NOVELL. I den här novellen skildrar Malin Wahlstedt med stark närvarokänsla och intensitet hur ett möte med en åldrande och dement närstående kan upplevas.
Den krökta handen plockar upp något från bordet, för det långsamt till munnen, han lutar sig fram, gapar och tuggar noga. Handen lyfter ett osynligt glas, han tar flera stora klunkar, sväljer och säger Aah. Jag har inte hjärta att säga att det inte finns något på bordet.
Han klappar sig om fickorna och jag undrar vad han letar efter. Cigg? Ja. Jag säger att han inte har några och att vi måste gå ut om han vill röka, men att han kan få en av mig. Jacka på — omständligt när man sitter i rullstol. Hissen kräver en kod men vi kommer ner och ut och jag bjuder honom en cigg. Han håller den osäkert, vrider den, minns inte riktigt hur man gör. “Ta den i munnen” säger jag och håller fram en tändare. “Vad är det här för… ? Vad är det..? Äsch jag vet inte… Vem bor här?” “Du bor här nu, på åttonde våningen, högst upp. Jättefin utsikt har du.” “Men vad är det här för… Vem..? Var..?” “Fruängen, vi är i Fruängen.” “Jaså Fruängen!”
Jag kör rullstolen tillbaka in. “Var är Anita?” “Hon finns ju inte mer vet du.” Uppe i hans rum tittar han på bilderna av familjemedlemmar och vänner. Han trevar intill sig i rullstolen. “Jag hade ett par trumstockar här”… Jag visar fotot jag tagit med, där jag sitter på motorhuven till Volvon jag hade ett drygt år, ett skumpaglas i handen — kan det ha varit min födelsedag? Han står bredvid med en bärs i handen. Sommar, starkt solljus. Jag har kortbrallor, han bar överkropp, vi ler liksom kaxigt mot kameran.
Så är det lunch. Jag frågar om han vill ha bärs till maten. Han dricker flera djupa klunkar. Kycklingfiléer, ris, kokta grönsaker och någon vit sås. Det ser gott ut. Handen mot tallriken, på väg att greppa en köttbit, hejdar sig. Jag sticker gaffeln i en kycklingbit och lägger på tallrikskanten. Famlar, söker utefter tallrikens sidor. Hittar gaffeln, tar den, för den till munnen, får in kycklingbiten, tuggar. Tuggar. Spottar ut en tuggad bit. Han rör gaffeln på tallriken, får upp några riskorn och stoppar i munnen. Försöker pricka en bit kött som halkar av, men gaffeln förs omsorgsfullt till munnen och in. Tuggar, på ingenting. Gaffeln trevar. Bitarna glider undan. Jag ser på och hoppas, hoppas att maten ska följa med på gaffeln. Gaffeln som missar och föser undan istället för att pricka. Nu är den på gaffeln — nej den trillar av. Gaffeln oberört vidare till och in i munnen. “Hur är det med Janne och ungarna?” Tuggar. Handen söker runt tallriken. Glaset med lingondricka. Dricker. En grön böna. Några riskorn. En redan tuggad, utspottad köttbit. Jag delar den sista kycklingbiten, flyttar de utspottade bitarna till kanten. Han tar skeden, för den långsamt till det tomma glaset. Ställer skeden i glaset där det var lingondricka nyss. Tar kniven, ställer den i samma glas. Tar gaffeln, med en tugga på, och ställer den i det halvtomma ölglaset, där såsen löser sig i ölen.
Jag frågar om han är färdig. “Ska du inte ha?” frågar han. Jag flyttar undan tallriken och ställer fram assietten med paj på. “Ska jag dela?” Han nickar men jag är inte säker. Gör det ändå, lite osäker på om jag gör rätt eller om jag överträder hans värdighet. Den lilla skeden puttar undan bitarna. Han håller emot med fingrarna och nu kommer en bit på skeden. Och in i munnen. Tuggar. Nästa bit jagas långsamt, smiter undan. Smulor på skeden, långsamt in i munnen. Tuggar.
De andra har ätit klart. Vid bordet intill klagar en kvinna förtvivlat när killen från personalen vill ta hennes glas och bestick. “Nej nej nej, ta inte dem!” “Okej okej”, säger han med mjuk röst, och lägger tillbaka. Från rummet intill hörs svordomar. “Förbannade jävla helvete. Helvete. Förbannade jävla.” Så syns en man, som sätter sig i en fåtölj. Damen vid bordet intill frågar sin bordsgranne “Ska vi gå en bit? Om du orkar?” “Ja”. De får krångla ett bra tag för att komma ut med sina rollatorer mellan bord, stolar och andra rollatorer. Jag reser mig och hjälper till att flytta undan. “Trafikstockning!” säger jag och vi skrattar lite. Damen vid det stora bordet ser orolig ut när jag flyttar hennes rollator, men jag flyttar tillbaka den så fort de andra två passerat. De går ut från matsalen och sätter sig i varsin fåtölj alldeles utanför, i korridoren. När jag skjuter rullstolen förbi dem, in i hans rum mittemot matsalen några minuter senare blundar den ena, men den andra nickar och ler.
info@opulens.se
