“En anekdot till”

KORTNOVELL. Idag har vi nöjet att presentera en kortnovell av Eric A.L Axner. Det rör sig om en historia där pilsnerkorv är en av ingredienserna.

Eric A.L Axner är musiker, målare och författare av poesi och prosa. Ibland missförstådd, oftast förstådd och alltid underförstådd, enligt honom själv. Axners kortnovell En anekdot till är en riktig rövarhistoria om hur förbenat dumdristigt folk kan bete sig ibland. Så här beskriver han hur den kom till: “Novellen kom till då jag fick ett allvarligt anfall av ett kreativt infall. Med lite verklighet och en stor dos påhitt som kryddning skrev jag denna lilla berättelse under en varm sommardag i juni, sittandes på de vita utemöblerna. Möjligt att jag åt pilsnerkorv till lunch den dagen – dock inte helt säker”.

CAROLINA THELIN

En anekdot till

Vi satt på de nymålade utemöblerna i furu, så skinande vita att de till och med stack i ögonvrån då man bara sneglade ned. Trädgården var i full blomning och en mångfald pioner, rosbuskar och rhododendron tävlade om att vinna vår gunst genom se vackrast ut och dofta ljuvligast.

För att vara livslång storstadsbo så var han inte vare sig särskilt slö eller andefattig tänkte jag för mig själv medan solens strålar just nådde mitt ansikte igenom en av de majestätiska grantopparna framför oss. Detta var första gången jag var ute vid hans citrongula sommarstuga utanför Rejmyre i Östergötland.

Min vän och jag hade precis plockat klart några nävar krusbär som i kväll skulle bli till hemmagjord kräm, samt planterat ytterligare tre nya idegranar borta vid skogsbrynet. Nu åt vi lunch på varsin burk pilsnerkorv med stark grovmalen senap och lite hackad gurka till. Efter att halvvägs ha tömt min burk så såg jag hur min vän, låt oss kalla honom Caj, stoppar in en av sina korvar på bredden i munnen. Jag kunde inte hålla mig utan frågade leende:

– Varför äter du sådär?

– Jo du, det är ett åtagande som jag efterlever alltsedan jag gick på mitt livs nit. Det är för att påminna mig om hur dumt man ibland kan agera och för att försöka komma överens med den dumheten.

Allt detta lyckades han klämma ur sig innan korven hade hunnit slinka ned. Min nyfikenhet tog nu överhanden och den tvingade mig till följande följdfråga:

– Vad kan du ha gjort som är så dumt att du fortsättningsvis måste äta korv på tvären?

Min nyfikenhet hade fört mig rakt in i Cajs fälla. Att berätta smålustiga anekdoter med sig själv i centrum är nämligen hans främsta nöje och nu skulle det åter bli dags att lyssna till ytterligare en – den sjunde den dagen. Han log mycket förnöjt alltmedan han mumsade i sig sin sista pilsnerkorv, var efter han lutade sig bakåt i stolen och började berätta en kort och inlevelsefull historia.

– Inte långt efter att jag köpt denna sommarstuga så åkte jag runt på många loppisar för att hitta lite saker att ha här ute. På en gårdsloppis i Simonstorp så hittade jag en vacker oljemålning föreställande en dalgång i ett fjällandskap, med några fjällbjörkar och en klar himmel i skymningstid, allt i de mest underbara färger. Jag tyckte mig ha sett någon liknande tavla förut och den äldre kvinnan som sålde den försäkrade mig om att det var en äkta Helmer Osslund. Den hade hennes far köpt av konstnären själv. Hon begärde 250 000 kronor för den, ett högt men mycket rimligt pris, särskilt som det på baksidan fanns ett äkthetsintyg med Osslunds signatur på. Jag visste ju att några av hans tavlor gick för över miljonstrecket på auktion, så jag var mycket nöjd över att kunna äga en riktig Helmer Osslund. Dagen efter försäkrade jag den för det dubbla. Den hängde på hedersplats över soffan i vardagsrummet här inne. Det var min stora stolthet.

– Men det visade sig senare vara en förfalskning? avbröt jag för att snabba på processen något.

– Nej, verkligen inte. Jag fick den till och med värderad på självaste Antikrundan och fick då öka på försäkringsvärdet dubbelt upp. Så nej, inte alls.

– Var den stulen och du behövde lämna tillbaka den? försökte jag med då.

– Om inte damens far snodde den så var är den inte stulen.

– Tyckte du inte att det kändes säkert att ha målningen här ute och sålde den istället? blev mitt sista bemödande.

– Nej, där hade du fel igen. Vill du veta anledningen till varför jag inte har den kvar?

Jag nickade uppgivet som svar på denna ytterst retoriska fråga.

– Den var ju målad på smörpapper! Kan du tänka dig? Uppklistrad på en skiva och sen inramad – så fräckt! En kvarts miljon för det! Det kan ju inte ens räknas som grafik, väl?

Nej, svarade jag, grafik räknas det inte som, men då det är skäligen känt att Osslund ofta målade på smörpapper så borde väl min vän ha vetat om det, eftersom han även kände till hur mycket en Osslund brukar kosta på auktion?

– Nej nej, jag tittar bara på namnet och priset. Det är väl det konstkännare gör?

Jag nickade uppgivet åt denna ytterst trista sanning. Han fortsatte, nu med en något bistrare min:

– Och i min ilska över min upptäckt så rev jag ned den från väggen och då gled den mig ur händerna. Smörpappret lossnade och knycklade ihop sig på golvet. Inte ens den fina guldfärgade ramen gick att rädda. Jag hade kunnat få över en miljon för det där smörpappret! Istället fick jag slänga den i sopen. Hur kan det bli så dumt ibland?

Om detta konstaterade jag torrt:

– Att äta korv på tvären för resten av ditt liv är nog det minsta du kan göra för att försöka komma överens med din dumhet.