PROSALYRIK. Prosadiktsviten Cyklop, satellit av Anna Roosvall är en betraktelse över havs- och klimatförändringar samt hur och vad vi ser eller inte ser. Nu under påskveckan publicerar vi den i tre delar. Detta är del 2 – Mediebilder.
Anna Roosvall är professor i medie- och kommunikationsvetenskap och har varit inblandad i akademiskt-konstnärliga samarbeten kring klimatet (Antroposcen på Dramaten) såväl som kring poesi (Upprorets poet på Riksteatern). Den artivism Roosvall stött på i sin forskning om klimataktivism har varit inspirerande för det personliga engagemanget kring samarbete/integration av akademi och konstformer. Förutom egen forskning om medier och klimaträttvisa kommer Roosvall i år ut med en bok om svensk kulturjournalistik i samarbete med kollegorna Kristina Riegert och Andreas Widholm. Under de senaste åren har hon skrivit essäer i magasin som Dagens Arena och Feministiskt Perspektiv och skönlitterärt, bland annat tre diktsviter som relaterar till seende, (o)synlighet och bilder.
Prosadiktsviten Cyklop, satellit är en betraktelse över hav och klimatförändringar samt hur och vad vi ser eller inte ser, hur vi förstår världen och var vi befinner oss i den. Den franske marinofficeren, regissören och oceanografen Jacques Cousteaus filmer spelar också en roll här, liksom en fascination för livet i haven och hur allting hänger ihop över tid och rum.
Sviten består av nio prosa/dikter indelade i tre sektioner: Genom cyklopen, Mediebilder och Från satelliten som vi har glädjen över att få publicera i Opulens. Detta gör vi under tre dagar nu under påskveckan. Idag kommer den andra delen – Mediebilder.
CAROLINA THELIN
MEDIEBILDER
Möte under vatten. Sorgesång
Male, 17 oktober 2009
Maldivernas regering går under ytan
sänder SOS från djupet, från botten
– från havets, människans och alla levande varelsers
djup och botten.
Havsytan, den vackra, turkosa, solglittrande
stiger, äter, utplånar.
Den lena, våta — öarnas vän och omfamnare —
blir deras oavsiktliga förgörare
deras förgiftare, själv förgiftad
deras kvävare, själv kvävd.
Som när immunsystemet upplever hot och vänder sig mot den egna kroppen.
Bottenmötet vevas ut i etern, varv på varv
stillbilder reproduceras, reproduceras, reproduceras
soundbites ekar, citat flashas, eller göms längst ner i textens grumliga bottenslam.
Under smaragdblänkande vatten: Svarta grodmansdräkter, vita dyktuber
gula cykloper och slangar, grå whiteboards, vattenfasta pennor, konfirmerande handsignaler.
Bubblor av luft stiger mot ytan.
Några småfiskar simmar förbi i sina svart- och vitrandiga fångkostymer
på obekymrad permission från fängelset Framtiden
– fängelset Förstörelsen, fängelset Förbrytelsen, fängelset Förändringen, den varma.
I två månader har regeringen övat, skapat sitt spektakel
berett sin existentiella brasklapp: härtill är vi sannerligen nödda och tvungna!
Galenskap ska med galenskap fördrivas. Det opraktiska är det enda praktiska i längden.
Det som är botten i dig måste, måste, måste väl vara botten också i andra.
Ett undervattensmöte, ett möte i monsunen.
Snart var bara jag och elefanten kvar, sa Frithiof Anderson på fullriggaren Taifun.
Snart finns ingenting kvar, sa president Mohamed Nashid på Maldiverna.
I havet kan ingen se dig gråta.
I havet kan du inte hastigt grabba tag i någons axlar och ruska om dem med hetta.
I havet kan du inte ge någon en pilsnabb örfil.
I havet kan du inte storma ut i vredesmod.
I havet kan du inte springa, springa, springa för att betvinga, betvinga, betvinga
din ångest.
I havet kan ingen se dig gråta. Men du kan gråta där.
Dina tårar ska blandas med havet.
Vattnet i ögonen ska möta vattnet i havet
och till sist dränka ditt enda hem.
Bilderna färdas. Inte ett kuriosakabinett
Överallt, hela tiden
Bilderna sänds härs och tvärs över världen, sprutas hit och dit.
Tolkningarna stannar kvar, eller fastnar på vägen, förvrängs, förändras.
Ett avtryck, ett vittnesmål, en sanning, vrids om på sträckan mellan den tredimensionella världen och fotot, mellan fotot och ögat
– skruvas mer och mer ju längre avtrycket färdas runt jordaxeln.
En bild av en blåsfisk på Haiti:
Där, vid utgångspunkten, betyder den blåsfisk.
Här, i Europa, betyder den Haiti.
Där, vid utgångspunkten, betyder den inte så mycket mer än sig själv
– ibland kanske vad den kan användas till och hur den hänger samman med samhällsprocesser.
Här, i Europa, betyder den annorlunda, då den ställs ut i utrikesnyheternas kuriosakabinett.
Blåsfisken genom cyklopen.
Blåsfisken via satelliten.
Förstorad, förminskad.
Jag minns hur jag såg en blåsfisk när jag svepte med blicken över revet
— genom min cyklop, mitt enöga — som över ett kuriosakabinett fyllt med figurer och fenomen som närmats mig från avlägsna platser, som närmats varandra från olika håll.
Deras plötsliga närhet kan bli till avstånd.
Men revet är inte ett kuriosakabinett, världen är inte ett kuriosakabinett
blir inte till genom min struktur eller min blick
-får inte en enda sann mening genom min närvaro, genom min cyklop.
Vila i våra ögon. Tyfonernas sång
Filippinerna, 1 november, 2020
Tyfonerna virvlar in från havet
förstärkta av förändringarna
bevisade av bilderna.
De viskar, väser:
Vila i våra ögon
vaggas in i trygghet
glöm de piskande vågorna därutanför
glöm den vinande vinden
glöm våldet
stäng ute världen
vänta
vegetera.
Vi har visionen
du kan bara vara.
Våga sky vågorna
våga sky skyarna.
Det vita skummet
den violetta himlen
– vänd dig ifrån dem.
Vila dina ögon
– våra visualiserar
illustrerar vårt varande som en snurrande regnbågsfärgad spiral.
Vandra in i den spinnande regnbågens mitt
i den virvlande regnbågens öga.
Låt dig själv gå vilse i det mörka hjärtat
— hjärtat som ej sucka kan, ögat som ej gråta förmår —
vik undan din blick
från andra varelser och växter
– vandra vill på minnesförlustens vidder.
Vänd dig från förödelsens stund
från det växande hotet.
Fråga inte vad, vem eller varför.
Väck inte de andra som somnat här.
Vittna inte: Vidi, jag såg.
Du såg bara ögat.
info@opulens.se
