projekt Djuphavsdykning.
går rakryggad över torget
när ett minne plöjer den solbelysta marken, skapar
illusoriska skuggor
erfarenheter som liknar myter
vilka möten gror i mörkret
födelsen är förutsedd
förkultiverad i den våta lustgården
allt som spirar i de mörka vattnen
vill låta sig finnas, näras
för att sedan skördas
oceanen ligger ruvande och omättad
svalkan blöt och salt
i den finflikiga laven ligger
äggcellen och väntar
en jägare på lur
i köttets fiskbensdunkel
i psykologens rum
pratar vi om känslor
att identifiera, dissekera
ett möte mellan
hjärta och hjärna
kräver handens vana grepp kring skalpellen
bena ur mig, hjälp mig
släppa
på kontrollen
solen
som når mina handflator
är stor och skrämmande
går det att styra sina tankar
som fartyg på havet
kan man nå insikter på djupet
i vilket syfte
ska jag kläs av och stiga in i cellen
att lära känna sig själv
kräver mod och kärlek
cellens vitkalkade vägg
reflekterar rikoschetter
in och tillbaka
återkallar minnen
att inte kunna fly
vad genomfar mina muskler
tankens hårda
mot veka lemmar
tänk en obekväm tanke
spjärna mot av alla krafter
seglens flapprande i hård vind, den styva linan spänd
intill bristningsgränsen
går det att sortera
anta ett kliniskt förhållningssätt
eller använda sig av metaforer för att
begripliggöra det svåra
skilja getterna från fåren
jag lägger min hand på din tinning, mitt hjärta
bläddrar lite bland vindlingar och valv
går det att nå dina hemligheter
om jag går tyst och stilla
genom rummen
vidrör dig försiktigt
mina band till havet är lena
jag vill bottna där de blinda grottfiskarna lever
tvättas ren av det salta vattnet
min tanke är lika naiv som ogrundad
att inte veta vad som väntar
är att dyka på måfå
vad är jag rädd för
jag går med ryggen mot solen, räknar baklänges, dinglar
med benen över kanten
kroppstyngden överlåten
buren
vilken sorg rör sig genom vegetationen
korallrevens ekande katedraler av kalk
kelpens gåtfulla konstruktion
fytoplanktons fluorescerande kosmos
vilken saknad
kan man förvalta minnen
som skog
förvänta sig avkastning
eller värna, vårda som
skyddade biotoper
tyngdlagen pressar mig ner
mot ensamheten
det enda rimliga mötet
att tystna för att höra
koncentrerad som en ljuskägla
rör mig trögt
tung som en dräktig kossa
vattenmassorna, minnena
drar linjer, fyrkanter, burar
jag ville sväva viktlös
lätt som syrebubblornas självklara färd mot ytan
det föresvävade mig aldrig
att packningen var så tung
oåterkallelig
som en förlossning
info@opulens.se
