LYRIK. Poeten Mi Tyler är bosatt i Malmö och skriver såväl dikter som libretton. I dag gläder vi oss åt att få presentera en av hennes dikter. Den föreligger i två versioner. En på svenska och en engelskspråkig.
Mi Tyler berättar att det i barndomshemmet fanns en tjock antologi med svensk poesi. Hon hade bara kunnat läsa i några år när hon i flickrummet viskade fram verserna av Karin Boye. På skolgården skrev hon sedan verser i gruset med en pinne och drömde om poesi som skulle kunna skapa fred på jorden.
Så stark kraft hade poesin, hoppades hon.
Tre decennier senare har hon vunnit poesitävlingar, skrivit libretton som blivit tonsatta av Benjamin Staern, Astrid Selling och flera andra. Bland annat har Pernilla August framfört hennes texter.
Mi Tyler har en bakgrund inom journalistik och författande men det är poesin och sångtexter som ligger henne närmast om hjärtat.
”Efter att under många år ha bott och arbetat i England är jag i praktiken tvåspråkig: när jag skriver fri poesi faller sig engelskan naturlig, ” berättar Mi.
Hon säger också: ”Dikten är rykande färsk och kom till som en spontan reaktion på det mänskliga lidandet i Ukraina.”
Eftersom vi vanligtvis inte publicerar dikter enbart på engelska i Opulens så bad vi Mi Tyler göra en svensk tolkning av den engelskspråkiga originaltexten. Men vi har ändå valt att här återge båda versionerna av dikten.
CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör
Mörkaste natt
Himlen rämnar. Marken sprängs.
Historien vacklar. Lögner trängs.
Tre år av smärta. Av krigets eld.
Hoppets fana sliten. Aldrig fälld.
Hon håller sitt barn tätt tlll sitt bröst
I mörkaste natt är hon hans tröst.
Raketerna sliter betongen isär.
Sirenerna tjuter men: mamma är här
*
I fjärran skälver en hel republik –
kistan väntar sin sista spik.
Han som svor att skydda sitt land
nu leker hans tunga på sårad tand
Lagar vrängs. Lögner sprids.
Skogen dör när rötter vrids.
Nu hyllar han stormen, tänder en brand
samlar all makt i sin skamlösa hand.
Massorna jublar: glöm det som var.
Vi river och röjer tills inget finns kvar.
*
Nästgårds faller bomber än
sirener, rop igen och igen
Hon vaggar barnet i sin famn
ett försök till sång, gråt utan namn
En bön om styrka, gryningsljus
om lä från vindens kalla brus
För allt vi byggt och allt vi gav
har hamnat i en krigargrav
En mor maler drömmar i sångens kvarn –
en ofödd värld, ett sovande barn
Darkest Night
The sky is torn. The ground is cracked.
The past erased. The truth attacked.
Three years of war. Three years of pain.
Where once stood hope, what will remain?
She holds her child, she holds him tight.
She strokes his hair in darkest night.
When rockets fall and buildings sway
She whispers still, “It’ll be okay.”
*
Beyond the sea, a nation shakes
The walls collapse. The pillar breaks.
The one who swore to guard the land,
Now pulls the strings with eager hand.
The laws are bent. The words are lies.
The roots are torn. The forest dies.
He hails the storm. He spreads the flame.
He shifts the guilt. Denies his shame.
The people cheer. They curse the past.
They tear it down. They burn it fast.
Each brick removed. Each step undone.
What once held firm now comes unstrung.
*
Not far away, where bombs still fall,
Where sirens wail and voices call
The mother rocks her child to sleep.
She tries a tune, but starts to weep.
She says, “Be strong, and dawn will rise.”
Yet through the cracks, the cold wind cries.
For all we built, for all we gave,
Now sinks into a soldier´s grave
And as she sings, the night grows deep
— a world unmade, a child asleep.
info@opulens.se
