POESI. Idag kan vi åter presentera en diktsvit av vår medarbetare Erik Bovin. ”Ur bild” heter den.
Erik Bovin medverkar återkommande som skribent i Opulens men är också verksam som poet. Förra året publicerade vi hans svit Gröna bananer. Idag har vi åter glädjen att presentera en diktsvit som han sammanställt. Erik Bovin (1993) är född och uppvuxen i Lycksele. För tre år sedan debuterade han med diktsamlingen ”Mahogny mood” (Ekström & Garay).
Så här säger Erik Bovin om sin diktsvit: ”Dikterna i Ur bild försöker närma sig det som kameran inte förmår registrera, det Ludwig Wittgenstein menade inte kunde sägas klart och som vetenskapen och filosofin därför borde tiga om, men som ändå…kanske, kanske går att dikta om.”
Ur bild
*
Du går, plaskar
drömmer i kvittret,
i tickandet, i jidder
Hur var du då,
vem var du, jag
nu igen? Hur var du,
du?
Förbi den barbröstade
invid skyltfönstret,
han med kartongskylten
JAG VET VEM SOM STAL
F.W. MURNAUS HUVUD
Tysta bilden. Tagning
Nycklarna, koderna
ni kan behålla dem
De går till samma dörr
tro mig, jag har gläntat på den
mer än en gång,
det räcker
*
Slingorna, starkare
en hetare cirkel
av röda och blå cyklar
kring en ung man
som sjunger om Matrix
och pillren, om stämgafflar
och bildspillror, om evigt liv
Insekter, miljontals, dör varje natt
i föroreningens ljus
Man känner sig som gatan,
jagar motorljud längs linjen
De sa på stan
eller vi såg dem säga
det var längesen
man verkligen såg den
månen
*
Vi går
från ett rum till ett annat
från en ände till en annan
Husets öga
hinner tändas och släckas
när vi går
med vita katter vid vår sida
I går, i dag, i morgon
i ett kurrande hus; i huset,
dess gömma
rykande ögonlock,
ingens eldstad,
rum till rum,
svart till grått,
med vita katter
vid vår sida
*
Inte mycket; allt
i ett enda rum; dovt,
mörkt. Blommorna i vasen
på bordet likt en hägring,
elden tar hand om dem,
rummets låga, plattorna på,
skiten i flammorna, stenskott
på rutan, hela skiten rinner, plattorna på
En inre trumma i värmen
som fick dig att älska
som kunde fått dig
att dräpa
*
Hädangångna tror
vi hittat på den här platsen
de ser oss gå efter kedjor av frost
när vi i själva verket går
efter värmen
utan att jaga den,
nära vatten,
bland snäckor
Vi tror
på hädangångnas rentré
på den kraft som alstras
varje gång våra fötter snuddar
vid ett av deras osynliga spår
(mer än viskningar i sanden)
*
Vad berättade lågorna dina, dina lågor för dig?
Jag menar om…
Kanske ändå inget om sorterarnas fimpar, ljugarbänkarnas små hål,
röken efter kärleken, ingenting om avfärden, avfarten,
om kurens kännbara suck efter en avklarad upphämtning,
om det som blev hängande i luften när hissen vaknade,
vad som hände mellan oss den gången du slet sönder
ena ärmen på min tunna blå jacka
för att jag jämt hade en tid att passa
Vad sa de om oss då? Om tiden som flyr?
Känner du dem förresten, deras glupska tungor?
Litar du på dem,
lågorna dina?
*
Grenar barr
böjer sig ned mot vattnet
som för att viska… smickra
med små hemligheter,
fast förvissade om att bilden
har något att säga om botten
Grenar, barr
som förlorat flera bundsförvanter,
man ser dem,
deras stiltje flyter
Botten och idyll förbyts
ur bild
info@opulens.se
