NOVELL. Förstår du vad jag menar? Förstår du exakt? Nej, jag trodde väl att du inte gjorde det. Men om jag säger så här då? Förstår du då?
Nej, du gör inte det. Jag förstår att du inte förstår. Det är inte ditt fel. Det är mitt fel. Jag kan inte göra mig förstådd, och det kan ju inte vara någon annans fel än mitt.
Sådär satt vi och pratade i våra knastrande skinnmöbler. Det var ett samtal som inte ledde in oss på nya spår. Det var ett samtal som var en upprepning av alla andra våra samtal.
Hon tittade på mig och sa: Du förstår mig inte. Du har aldrig förstått mig. Du vet inte hur man förstår. Förstår du? Kan du förstå det? Nej, det kan du inte, och det förvånar mig inte. Jag säger inte att det är ditt fel, för det är inte ditt fel. Det är mitt fel. Jag når inte fram till dig, och det beror på att jag inte kan uttrycka mig på rätt sätt. Förstår du hur jag menar?
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Vi satt med varsitt vinglas i handen. Ska vi gå ut på balkongen en stund? frågade jag.
Vi stod med varsitt vinglas i handen och tittade ned på bilar och neonljus, det försiktiga regnet vätte våra ansikten och vi var alldeles tysta.
Då och då tog vi våra glas till munnen och svalde ner lite vin. Bara lite varje gång. Vi drack inte för att vi var törstiga. Jag gillar inte våra möbler, sa hon. De är fula. Jag mår illa av våra möbler, de är ondskefulla och vill attackera mig när mörkret faller.
Inte jag heller, sa jag. De är obehagliga på nåt sätt. De har en stil som påminner mig om nåt helt annat än möbler.
Jag tror inte våra möbler är möbler innerst inne, sa hon. Jag tror att de är något helt annat.
Exakt, sa jag. Ta skinnfåtöljerna till exempel. Har du nånsin sett skinnfåtöljer som ser ut på det där sättet förr? Nej, precis, sa hon. Skinnfåtöljerna är definitivt inga vanliga skinnfåtöljer. Men de är ändå ganska lugna jämfört med soffan. Soffan är ju helt sjuk.
En psykopatsoffa, fyllde jag i. En riktig psykopatsoffa.
Hon nickade stillsamt och tittade på mig.
Så vi kanske ska köpa nya möbler rätt snart va?
Visst, sa jag. Visst baby, klart att vi ska ha nya möbler. Då ringde telefonen.
Jag tar det, sa hon och gick in. Jag hörde ljudet av hennes röst där jag vände upp mitt ansikte mot det svarta regnet, men jag kunde inte höra vad hon pratade om. Det var nog nån av hennes tiotusen väninnor som var ledsen över någon oförrätt som nån hade begått mot henne. Jag undrade hur kvinnor kan ha så många väninnor.
Hur gör ni? ropade jag in i lägenheten.
Någon skrek nere på trottoaren. Ett fyllo förmodligen. Mycket fyllon på den här gatan. Fyllon och knarkare. Jag borde veta, jag var ju själv ett knarkande fyllo, även om jag skurit ned på doserna de senaste åren.
Det är inte helt lätt att balansera sitt liv. Man behöver lite hjälp av droger för att klara av det. Det kommer smygande, behovet. Det blir mörkare och mörkare, och man förstår att man gått helt vilse. Visst försöker man hitta nån väg nånstans, men man vet ju att man inte kommer att klara det. Där kommer drogerna in. De hjälper en inte hitta dit man vill, men de får en att inte bry sig så mycket.
Efter ett tag bryr man sig om helt andra saker än det man brydde sig om från början. Man får nya saker att ta tag i, som t ex att skaffa droger. Det är en ganska korkad sysselsättning, på nåt sätt får den mig alltid att tänka på korsord. Älskling, vet du nåt ord på fjorton bokstäver som innehåller två s och ett k som relaterar till en tidigare regents bisyssla?
Sånt kan man sysselsätta sig med länge att fundera ut. Och vad är belöningen om man lyckas hitta ett svar?
Min fru ställde sig bredvid mig igen. Vi tittade ut över staden.
Ska du inte fråga vem det var? undrade hon efter en stund.
Jovisst älskling, vem var det?
Ärligt talat, det har du inte med att göra. Men tack för att du frågade.
Jag gick in och slogs med möblerna en stund, och kom ut med en påse chips. Hon stack ned handen och började knapra.
Jag knaprade också.
Vi var som två laboratorieråttor i ett chipsexperiment, och i huset mittemot släcktes en lampa.
Vad är klockan egentligen, hur länge har vi egentligen stått här och ätit dillchips? undrade min fru. Jag har inte nån sådär exakt koll, sa jag, men kanske mellan en fyrtiofem minuter, en timma, sådär.
Jaså, sa hon. Det förvånar mig isåfall, jag hade nog tippat kanske fem minuter eller nåt. Det är möjligt att du har rätt, sa jag. Kanske är det du som har rätt. Jag vet inte så noga, men jag skulle nog ha sagt åtminstone en halvtimma eller så. Runt en halvtimma, skulle jag ha trott. Minst.
Musik strömmade ut från en klubb längre upp på gatan. En massa människor stod utanför och larmade och knuffades. Man kunde skymta dörrvakten också, om man hade lite fantasi, men inte hans ansiktsuttryck. Det var helt omöjligt.
Dörrvakten där borta vid Emperor är en av dom, sa jag. Vad menar du, ursäkta? Hon tog en näve chips och fortsatte knapra.
En av dom andra som trängs, fast inte så att han trängs alltså, inte på det sättet. Men han är en av dom, så han borde inte stå där och vakta dörren på det där löjliga sättet. Precis, du har rätt. Men det är nog hans jobb, och man måste ha ett jobb för att få allt att gå ihop om man inte vinner på hästar eller kommer från en jävligt rik familj. Eller om man har blivit jävligt rik på egen hand, la jag till. Fast det är det ju ingen som blir, sa hon. Det går inte att bli rik på egen hand.
Jag stack ned handen i påsen och upptäckte några flarn på botten. Fan, det är slut på chips. Kan du hämta ostbågar?
Visst, sa hon och gick in. Jag hörde hur hon boxade ner fåtöljen, och efter en stund kom hon tillbaka med två skålar fulla med ostbågar som hon satte ner på balkongbordet. Kan du hämta mer vin, älskling, sa hon. Jag är jubeltörstig som fan. Sure baby sa jag, och sprang in och nappade åt mig vinflaskan från det snåla soffbordet. Din jävel, hörde jag hur bordet viskade i mitt huvud, och sen var jag ute på balkongen och fyllde våra glas. Vi skålade och skrattade och ropade elaka ord till dom som passerade nedanför oss på trottoaren. Som tack gav dom oss fingret eller ignorerade vår pinsamma barnslighet.
Vad menar du med att ingen blir rik på egen hand, sa jag och tittade på vakten som man inte kunde se på så långt håll.
Hur fan ska man bli rik om man är ensam? Ska man trycka upp pengar åt sig själv? Bygga en bil och sälja till sig själv? Eller?
Hon hällde i sig resten av vinet, det var inte så noga hur fort man man drack, man behövde inte vara långsam om man inte ville.
Ska vi gå in och lägga oss, sa jag, och hällde i mig det sista. Jag är så trött, det har varit en lång dag. Sure baby, sa hon. Klart vi ska lägga oss. Hon rufsade om mig i håret som om hon hade tyckt om mig, och jag gav henne en kyss.
christian.wahlander@opulens.se
