En lysande affärsidé

NOVELL. Tillfället gör tjuven, sägs det. Kanske gör det också affären. Eller det kanske inte är så stor skillnad mellan tjuven och affärsmannen, vad vet jag.

När Svante Svanemyr i sin ungdom vaknade, full av ångest och tvekan över vad han skulle ägna sin levnad åt, såg han framför sig något akademiskt men han kunde inte bestämma sig för vad. Han hade inga utpräglade intressen och insåg snart att ordnade högre studier skulle tråka ut honom. Besluten att inte bli någon vanlig svensson började han botanisera bland så kallade enstaka kurser. Han läste pedagogik och sociologi, för, som han tänkte, skolfrågorna ligger ju i tiden och dom kunde han ju alltid göra något av. Han hade hört folk säga, att kan man inte bli något annat, kan man alltid bli lärare, men någon sådan sketen bracka skulle han i alla fall aldrig bli. Ånej, tänkte Svante, högre upp skall det allt vara. Så länge han höll sig till ospecificerade beteendeämnen, kunde han åtminstone drömma om att bli något stort. Nej, till de högre vyerna, de vida överblickarna stod hans håg. Han hade hört någon citera ett talesätt från 1800-talet: “Haven behärskar britten, till lands härskar fransosen. Men luftens rike är tyskens.” Nåja, tänkte Svante, jag är kanske något slags tysk, gärna för mig. Det mest luftiga han kunde komma på att intressera sig för var framtiden.

Vid denna tid började universitet och myndigheter tala om ett ämne, som kallades futurologi. För att ge ämnet en vetenskaplig framtoning beslöt man ge det statistisk inriktning. Man ägnade sig ofta åt så kallad trendextrapolering. Det innebar att man utifrån en viss iakttagen trend av till exempel whiskykonsumtion kunde beräkna när en viss grupp skulle börja konsumera whisky badkarsvis. Nå, kanske intressant, tänkte Svante, men han var ändå lite besviken. Det var därför med glädje han märkte, att de intellektuella vid universiteten började frångå empiriska hårddatastudier och ägna sig åt alltmer spekulativa övningar. Utmärkt, tänkte han, nu gäller det att gripa tillfället i flykten. Äntligen skulle han bli fri från allsköns platt empiri. Det hade börjat dyka upp ett intellektuellt mode, som kallades postmodernism. Den gick ut på att inget är mera sant än något annat och att allt noga räknat är lika bra. Det passar mig perfekt, tänkte Svante. Här kan jag göra mig ett namn, och om Gud är god också en bra affär.

De postmoderna profeterna var framför allt vissa fransmän, vars teser slagit igenom vid amerikanska universitet, men Svante kunde inte läsa böcker på deras vackra tungomål och än mindre följa deras vindlande tankegångar. Han fick därför lita till sammanfattande tidskriftsartiklar och de senast översatta amerikanska pocketböckerna. Här råkade han stöta på ett namn, som en gång fått högt anseende i seriösa vetenskapliga kretsar. Det var en berömd vetenskapshistoriker som hette Thomas Kuhn, som i sin forskning funnit, att de stora innovationerna på fysikens område aldrig byggt på tidigare teorier eller traditioner utan tvärtom inneburit ett kontinuitetsbrott, eftersom tidigare teorier inte kunnat förklara nya rön och inte kunnat föra vetenskapen vidare. Kuhn talade om paradigm, en term som skulle få en ödesdiger betydelse för det intellektuella samtalet. Som brukar vara fallet reducerades snart en allvarlig diskussion ner till slagordsnivå. Snart gick var och varannan student och talade om att vi måste “byta paradigm” utan att ha en aning om vad det innebär. De föreställde sig, att det är ungefär samma sak som att byta kostym.

Svante lät sig dock inte besväras av detta, tvärtom. Det stimulerade tvärtom hans tankar om att han själv representerade en högre medvetenhet: han representerade den nya “extraordinära forskningen” i motsats till de vanliga vetenskapliga knegarna som bara representerade “normalvetenskapen”. Svante började känna sig som en Einsteins eller en Heisenbergs vederlike. Han kände frestelsen att lägga sig till med en ny identitet. Han insåg faran: för länge sedan hade en företagsledare i vardande avslöjats med att orättmätigt ha påstått sig inneha doktorstitel. Men försöka duger tänkte Svante. Man ska inte underskatta lånta fjädrar, allra minst om de innebär, att man skurit lagrar i den mest kvalificerade och respekterade av vetenskaper: fysiken. Så lade han sig till med ytterligare en merit i sitt CV: fysiker. Men framför allt var begreppet paradigm den livlina som Svante höll sig till och han blev alltmera övertygad om det nödvändiga i att byta paradigm på det område, som han själv inmutat åt sig, pedagogiken. Ordet paradigmbyte framstod för Svante som en åtråvärd skimrande diamant, i vars glans han solade sig. När han senare råkade på en annan av postmodernisterna adopterad vetenskapsteoretiker, Paul Feyerabend, kände hans förtjusning inga gränser. Denne hade nämligen påstått, att den enda vetenskapsregel, som kunde finnas är a ruthless opportunism – en hänsynslös opportunism! Svante hoppade jämfota av glädje, inte olikt de matadorer som i den tecknade filmen funnit tjuren Ferdinand. Nu hade han kommit fram till sitt livs strävan: kampen om makten. Nu gällde det inte vad som var sant eller rätt, för det fanns ju inga sanningar, utan nu gällde det vem som var ihärdigast och mest stor i käften och framför allt gällde det vem som kunde få samhällets mäktiga att tro på sin verklighetsbeskrivning. Ty Svante insåg, att den som har makten är den som har makten över verklighetsbeskrivningen. Och Svante tyckte mycket om makt. Makten skapar anseende och fyller plånboken. Ingen blekfis till förläst teoretiker göre sig besvär här, tänkte Svante, för vem skulle kunna tävla med honom i fråga om hänsynslös opportunism?

Men lika mycket som Svante tyckte om makt, lika illa tyckte han om kunskap och lärare. Bara själva ordet “lektor” var nog för att jaga krypningar längs hans ryggrad. Han mindes det förakt han redan som skolpojke kände för “plugghästar” och han kände stor tillfredsställelse över de rapporter, som visade att utbildning inte lönar sig. Larmrapporterna om skolans kris skrämde honom inte, tvärtom. Att utbildning visade sig fåfäng, bekräftade bara hans heligaste tankar! Tänk så rätt jag hade, om alla kunde tänka som jag! blev hans självklara reaktion. Han såg plötsligt möjligheter att kombinera de insikter som han ansåg sig ha förvärvat och uppträda som konsult, det vill säga självutnämnd expert i pedagogiska frågor. I takt med att bekymren på utbildningsområdet hopade sig, ökade behovet av lösningar, och här öppnade sig en marknad för den skrupelfrie. Svante hade för länge sedan gjort sig fri från allt som påminde om skrupler. Han noterade med vällust, att man bland postmodernt orienterade psykologer gärna talade om att det inte finns något jag eller nåhon personlighetskärna. “Det som du er, vaer fuldt og helt og ikke stykkevis och delt”, som det heter i Ibsens Brand. Ingenting kunde vara galnare och mera föråldrat. Det är bara enfaldiga människor, som håller fast vid föreställningar, åsikter, paradigm, partner eller vänner, menade Svante. Det är dom som skapar ideal sådana som personlighetens enhet. Nej, tacka vet jag a ruthless opportunism!

Vid denna tid hade den svenska skolan kommunaliserats och som en följd av detta fick Sverige 290 olika skolsystem. Dessutom hade landet begåvats med ett antal friskolor, som samtliga försågs med möjligheten att själva utforma sitt skolsystem. Detta gav en unik chans för människor som Svante. Alla dessa kommuner leddes nu av människor som i allt väsentligt saknade bildning för att inte tala om högre bildning eller för den delen högre utbildning. Samtidigt ställdes dessa människor inför extremt svåra uppgifter, nämligen att formulera en trovärdig lösning på de problem, som redan skapats. Vad skulle de göra? Lösningen låg i att lita till sådana människor som Svante. Vid samma tid hade också skolledarna blivit kommunpolitikernas handgångne män. Lydnad var den egenskap som framom andra blev meriterande för skolledare. I samma veva introducerades också idén att skolan skulle lägga grunden för en företagaranda hos det uppväxande släktet. Eleverna skulle läras att bli “tasigförsamma”. Sverige hade för några år sedan fått en borgerlig regering, och det människoideal som nu gällde var yuppiens. Ingen förläst och lärdomshögfärdig lektor skulle nu bli ungdomens ideal, nej tacka vill jag entreprenören med de stora visionerna och de välvässade armbågarna, tänkte Svante. Åt helvete med humanistisk bildning och annat nonsens, här är var och en sin egen lyckas smed. Svantes förtjusning kände inga gränser. Här är var och en för sig själv och rädde sig den som kan!

Med den utveckling som skett på skolans område, kunde det inte hjälpas, att många av de äldre lärarna, som fått en annan utbildning än den som senare ansågs självklar inte riktigt var med på noterna. De yngre lärarna hade fått en förtunnad ämnesutbildning men en desto gedignare ideologisk skolning. Nu fanns alltså behov av folk med indoktrineringsuppgifter. På detta område var Svante som klippt och skuren. Det insåg han också omedelbart. Med de goda pr-egenskaper han hade och de kontakter han odlat blev han snabbt ett känt namn bland kommunala skolchefer och rektorer. Svante togs snart i tjänst för så kallade studiedagar för lärare, som hade som underförstådd premiss principen “tänka fritt är stort, tänka rätt är större”. Under ett antal sådana dagar i olika kommuner fick Svante användning för en av sina talanger: att uppträda som ståuppkomiker i den lågkomiska genren i indoktrineringssyfte. Några av de äldre välutbildade lärarna hindrades visserligen av sin intelligens att känna någon som helst uppskattning för dessa seanser. De protesterade ofta hos sina rektorer, att de fann Svanemyrs pajaskonster generande för intelligenta människor. Men bland de lärare, som rekryterats på senare år, fanns de som var tillräckligt begränsade i sina insikter och tillräckligt masochistiska och lägesgillande för att ge Svante hans åtrådda applåder och skrattsalvor.

Detta var situationen i landet, när en bomb damp ner. Den så kallade Pisa-undersökningen visade, att svenska elever visade det mest dramatiska kunskapstappet av alla nationers elever, och detta gällde på samtliga undersökta fält. Något som liknade en depression utbröt bland skolhandläggarna i landet. Detta hade alltså kunnat ske trots att skolan utformats av sådana människor som Svante. Svante själv blev ett ögonblick fundersam där han satt framför sin tidning, men plötsligt for han upp träffad av blixten. För helvete, detta var det bästa som kunde hända mig, skrek han. Nu kan vi äntligen komma till det ultimata paradigmskiftet! Vi närmar oss kaos och kaos är ett önskeläge för paradigmskifte. Svantes framtidsforskning bar nu frukt: efter åtskilliga år som framtidsforskare hade han kommit till resultatet, att vi inte kan veta något om framtiden. Det enda vi kan veta är, att den inte blir som det som varit. Tänk så bra att vi inte har försökt bygga en sådan skola som fungerade förr, utbrast Svante. Då vore vi ju givna förlorare. Vi måste ju utgå från vad vi vet och det enda vi vet är att framtiden blir annorlunda. Så nu bestämde sig Svante för att gå ut och gratulera skolans makthavare till att ha fört världens klokaste och mest framsynta skolpolitik. Detta blir en given succé för mig, tänkte han. Min affärsidé kan bara inte misslyckas! Och här visade sig Svante besitta stor insikt. Ty ska man smickra en dumbom, vad kan då vara klokare än att gå ut och säga: du har haft rätt redan från början. Lyssna inte på dem som orerar om tänkande och kunskaper. Följ din känsla och instinkt. Och framför allt: ha ingen respekt för den så kallade erfarenheten, då är du en given loser.

Att detta skulle bli ljuv musik i makthavarnas öron förstod Svante. Ty Svante liksom människor av hans sort besitter en viss typ av intelligens: den som finns hos hästhandlaren, som försöker prångla ut en halt häst. Naturligtvis fick Svante fortsätta sin konsultverksamhet och kunde nu begära ännu högre arvoden, ingen protesterade. Flera kommuner hörde av sig och ville anlita Svante som konsult. Han stannade för en kommun i sin östgötska hembygd, en kommun, där “friheten är lite större” och som befolkas av ett homogent skikt av högre medelklass i villor. Dessa människor var till största delen företagare, i regel ekonomutbildade men traditionslösa och utan större kulturella intressen försåvitt det inte gällde ren penningplacering. Vad skolan beträffar önskade de att den skulle bli kortast möjliga transportsträcka för deras barn in på Handelshögskolan.

Svante utformade ett förslag, som innebar principen “var och en sin egen skola”. Det innebar, att inga skattekrävande investeringar skulle göras, eftersom ingen kan veta vilka behov av utbildning som framtiden kan efterfråga: därför låt var och en utforma sin egen skola och avstå från kostnadskrävande investeringar i byggnader som ändå kommer att stå tomma en stor del av dygnet. Skapa i stället “lärande miljöer” som kan finnas var som helst. Vi lever i en tid, när det blir möjligt att bli bäst på alla områden, därför bör vi inte sträva efter att bli bäst, eftersom alla kommer att bli bäst. Bli i stället först med att avveckla det som finns. Då kan vi vara säkra på att vara den som vinner! Vi måste inse, att vi lever i en helt ny unik epok, där inga gamla sanningar längre gäller och nästa epok kommer att bli ännu mera unik, fastän vi inte kan veta något om den, förkunnade Svante med otadlig logik. Vi bör inte bibringa de unga kunskap, eftersom kunskap är färskvara och garanterat inte kommer att vara något värd i morgon. Kasta det förflutnas ballast över bord! Skapa en värld utan minne! Låt oss leva i framtiden redan nu! Svante hade nu lyckats med det ingen tidigare lyckats med: han hade lyckats ge George Orwells newspeak en ny innebörd. När Svante förkunnade “okunnighet är högsta visdom” var det ingen som uppfattade det som en orwellsk varningssignal: man trodde honom. Han hade lyckats i sitt uppsåt att skaffa sig makten över verklighetsbeskrivningen. Detta underlättades naturligtvis av att problemformuleringsprivilegiet överallt i samhället övergått till de finansansvariga. Att genomföra stora besparingar var högsta klokhet, även om medborgarna skulle drabbas katastrofalt. Resultatet lät heller inte vänta på sig: vid slutet av året kunde Svante konstatera, att han inhöstat en sjusiffrig årsinkomst på sin konsultverksamhet.

Två män hördes samtala: – Hör du, den där Svanemyr, han verkar ju vara en sjutusan jävel till karl! – Hur så, menar du? Menar du att han har rätt i sin beskrivning och sitt recept för framtiden? – Det tro faan det att han har rätt! Han har ju lyckats! – Menar du, att det är sant det han påstår om kunskapen och om framtiden? – Är du en sån där jävel som tror att det finns sanningar? Då tror du väl på en verklighet också? – Ja, jag tror, att det finns en verklighet och jag tror också, att vi kan ha kunskap om den. Allt som sägs är givetvis inte kunskap, bara sanna påståenden kan vara kunskap. Det är oerhört viktigt att vi förvärvar en sån kunskap, och när svenska elever försämrats i sina resultat, är det ett tecken på att deras grepp om verkligheten försämrats. Från den andre herrn hördes nu bara ett stönande mummel: Arma loser!