“Den byråkratiska poeten”

NOVELL. Idag har vi nöjet att publicera en novell av vår medarbetare Mathias Jansson. Novellen “Den byråkratiska poeten” är en både fascinerande och humoristisk skildring av vad lyrikläsning kan göra med en människa.

I slutet av en korridor som ligger lite avsides i kommunhuset jobbar en tjänsteman i sextioårsåldern. Han har jobbat många år i kommunen och hans kollegor skulle beskriva honom som tystlåten och tillbakadragen. Varje morgon prick klockan 08.00 hälsar han artigt på sina kollegor och slår sig ner vid sitt skrivbord och börjar arbeta. Skulle man hejda någon i kommunhusets korridorer och fråga vilka mannens arbetsuppgifter är så skulle man få ett tvekande och fundersamt svar: Jag tror det har något med en utredning av soptaxans differentiering mellan ensamhushåll och flerfamiljshushåll att göra? Han samlar väl in statistik över kommunens fiskevårdsområden när det gäller utsättning och upptagning av inplanterad ädelfisk? Nej, det handlar väl om arkivering, är det inte vägutskottets besiktningsprotokoll över tjälskador i kommunen som han ansvarar för?

Skulle någon mot förmodan råka gå in på tjänstemannens kontor och titta över de stora högar med dokument och mappar som under åren samlats på hans skrivbord, så skulle de hitta honom böjd över ett papper och med kulspetspennan skriva ner något som såg ut som en förteckning med siffror och meningar. Den som skulle vara lite akademiskt bevandrad skulle säga att det ser ut som ett avancerat notsystem med referenser och korshänvisningar. Att tjänstemannen sitter och skriver poesi på sin arbetstid skulle ingen människa kunna föreställa sig.

Det hela är synnerligen besynnerligt och hela denna märkliga historia tog sin början när tjänstemannen på sin 30-årsdag fick en diktsamling i födelsedagspresent av sin faster. Hade fastern vetat vilka konsekvenser och besvär denna gåva skulle åstadkomma hade hon förmodligen valt den brunbeigerandiga slipsen som hon redan hade valt ut som present. Men så hade solen trängt sig fram genom en glipa i den annars genomgrå hösthimlen och letat sig igenom det smutsiga skyltfönstret och kastat sin solkatt på ett glättigt bokomslag som stod framställt på en monter i butiken. Denna korta solreflex hade liksom hypnotiserat fastern och fått henne att fundera med slipsen i handen. En slips brukar jag ge honom varje år. Jag skulle kanske köpa en bok istället som omväxling. Och så hade hon i ett förhastat beslut tagit med sig boken till kassan, betalat den och fått den inslagen.

När tjänstemannen rev av omslagspapperet på paketet så blev han förvånad. Istället för den förväntade randiga slipsen som han brukade få varje år var det en bok i paketet. Det var Sara Grönkvists nyutkomna diktsamling “Dikter från hängmattan” som han höll i handen. Han slog upp boken och hörde hur den nya pärmen knäppte till i ryggen och han kände doften av färsk trycksvärta i näsborren. Han började läsa den första dikten och det var som en uppenbarelse. Texten var något helt annat än den knastertorra kansliprosan och de konjunktionstunga promemorior som han var van vid att läsa. Texten gjorde honom varm och levande inombords. Han kände hur orden omfamnade alla hans sinnen och hur de letade sig lång ner i hans själs inre och väckte besynnerliga och nya känslor. Det var som om en helt ny värld hade öppnat sig för honom.

Den kvällen kunde inte tjänstemannen somna. Han låg och vred sig som i en feberdröm och såg hur orden dansade framför honom på en grön äng under en klarblå himmel med en skinande gul sol. Mitt i natten slog det honom plötsligt. Han skulle börja skriva poesi. Det var vad han hade letat efter i hela sitt liv. Han insåg att poesin var hans livsuppgift. Så han steg genast upp och tände lampan på sitt skrivbord och tog fram papper och penna och skrev:

Solen är gul, himlen är blå och ängen är grön
och orden dansar framför mig.

Nöjd med sitt livs första dikt kröp tjänstemannen ner i sängen och somnade. Dagen därpå var han som vanligt punktligt på sitt arbete och satt i gång med dagens arbetsuppgifter. Det dröjde dock inte länge innan han kom att tänka på sin dikt. Ur kavajfickan plockade han fram den lilla papperslappen som han omsorgsfullt hade vikt ihop och vecklade ut den på skrivbordet. Han läste för sig själv dikten som hade skrivit natten innan: “Solen är gul, himlen är blå och ängen är grön / och orden dansar framför mig.” Han tyckte om dikten, men kommer även andra förstå vad jag menar och uppleva samma känsla som jag undrade tjänstemannen? Han blev osäker på hur läsaren skulle uppfatta detta påstående om att solen är gul, himlen är blå och ängen är grön och orden dansar framför mig. Jag ska kanske för tydlighetens skull göra en notis och förklara min tanke bakom dikten närmare tänkte tjänstemannen och skrev en etta på pappret och en kort beskrivning om tanken bakom sin dikt. När han läste notisen upptäckte han att den inte riktigt klargjorde allt som han ville ha sagt med dikten, så efter att ha funderat ett tag till skrev han en tvåa och la till ytterligare ett förtydligande. Men när han läste sin andra notis, insåg han att han hade glömt något i den första notisen som inte förklarades helt i notis två och därför gjorde han en tredje notis, men när han läste de tre notiserna insåg han att det hade tillkommit fler saker som behövdes förklaras än vad han hade förtydligats. Hela dagen slet den stackars tjänstemannen med sina notiser, som alltmer började likna notapparaten i en avhandling, men istället för att förtydliga vad han ville ha sagt med sin dikt så trasslade han in sig i olika resonemang, förklaringar och referenser. När arbetsdagen var slut var han helt förtvivlad. Framför honom på skrivbordet låg en massa pappersbitar med numrerade notiser utspridda huller om buller.

Nej, tänkte tjänstemannen när han såg oordningen på sitt skrivbord, det här går inte för sig. Här krävs en gedigen planering och ett systematiskt angreppssätt. Eftersom han var en byråkrat och van vid att arkivera, indexera och systematisera kommunala rapporter, utredningar och underlag började han genast tänka ut ett sinnrikt system för att på bästa sätt kunna samla alla sina notiser och förklaringar om den dikt han hade skrivit dagen innan. Ja, hela kvällen och natten grubblade han på lämpliga indexeringar, fördelar och nackdelar med alfabetiska kontra kronologiska register, färgkodningens hemligheter, olika referenssystems uppbyggnad och katalogiseringens hierarkier med alla över och underavdelningar. När morgonen äntligen grydde hade han tänkt ut ett briljant system för att ordna sina notiser och när han kom till jobbet dagen efter började han genast att implementera systemet på de noter han hittills hade skrivit.

Läsaren har kanske hört talas om poeten som skrev det fantastiska diktverket “Fången i Piquerol”, ett poem i 24 sånger med tillhörande notsystem på 500 sidor, eller om Joseph Grand som under flera år fram till sin död arbetade med att formulera och omformulera den första meningen i den roman som enligt honom skulle slå redaktörerna med häpnad. Dessa karaktärers litterära gärning är visserligen imponerande och beundransvärda, men står dock i skuggan inför den byråkratiska poetens ansträngningar. När jag skriver detta så skriver tjänstemannen notis nummer 314 159 i sitt notsystem och skulle alla noter sammanställas i bokform skulle det uppta minst 42 inbundna volymer. Och då har tjänstemannen enligt egen utsago troligen bara kommit halvvägs i sina försök att förklara vad han menar med att “Solen är gul”.

Av förståeliga skäl har tjänstemannens arbetsuppgifter blivit lidande under åren och samlat sig på hög på hans skrivbord. För att kunna fortsätta med sin poetiska gärning och inte bli avbruten har tjänstemannen därför utarbetat ett sinnrikt system där han låter inkomna dokument ligga några månader på skrivbordet innan han tar fram en av sina stämplar och stämplar dokumentet antingen med: För kännedom, Åtgärd krävs eller Arkiveras och låter sedan det fortsätta cirkulera runt i kommunhusets byråkratiska korridorer. Det har visat sig vara ett mycket effektfullt sätt att få saker gjorda i den kommunala administrationen. Tjänstemannen ser dock fram emot den annalkande pensioneringen då han kommer att få tid att på fullt allvar ta itu med sin poesi och ge sig i kast med att förklara vad han egentligen menade när han skrev att himlen är blå.