POESI. Idag har vi nöjet att publicera ett knippe dikter av den unge poeten Levi Schneider. Det är lyrik som beskriver hur det kan vara, på gott och ont, att växa upp på en mindre ort någonstans i en av alla dessa avfolkade delar av Sverige.
Levi Schneider är 21 år, bor i en liten småländsk bruksort och har ägnat sig åt skrivande sedan sexårsåldern. Det viktigaste för honom är hembygden och gemenskapen. Han har förresten också ett Instagramkonto.
Nu har vi nöjet att publicera tre dikter av Schneider som var och en beskriver hur det kan vara, på gott och ont, att växa upp på en mindre ort någonstans i en av alla dessa avfolkade delar av Sverige: “Varje procent borgaren får tar ett stycke barndomsminne, låser en dörr i folkets hus, lägger en sten på gatan där jag lärde mig cykla och hoppa med bara fötter på varmt somrigt grus.”
Du kan känna både vrede och sorg över att det ser ut som det gör men kärleken till människorna och jorden där du föddes trotsar allt. Och du blir kvar.
CAROLINA THELIN
Ett regnigt bussfönster
regnigt bussfönster
som en tv.
Blicken följer träd
och droppar.
Takten anges av vindrutetorkare
som slåss
mot vatten
som borde vara snö
denna mörka natt
där lampor från husen
lyser dubbelt
i asfaltens vattenpölar.
Jag rullar mot en knut
i magen,
rullar från en barndomsplats,
ett klassrum
där jag suttit
ensam kvar.
Alla har dragit.
Stora städer är magneter
för alla som flyr sina klassrum
och spjälsängar.
Jag sitter fast
mellan villorna och
tallarna,
på bussen vi alltid tog
tillsammans.
Påminn mig inte.
Det samhälle jag känner dör
Det samhälle jag känner dör:
en efter en faller de gamla
som stenar ur en mur.
Hålen blir så stora
att bruket faller samman,
väggar blir till pulver
som vore de kanel.
Varje procent borgaren får tar ett stycke
barndomsminne,
låser en dörr i folkets hus,
lägger en sten på gatan
där jag lärde mig
cykla
och hoppa med bara fötter
på varmt somrigt grus.
Mormor Sveas testamente
går inte att läsa:
ingen lär sig skrivstil
i skolbänken.
Bara vågor på ett papper
ligger i ett ruttet torp,
bland träd högre än drömmar.
Mil efter mil skiljer hennes barndomshem
från mataffärer,
motorväg,
maskingevär.
Åren
och kassabandet
är vallgravar
när jag bara vill hem.
Jag är den snälle,
som lyssnar,
som ler
som låter dig vara
den du vill.
Jag är den snälle,
som frågar
när andra skriker,
som lovar
där andra sviker
som tittar
där andra gråter.
Visst är fasaden fin?
Tjocka murar med fina färger
är vackrare än borgar.
Men jag är slottsherren här:
barnbarn till mormor Svea
och Stalin.
Torterarnas fängelserum
är min sängkammare.
Diktatorernas löften
mina drömmar om gröna ängar
bortom alla stenar
och hav.
Som ett glödhett järn
är minnet
du kommer ha av mig,
skulle du vilja gå.
Fasaden
Visst är fasaden fin?
Ordningen
som på ett schackbräde bryts under böndernas fötter
kvar blir svarta och vita rutor,
målade på steniga berg.
klockor smälter över mitt Kebnekaise
och småfåglar bränns på bål
när de sjungit för fint
eller deras fjädrar
fått lite färg.
Detta är mitt landskap:
här äter lammen upp lejonen lagom
till att drömmen faller samman
som en hög böcker
på mitt huvud.
Här är Bamse en pedofil
och droger är som slag i ansiktet
när jag vill göra uppror.
Jag kan förbanna himmelen,
grå som mina berg,
men radioaktiviteten strålar vidare.
Det regnar hår
där stora gamar kretsar.
Bara i dimman syns jag inte.
En kram
blir snabbt något förbjudet.
Du blir ett helgon
som äger färg
bland alla vita böcker,
svarta bönder
som drar fram över schackbrädet
att skörda liv
slänger lik i vattnet
så att nakna kroppar
inte kan skiljas från is.
Svarta vatten simmar som smala fiskar
genom minnet
och biter tag i strupen.
Kvarnarna under dammfästet är stora
som höghus,
svarta vatten driver hjul
och ingen vet varför,
inte ens mormor Svea minns
när nu grått hår och torrt gräs möts.
Rullar hjulen åt mig
eller mot mig?
Bygger jag borgar
eller fängelser?
Målar jag fasader
eller drömmar?
Visst är fasaden fin.
Vad döljer din?
info@opulens.se
