PROSA. Carsten Palmer Schale skildrar ett märkligt möte i denna korta novell: “Den andre lyssnade knappast alls. Skräcken för det omöjliga och oundvikliga hade förlamat honom. Och jag, som aldrig blivit far, kände en våg av ömhet välla fram inom mig för denna stackars unge man, som jag kände bättre än någon köttslig son.”
Händelsen inträffade i juni 1995. I Paris utkant. Klockan var omkring elva på morgonen. Jag satt på mitt fik. I det blågrå vattnet flöt ett bylte. Floden fick mig att tänka på Herakleitos. Jag var bara lätt bakfull efter en föreläsning om Kristeva, som jag tror gillades av studenterna. Plötsligt uppfattade jag en man bredvid mig. Han nynnade en melodi av Fred Åkerström. Nynnandet förde mig tillbaka till en kväll i Västervik. Rösten var inte Freds, men den försökte efterlikna Freds. Jag upplevde ett visst obehag.
Jag frågade: ”är ni från Sverige eller Norge?”. ”Från Sverige, men jag har bott i Italien sedan 1968”. Det blev tyst. ”På Blåsutgatan 13, bakom Chapmans Torg?” Han sa att det var så. ”I så fall” sa jag med viss emfas, ”heter ni Carsten Schale. Jag är också Carsten Schale. Året är 1995 och vi sitter på ett fik i Paris”.
”Nej”, replikerade han med en svunnen stämma. ”Jag befinner mig i Göteborg, på en av Centralstationens uteserveringar. Konstigt nog liknar vi dock varandra, även om du är mycket äldre än jag”.
Jag sa, nervöst och ivrigt, att ”jag kan bevisa att jag inte far med lögn”. Låt mig berätta. Berätta saker som en främmande person inte kan känna till. ”Hemma finns ett bord med en kamelsouvenir från Egypten. Här finns ett antal bokhyllor, vari det längst till vänster från ingången sett står ett paket med lexikon. I köket finns inbränd sås på den största plattan i nedre högra hörnet”.
”I skåpet i ditt sovrum finns tre hyllor med böcker. Burgess dubbelbiografi. Tacitus ‘Germania’ på latin, en samling dikter av finska författare från Bonniers, Rivera Indartes ‘Tablas de sangre’ och ett oläst ryskt-svenskt lexikon”. Och, harklade jag mig i hans hosta, ”så minns jag naturligtvis kvällen på bordellen i Lyon…”. ”Marseille”, rättade han. ”Javisst Marseille. Tror du mig nu?”
”Nej”, svarade han. ”Ingenting av det du säger bevisar någonting”.
”Om jag drömmer er är det självklart att ni vet vad jag vet. Hela er knepiga uppräkning är sålunda utan värde”.
Jag hummade, hm-hm, för mig själv. Men sa:
”Om den här dagen, och den här träffen, är en dröm, så måste vi envar tro att han är den som drömmer. Kanske upphör vi att drömma, kanske inte. Under tiden är det vår självklara plikt att godta drömmen, så som vi har godtagit universum, att vi har avlats, att vi ser med våra ögon och att vi andas”.
Jag trodde mig därmed ha avgjort saken. Men den andre replikerade en aning ängsligt:
”Och om drömmen skulle fortsätta?”.
För att bringa någon ro för oss båda hävdade jag, med viss nervositet:
”Min dröm har just i år varat i 70 år. Och när allt kommer omkring konfronteras ju alla människor med sig själva när de vaknar. Eller hur?”
Och: ”Vill du inte veta något om mitt förflutna, som alltså är den framtid som väntar dig?”. Han nickade stumt. Min fortsättning blev trevande.
”Mor lever i bästa välmåga i korsningen av Karl Johansgatan och Djurgårdsgatan, men far dog för snart 30 år sedan. Det var en massiv stroke. Han längtade efter döden. Farmor dog förresten i våningen ovanför. Hur står det till med dig, då? utbrast han mot slutet”.
”Jag är inte helt säker på hur mycket jag kommer att skriva, men troligen alldeles för mycket. Inte minst dikter, som bör ge mig en sorts tillfredställelse, som dock inte kommer att delas av andra, samt novelletter i den absurdistiska genren. Jag håller faktiskt på med en just i detta nu: ETT MÖTE, heter den.”
Han skrockade ihjäl sig i samma minut som han dog. Utan att höra om alla mina planerade avhandlingar om dittan och dattan, min syn på världshändelerna häran och däran, regnet och torkan.
Den andre lyssnade knappast alls. Skräcken för det omöjliga och oundvikliga hade förlamat honom. Och jag, som aldrig blivit far, kände en våg av ömhet välla fram inom mig för denna stackars unge man, som jag kände bättre än någon köttslig son. Jag märkte att han hårt kramade en bok i famnen. Jag undrade vad det var.
”’Spelaren’ av Dostojevskij, om jag inte tar fel, sa han, och log han maliciöst. Jag har läst många av denne mästare. ‘Idioten’, ‘Anteckningar från ett källarhål’, ‘Onda andar’…”.
”Kommer du i håg myllret av människor, som hos en Conrad?”
”Nej, faktiskt inte”, svarade han intravenöst. Jag har nog med mina egna diktade gestalter. Som i Verlaines grå sång. ”En poet kan inte vända sin samtid ryggen”. Utöver denna proklamation påstod han också, och faktiskt, att han var nyss hemkommen från Charkiv. En stad som gav honom namnet på hans påbörjade bok: ”Röda ord”.
Och så utbrast han: ”Om ni har varit jag, hur förklarar ni då, att ni har glömt att ni 1972, på en pub i Manchester mötte en äldre man som också påstod sig vara Carsten Schale?”. Den svårigheten hade jag inte tänkt på. Utan övertygelse svarade jag: ”Händelsen var kanske så egendomlig att jag försökte glömma den”.
Så en blysam fråga: ”Snälla..?”
Hm. På en pub i centrala stan träffade jag en kvinna som tilltalade mig direkt. Hennes ord var:
”I was a Flower of the mountain yes when I put the rose in my hair like the Andalusian girls used or shall I wear a red yes and how he kissed me under the Moorish Wall and I thought well as well him as another and then I asked him with my eyes to ask again yes and then he asked me would I yes to say yes my mountain flower and first I put my arms around him yes and drew him down to me so he could feel my breasts all perfume yes and his heart was going like mad and yes I said yes I will Yes.”
Men bredvid oss satt också en annan jag. Kvinnan hävdade dock, med viss emfas, att jag, som jag tyckte var jag, inte hette vad jag hette, utan Leopold. Av resten minns jag inte mer. Jo, en pint kostade sex pund.
”Hur står det till med ert minne?”
Jag förstod naturligtvis att en yngling runt de 20 knappast kunde betrakta en gamling runt de 70 annat än som i praktiken död.
Ändå harklade jag återigen upp ett svar:
”Minnet är ofta likt glömskan, men finner ändå och ännu vad det får i uppdrag att finna. Jag studerar ryska och är inte sämst i den unga klassen”. Vårt samtal hade redan varat alltför länge för att kunna vara en dröm. Och en idé föll mig plötsligt in.
”Jag kan här och nu bevisa att du inte trömmer mig. Lyssna till de de här orden.” Jag kände hans skräckblandade häpnad. Mitt i den berusande stunden dök så även Coleridge upp. Med berättelsen om någon som drömmer att han vandrar genom paradiset, och som ett bevis får en blomma med sig. Och när han vaknar finns blomman där.
”Alltsammans är ett mirakel”, fick han mödosamt fram. På oväntad nepalesiska. ”Detta är inte möjligt!”
Den andre drömde mig. Men otillförlitligt. Han drömde det omöjliga, som jag nu skrivit ner på ett papper efter hans förtidiga död.
info@opulens.se
