POESI. En utbränd poets rapport från den så kallade privata sektorn. Del 1 av 2.
Mitt jobb är som en älskare
Mitt jobb är som en älskare
En djävul i sängen
som vänder och vrider sig så jag aldrig ser hans ögon
Jag smiter upp ur vår säng
för att gå tidigt och möta Honom
Han har så hög standard
jag duger nästan aldrig
Men om jag kommer före sju
då kan jag ändå få in en tolv timmar
det är för lite
men jag kan vara hemma som vi sagt (okej kanske lite sen. Vi vet alla att jag blir sen)
skulle behöva fjorton åtminstone
kanske kan stjäla mig sexton
gör make-upen på tåget in
dricker bränt pressbyråkaffe
mailen förstås
tänker snabbt på dig
men jag kan ju ändå inte sova
Mitt jobb är som en älskare
han är snyggare än jag
Så utanför min liga
Jag har slutat fundera på
om det är för att få ha honom kvar
eller ha kvar mig själv
trots illamåendet
svårigheten att stå rakt
allt det här för att inte bli dumpad?
Mitt jobb är som en älskare
jag kommer tillbaka
varje måndag
Jag har varit där
jag vet vilken idiot man blir
när passionen kommer, mitt i vardagen
som om det bara vore att dra undan gardinerna
för att se verkligheten på andra sidan kaffet
krafter så löjligt starka att det tar allt du har, och mer,
att inte sträcka dig ut och röra vid Hans handled
inte
fast du vet att det är nej
nej
Det är inte det
Inte ens det.
Mitt jobb,
min älskare
Har aldrig förhäxat mig så
Men jag har ändå varit vild, vildare, vildast
i mina ständiga försök
att vara nog
för denna främling med rätt så kalla ögon
jag tror
Mitt jobb är som en älskare
hans händer är smuts på min kropp
Men jag vrider mig
och sträcker mig upp mot hans beröring
Jag tror frågan är varför
Möte
Mobilisera
Mobilisera nu
Tiden att vara är över
Det är nu vi gör
Vi gör ny sanning
Vi gör framåtmarsch
Det vi är, är exalterade
Vi är engagerade
Vi är som darrande galopphästar vi är redo,
vi är ishockeyspelare sekunderna innan nedsläpp
Vi är, vi är, vi är här
Vi kommer få höga poäng på ”dedikerade” i det årliga utvecklingssamtalet
Nu måste vi bara hålla oss själva tillbaka
Nog för att även få godkänt i prestigelöshet
Och ta poäng i laganda
Vi gör ny sanning
Vi gör framåtmarsch
Den snart utbrända spänner axlarna
Ned med huvudet mot vinden
Höger ben
Vänster ben
De tunga knotorna ska lyftas
En efter en
Hela vägen till konferensrummet
Mobilisera
Mobilisera nu
Mer
Det här är våra dagar
Det här är våra jag
Hur kan detta som vi ger och ger
Inte vara något mer än ett spel om pengar?
Lite goda intentioner, lite helt vanlig rutin
Nej, visst måste det vara mer?
Inget ont om vinst; det håller oss alla med anställning
Det är en glädje det
Oss och andra
Vi tar lunch på stan och äter pocherad lax
Med lagom ironiska försäkringar om att det vi gör är viktigt
Enligt vars och ens alldeles egen skala
Men att få arbeta, kanske drömma
Det är frågan
Vi skulle ju riva ner murarna
Mellan oss och meningslösheten
Vi är mer än maratontittande på Netflix
Mer än våra semesterbilder
Vi, vi är framåtrörelse, vi är tempo
Vi är nuet
Vi är stillhet och skönhet
Vi är vi
Även här
För varje timme vi debatterar och sen diskuterar igen
ett beslut
som kommer upphävas av nästa nivå av chefer
skriver protokoll
och mailar alla berörda
nästa nivå
Tar tiden ännu en från vår personliga lista
Först kommer oron
Först kommer oron
som en bevingad gud
sveper ner
från lysrören
och skriker:
du tror väl inte att det där duger?
du tror väl inte, att de inte ser
att du egentligen går
på en trasig trottoar
i en liten ort
i mitten av ingenstans
i dina billiga ballerinaskor
gula, fast du borde ha klassiska svarta
men metallic fanns på rean
först kommer oron
sveper som en bevingad gud
med händerna utsträckta, och naglarna
på väg in i din mjuka mage
positionerna skiftar inte. de rusar ifrån varandra som atomer allteftersom universum expanderar
Den dagen
jag inte kan läsa ett mail
inte kan se ett mönster
i det jag vet bör vara bokstäver
bör vara
allting
upplöst
och jag får gå in
till K
fråga vad det står
för att kunna lösa
det jag inte borde lösa
men jag löser det
jag löser alltid
jag vill kräkas
håller mig i väggarna
för att stå upprätt
väggen-dörren-stolen
stolen-väggen-dörren
vad är det jag gör
och varför?
den duktiga flickan
den duktiga flickan går hem nu
hon vill inte mer vara med
hon tycker att ni äter hennes inälvor med en trubbig sked
och ropar efter mer
Om författaren
Elin Sand kallar sig poet undercover i affärsvärlden. Och duktig flicka. Före detta.
Hon arbetar på diktsamlingen Deadline: en utbränd poets rapport från den så kallade privata sektorn, som dokumenterar ett (eget) fall in i den nya epidemi som heter utmattningssyndrom, en sjukdom som hisnande nog har sexdubblats sedan 2010 med över tre gånger så många drabbade kvinnor som män. Konsekvenserna går långt bortom sjukskrivningstid och kostnader: vårt sätt att leva och arbeta kan ge oss hjärnskador. Detta behöver beskrivas och förstås. Inte i siffror, utan hur det känns i huden, i kroppen, i hjärnan att gå sönder. Och varför!
Elin arbetar på ett större svenskt företag. Hon har höj- och sänkbart skrivbord, kavajer, projekt, möten, chefer, resor, inre krav, yttre krav och övertidstimmar bakom sig. Tills det tog slut. Tills det inte ens gick att förstå orden i ett kort mail. Sen låg hon i en soffa och tittade på en bukett tulpaner som långsamt dog. Att borsta tänderna var ett projekt som fick kroppen att skrika av utmattning och hjärnan att glömma hur man satte på korken på tandkrämstuben.
Elin Sand är en pseudonym.
info@opulens.se
