Brevbäraren

NOVELL. Björn Mudas Brevbäraren är en egensinnig text om ett steriliseringsbesök med flera bottnar som rymmer både humor och sorg.

Brevbäraren

“Vid vasektomi tvättas och rakas pungen och lokalbedövas. Läkaren gör sedan ett 1-2 centimeter långt snitt i övre delen av pungen, drar fram sädesledaren och delar den. Likadant görs sedan med den andra sädesledaren.”

Skildringen är ändå liksom trösterik, för det låter så enkelt, så självklart.

På operationsdagen vaknar jag utsövd och vid gott mod. Naturligtvis är det inte som vilken morgon som helst; klart jag är lite hispig. Men framförallt ser jag fram emot att få det överstökat, att få släppa den molande oro jag burit inom mig de senaste veckorna: idag skall jag befrias. Så jag petar i mig en betablockerare och beger mig så iväg mot Sabbatsbergs sjukhus.

Sitter i väntrummet i blå sjukhusrock, undertill endast mina kalsonger, på huvudet en mössa och på fötterna tossor. Precis som de andra männen i rummet, de som sitter här och är sammanbitna och fokuserade. Är de oroliga? Ger jag samma intryck? Hoppas inte, för jag tänker att om jag framställer mig som obrydd och nästan blasé där jag sitter och bläddrar i ett gammalt nummer av King, då kanske min kropp tror på det och slappnar av. För jag behöver verkligen varva ner nu. Testiklarna söker sig inåt, försvinner in i kroppen på jakt efter värme och trygghet, och jag tänker att den kan inte försvinna nu, min pung, det ska ju skäras i den snart.

Läkaren kallar på mig, vi går in i hennes kontor tillsammans. Sitter där och småpratar om vardagligheter först innan hon går igenom operationen som ligger framför mig. Men hon ber mig inte att lägga mig på britsen i rummet så att hon kan göra ingreppet, istället ber hon mig att åter sätta mig i väntrummet. “Hämtar dej om cirka 40 minuter” säger hon.

Nu sitter jag ensam i väntrummet, ingen annan är kvar. Här finns ingen längre att göra intryck på, så jag stirrar bara på bordet framför mig med uppspärrade ögon.

Det dröjer en timme innan mitt namn ropas ut. Känner hur mina testiklar letar sig tillbaka; det här kommer nog inte vara någon fara. Jag leds in i en hårt upplyst operationssal, fylld med personal.

“Du kan ta av dej kalsongerna nu och lägga dej på britsen här, så kommer läkaren snart” säger en av dem. Därefter placeras jag liggande på en brits och ett operationsskynke läggs på mej och täcker överdelen av min kropp.

Ligger så i några minuter i väntan på läkaren. Och det är något med tiden när man blottar sej på detta sätt: den är så svårdefinierad, som att man själv inte är en del av den. Och det känns som att jag väntat hela mitt liv på denna stund; att jag verkligen behöver stanna vid denna hållplats ett tag för att sedan åka vidare.

Läkaren kommer in, och jag hör henne tala med andra, lika effektiv och saklig som inne på kontoret. En bedövningsspruta sticks in i min pungs vänstra halva. Smärtan är speciell, både innerlig och efterlängtad: för nu börjar arbetet, jag är inte längre bara en man som ligger naken på underkroppen inför alla dessa människor,  jag är ett operationsobjekt.

En av dem ställer sej i höjd med mitt huvud och börjar klappa mej på pannan när jag vrider mej av smärta och utsatthet.

Läkaren säger att hon skurit ett litet snitt, och nu letar hon efter sädesledaren. Smärtsignalerna som går upp genom kroppen väljer jag att se på som fascinerande eftersom jag inte begriper dem.

Tydligen är min sädesledare något svårhittad, därav det lite utdragna arbetet därnere. De pratar om Eurovision, tydligen var det final i lördags, och jag antar att de egentligen inte är särskilt engagerade i ämnet, utan bara använder det för att skänka tillställningen en lättsammare ton.

En av dem börjar även tala med mig nu, om vad jag jobbar med.

Nu börjar det kännas på riktigt utlämnande och privat. Att tala med med vilt främmande människor om hur jag försörjer mig, det är tufft. För jag kan inte berätta om mitt arbete utan att först dra mitt livs historia, om alla ambitioner och drömmar, alla framgångar men även bakslag. Hur jag faktiskt jobbat med teater, och att Posten bara var ett komplement, att jag gått fram och tillbaks till den platsen och aldrig riktigt definierat mig som brevbärare, eller som skådis heller för den delen, ja det är mycket komplicerat, allt detta som är min yrkeskarriär; det jag gjorde och vad som blev. Orkar inte längre prata om det, om teveserier och reklamfilmer och allt vad jag lyft fram genom åren bara för att jag inte vet hur att säga: Jag jobbar som brevbärare.

Så jag gör något jag aldrig tidigare gjort. Jag hoppar helt enkelt över allt runtomkring, och går rakt på sak. Och det känns så rent och värdigt, att bara få säga: “brevbärare”.

Sköterskans följdfrågor, de är därefter – enkla och lättbesvarade. Hon undrar om jag cyklar, om jag använder fastighetsboxar och hur tidigt vi egentligen börjar. Ett samtal om en människas arbetsrutiner, inget annat. Ingen bitterhet eller sorg eller krystad skrytsamhet, bara en enkel beskrivning.

De är klara med den vänstra sidan, syr igen, och nu väntar den högra. En ny spruta, och ett nytt snitt med kniven. Och jag ler nästan när det slår mig. Det krävdes verkligen en kniv mot pungen för att jag slutgiltigt skulle stå för den jag är.