Farguesbrevet

NOVELL. Ett brev i en fransk förundersökning blev avgörande för att finna en mördare… En ny brevnovell (senast publicerades Portsmouthbrevet) av Melker Garay.

Bäste monsieur Mathieu,

Hur mycket uppskattade jag väl inte våra första möten! Tålmodigt lyssnade Ni på min berättelse. Och de frågor som Ni ställde till mig — alltid med samma lugna röst — vittnade om att Ni tog mig på allvar. Er lyhördhet och välvilja var något nytt för mig. Ingen har tidigare visat mig ett så stort intresse för mig som Ni. Totalt övertygad var jag om att Ni skulle vara den hjälp som jag så länge längtat efter. Er intelligens, Er medkänsla och Er rika erfarenhet fick mig att känna tillit till Er. Jag öppnade mig för Er. Blottade allt det jag bar på. Utförligt berättade jag om mina tillkortakommanden i min barndom. Och om hur jag blev behandlad av mina föräldrar. Ni lyssnade uppmärksamt på allt det jag sa och nickade förstående. Och så gjorde Ni Era små noteringar i Er gröna anteckningsbok.

Nu var det visserligen inte så att jag direkt var i behov av en psykolog. Mitt liv gick sin gilla gång, jag arbetade och hade en något så när fungerande relation med en kvinna. Och vad beträffar mitt sociala liv fanns det väl inte heller något större att anmärka på. Likväl sökte jag mig till Er eftersom jag ibland kände en tomhet inom mig. Därjämte var jag lite nyfiken på vad det kunde innebära att samtala med en psykolog. Ett par av mina kollegor hade berättat för mig om hur samtalen gick till men jag ville själv uppleva det. Sådan är jag. Nyfiken. Kanske alltför nyfiken.

Ni fick mig att verkligen vända ut och in på mig själv. Varje litet skrymsle i mitt inre delgav jag Er. Då förstår Ni vilket förtroende jag hyst för Er. Ja, Ni var som en broder för mig; en som man inte behöver undanhålla någonting, en som vill en gott. Så jag invigde Er i mitt livs glädjeämnen och sorger. Allt berättade jag och visst mådde jag bra av det. Många gånger kände jag mig lättad och samtalen trängde undan den tomhet som jag kunde erfara under dagarna, för att inte tala om nätterna. Jag nämner det eftersom jag tidigare låg sömnlös nattetid; alltid fanns det en obestämbar ängslan i mitt inre som upptog mina tankar. Men som sagt, Ni fick mig att må bra. Ni var den som ville mig gott.

Allt förändrades dock när ni under ett samtal började att tala om minnet. Ni undrade hur jag såg på mitt eget minne. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Ni log då en smula retsamt och berättade för mig att minnet oftast var bedrägligt. Att man inte alltid kunde lita på det. Så jag undrade vad Ni menade med det. Ni svarade något om att när allt kommer omkring så är minnet opålitligt. Att man inte fullt ut kan lita på det. Att allt det man minns kan vara befläckat av små narrativa villfarelser, som Ni så fint uttryckte det. Att det man tror sig minnas kan vara sådant som man omedvetet eller medvetet har hittat på. Att man rent av lever på en lögn. Allt det Ni sa fick mig att undra över det jag anförtrott Er, ty för mig var Ni ju som en broder och en broder ska man ta på allvar.

Ni fick mig att förstå att mitt liv vilade på en osanning. Ja så trodde jag åtminstone tidigare. Idag har jag kommit underfund med att mitt liv vare sig är mer eller mindre sannare än andra människors liv. Bekymmer har jag för all del fått min beskärda del av, men vem har väl inte fått det? Ensamhet känner jag emellanåt, men vem gör inte det? Tomheten — den som fick mig att söka mig till Er — är inget annat än en existentiell ängslan som troligtvis finns inbäddad i alla människor. Man lär sig på något sätt att leva med den. Ni gav mig så mycket i början av våra samtal men jag kommer aldrig förstå varför Ni började undergräva allt det vi tillsammans hade nått fram till. Det var inte bara Ert tal om minnet som fick mig att vackla utan även att Ni ibland — om än förtäckt — kunde insinuera att det inte stod rätt till med mig. För att inte nämna när Ni helt plötsligt kunde avslöja att Ni hade gett rådet till en av era klienter — visserligen utan att nämna namn — att denne borde göra sig av med sin, som Ni uttryckte det, byracka.

Idag besöker jag Er inte längre. På sätt och vis skrämmer Ni mig. Och det är just den där olustkänslan som fick mig att författa detta brev till Er. Kanhända borde jag ha låtit bli att göra det men något inom mig uppmanande mig att skriva. Som jag ser det så utförde Ni små tankeexperiment på mig, som om Ni ville avslöja den livslögn som jag enligt Er bar på. Sedan är det en annan sak jag måste nämna. När jag tänker tillbaka på hur Ni ställde Era frågor, när jag minns Ert sätt att se på mig, när jag erinrar mig Ert minspel, kan jag inte låta bli att misstänka att Ni inte stod ut med att se mig upprymd. För visst var jag glad ibland. Jag fick till och med intrycket av att Ni kände Er obekväm när jag någon gång brast ut i skratt. Glöm inte att jag är en enkel person, eller annorlunda uttryckt, en som inte låter allvaret bli mer allvarligt än vad det är. Möjligen är jag orättvis mot Er, men inte desto mindre finns den misstanken där. Ni vill gott men frågan är varför vill Ni det. Det goda tycks ha varit en förevändning för något annat. Måhända rent av något skändligt.

Jag vill dock avsluta detta brev med att tacka Er, ty Ni har fått mig att förstå att jag trots allt är en stark människa. Det kunde ha gått illa för mig om jag hade låtit mig invaggas i Era ord om att mitt minne var en bedragare. Men så illa gick det inte. I alla fall inte för mig. Kanske för andra. Om det vet jag inget. Stärkt har jag i alla fall blivit av att jag lyckades ta mig genom alla tvivel som Era ord och frågor gav upphov till. Stärkt av att Ni inte lyckades med att förändra mig som människa. Och nu vet jag vad det innebär att samtala med en psykolog. Åtminstone vad det innebär att öppna sig för en psykolog som i början vill gott.

Hälsningar
Michael Fargues