PROSA. Vår medarbetare Bo Bjelvehammar skriver gärna om fåglar. Idag har vi nöjet att presentera en text som handlar om blåmesen.
”Den ostyrigaste fågel av alla”, så skrev Carl von Linné.
Ett otal gånger om dagen kommer blåmesen till mitt matbord, ett viste i plast med tak, som skyddar maten och ger lä för östanvinden, fäst med två sugproppar och med ett avstånd på 40 centimeter från min arbetsplats.
Blåmesen kommer, oberoende av väder och tidpunkt. Den dyker upp i ett vagt morgondis, i en daggfrisk gryning, i halvmörkret. Bäst känns det när solen spiller ut ljuset över både åkrar och ängar och då blåmesen visar sig, yrvaket, som en vårlek i smältvatten.
Aldrig möter jag blåmesen i ödemarker. Härliga är de gånger när blåsten sliter buskarna och fågeln håller sig fast mot utströdda vindar.
Alla besök börjar på samma sätt, en påtaglig inledande energi för att stilla en hunger, ett bortjagande av en inkräktare, oro och vaksamhet, så efter en kort rast med sirrande sång, ny förflyttning. Först till toppgranen, sedan till blyertsenen, korta flygturer, sedan en längre tur bortåt Alexanders till, ett flygande i lätta bågar. Och efter en stund, kommer fågeln tillbaka, så upprepas detsamma. Med lite uppvisning i akrobatik – blåmesen rör sig lätt i grenars utkanter och hänger enkelt och modigt upp och ner i beståndet av ölandstok. Erik Rosenberg säger så här – vintertiden syns han ofta dingla som en siska i hängbjörkar.
Över allt finns jäkt och rastlöshet, sällan är blåmesen stilla. Vad är det som brådskar? Ett
studium utan vetenskapligt värde, visar på att tiden i huvudsak går åt till att söka föda – fyra av fem iakttagelser handlar om detta – att besöka fågelbord, att klänga i fröställningar eller hänga på andra mesar som visar vägen i födosökandet. Vintertid är det knapert, sommartid är det annorlunda. Maskar, flugor, larver, bladlöss och skalbaggar.
Det är få blåmesar som orkar med detta rörliga liv, som ställer stora krav på både energi och anpassning – dessutom finns det hela tiden fiender, de listiga hökarna. Nittio procent av ungarna klarar inte sitt första levnadsår, blåmesen i allmänhet lever ett par år. Det finns undantag, de allra äldsta blåmesarna har blivit drygt tio år.
Blåmesen vill ha saker och ting på sitt sätt, den är självständig och föredrar att äta i lugn och ro, den betydligt större talgoxen jagas bort, liksom gråsparven, koltrasten får nöja sig med matsmulorna, som faller ner på marken.
Blåmesen är ingen gigant, den väger runt elva gram, men den ger ett robust intryck, framför allt beror det på att den har ett rundhuvud, utan hals.
Blåmesens färger är ljusgul och himmelsblå.
”Dess hätta lyser som en liten skärva av sommarhimmelen ” – så skriver konstnären och författaren Gunnar Brusewitz.
Utifrån den mörkblå ögonmasken har fågeln fått namnet blindmes, till detta kommer svarta ögonbrynsstreck.
Fötterna är mörkt blågrå.
Blåmesen är både spirituell och trevlig att ha nära, den trivs i människors närhet. Den verkar känna igen mig, den stannar på matbordet, när jag blir närgången, när andra närmar sig, flyr den fältet, men den kommer strax tillbaka.
Det är ofattbart att föreställa sig en blåmes i bur, det skrev redan Olof Rudbeck d y 1727 – ”De dö snart i bur.”
Blåmesar kan uppfatta ultraviolett ljus, som människor inte kan se. Hos fåglarna finns reflekterande UV- strålar i hjässfjädrarnas ljusblå färg, framför allt hos hanarna. Kraften varierar, ju mer en hane har desto högre livskvalitet. Honorna väljer nämligen en livskamrat som har kraftig UV-strålning.
Slutligen ‒ om du vill läsa mer om blåmesen rekommenderar jag essän i Staffan Ulfstrands bok Fågelliv, men välj gärna Niklas Rådströms historia om en blåmes, titeln är Absint och den har underbara illustrationer av Catharina Günther-Rådström.
Föredrar du att läsa om talgoxen, så finns det en utsökt bok av professor Anders Brodin, Smartast av mesar.
bo.bjelvehammar@opulens.se
