Arbetslägret

NOVELL. Det fanns en tid när vi reste, sammanpackade på flyg, i bussar och tåg. Vi stack, över kontinenter och hav för att söka äventyret. I Björn Mudas novell Arbetslägret är det 90-tal och världen står öppen. Huvudpersonen drar men utan att veta vad det är han egentligen är ute efter. “Återigen hade jag placerat mig på en plats som var så oangenäm att den drabbade mig rent fysiskt: jag skakade av bävan där jag låg. Sökte mig mot kärnan inom mig; en position där jag åtminstone kunde sväva fritt utan att falla handlöst”.

Arbetslägret

Trasslet vid Malmös Möllevångstorg där jag hankat mig fram sedan ett par år började närma sig sin gräns. Året var 1993 och alla mina skepp, jag brände dem ett efter ett. Så när grannen – pajsaren i lägenheten tvärs över innergården, som jag egentligen inte hade särskilt mycket till övers för – föreslog att han och jag bara skulle dra, först till England för arbeta på en grönsaksodling och sedan vidare till Indien för pengarna vi tjänat ihop, tyckte jag att det lät som det där äventyret; den där utmaningen jag så väl behövde nu. Låg ju ändå mest och maratonsov när jag inte hinkade missbruksbillig öl på sunkhaken eller köpte french hotdog på grillkiosken där på torget.

Jag förde en tillvaro som hade kommit att bli enahanda, och min grannes förslag erbjöd en väg ut. “Låter intressant”, sa jag, men lät det bero. För egentligen var ju varken resmålet eller reskamraten något som väckte vagabonden i mig. Men som idé var det lockande: att faktiskt bara sticka.

Så en kväll blev jag nedslagen mitt på det där torget, vid grillkiosken. En serie distinkta knytnävsslag i ansiktet. Min french hotdog lämnade sitt bröd, for iväg som en projektil genom den regntunga Möllevångsnatten. Våldsmannen skrattade rått, påhejad av mobben. Jag sprang för mitt liv över torget rakt i famnen på en kär vän som slet in mig i sin port. Han kysste mig på pannan och väste: “Förbannade torg, här kan man ju inte bo…”

Dagen efter stapplade jag ut på innergården, stod där och hojtade. Min granne öppnade sitt fönster och vi blängde på varandra en kort stund. Han noterade min fläskläpp och mitt blåa öga och nog kunde jag skönja ett skadeglatt flin däruppe i fönstret. Så sa han: “Alla papper är klara, vi kan dra när du vill.”

Så vi drog. Men först ner på barerna för en sista stärkande runda.

Tidigt på morgonen dagen efter stod vi med varsin ryggsäck på bussterminalen. Min var fylld med smutstvätt som jag rafsat ihop på morgonen, bakfull som ett djur, jag vet inte vilket. Bussen anlände och vi steg på. Framför oss låg ett dygns resande på buss och slutligen på färja, sida vid sida, stingsliga med bakfyllesvettningar. Hans mörka hår var stort och lockigt och han slängde med det hela jävla tiden så att det slog mig i ansiktet gång på gång. Jag fräste åt honom, han tittade tomt på mig. Min svullna läpp dunkade, mitt öga stramade. Så småningom flöt jag iväg, somnade. Bussresan var oändlig.

Efter ett par dagar i London var de få slantar jag ägde slut och nu var det alltså dags att bege oss till grönsaksodlingen uppe i norra England. Kändes otäckt förstås; arbeta så långt hemifrån i främmande land. Och plötsligt insåg jag hur tacksam jag ändå var över att ha honom vid min sida, den lockiga.

“Du, jag skippar jobbet därborta, åker direkt till Indien istället.” Han sa det liksom helt apropå, men nog hade han bestämt sig långt tidigare, kanske redan från första början. Han ville inte arbeta, det behövde han inte. Han var mer sugen på att flumma i ett halvår. Det var jag med, men jag hade inget val, inga besparingar. Jag hade ingen annanstans att ta vägen än till arbetslägret uppe i norr. “Men det kommer gå bra utan mig, blir väl kul att träffa nytt folk och tjäna lite pengar.” Den släpiga skånskan kunde inte dölja hans känsla av triumf. Han lämnade mig åt mitt öde.

Och jag satte mig på ännu en buss, den här gången ensam. Mörkret lade sig därute. Runt midnatt skulle jag vara framme.

Utanför passerade byar i mörkret; genom fönstren kunde jag skymta livet som pågick därinne i husen. Det såg varmt och tryggt ut. Vanliga vardagskvällar med familjen, som hemma en gång. Innan allt det här. Jag ville också vara hemma, men jag förstod också att detta var något jag behövde göra. Livet förväntade – krävde – av mig uppoffringar: att jag gav mig iväg, kastade mig ut.

Därför satt jag här nu, på buss någonstans i skymningsland; på väg mot en punkt på kartan som låg skrynklig i mitt knä. Tänkte på Möllevången, på trasslet där. Säkert gjorde jag rätt i att lämna denna spiral, för det var inte hemma för mig. Det fanns ingen strävan efter att bygga någon slags hemvist där. Men ändå: nu var jag på väg ännu längre bort hemifrån. Vad som väntade mig när jag kom fram hade jag ingen uppfattning om. Och någonstans var jag mån om det; att inte föreställa mig utan istället bara ta det som det kommer. Samtidigt gjorde den mig livrädd, ovissheten. För jag var inte skapt att leva livet så. Frågan var om jag ens var skapt för liv överhuvudtaget.

Bussen rullade vidare, längre och längre in i mörkret. Midnatt närmade sig. När jag var framme vid min hållplats skulle jag bli hämtad av någon. Men vem? Vem väntade på mig?

Plötsligt stod jag där och väntade på någon. Bussen hade släppt av mig och åkt vidare, den var borta nu. Saknade den; hade kunnat sitta där fortsättningsvis. Men sådant var inte upplägget, att bara sitta still och sjunka genom sig själv. Livet handlar inte om att söka punkten inom sig där stillhet råder, det handlar om framåtskridande. Att utmana sig själv och vidga vyer.

Jag försökte intala mig själv att det var därför jag stod här nu. Att det faktiskt var nödvändigt för mig att uppleva denna obegripliga olust. Men det var så svårt: snarare stod det tydligare för mig än någonsin att jag inte ville sträva framåt; ville inget annat än komma hem igen. Var det nu var.
Det var höst här, precis som hemma. Svala vindar som drog med sig löv, i övrigt stilla. Ett lugn kom över mig: “Blir väl kul att träffa nytt folk och tjäna lite pengar.” Den lockhårige hade kanske rätt, varför krångla till det så? Sånt här håller folk i min ålder på med, det förväntas av oss. Och jag är ju bara en av dessa, varken mer eller mindre. Alla är rädda, men ändå tar vi oss framåt. En saklighet och sans fyllde mig.

Ljudet av motorer skar tvärt genom det stilla höstmörkret. Ett fordon närmade sig i natten. Nu var det dags och all saklighet och sans lämnade mig genast. En jeep tvärnitade strax intill mig. Dörren öppnades och ut stack ett huvud: “Are you Bjoorrn?” Rösten var stressad. Jag försökte låta lugn och världsvan, rentav blasé: “Yeah, thats me”. Han studerade min uppenbarelse, nickade lätt.”Ok Bjoorrn, get in”. Under tystnad färdades vi mot grönsaksodlingen.

“Tomorrow morning you start work at six.” Så lämnade han mig där, i rummet med två våningssängar och ett handfat. Tung andning och snarkningar hördes från människor i mörkret. En av de undre sängarna var ledig så jag la mig där. Jag tillät mig själv en kortare respit; försökte se över min situation, kanske kunde jag ändå finna någon form av hopp, eller en tunnare strimma ljus i denna min belägenhet?

Men inget fann jag att klänga mig fast vid, läget var alltför svårhanterligt. Här ville jag ju såklart inte befinna mig. Återigen hade jag placerat mig på en plats som var så oangenäm att den drabbade mig rent fysiskt: jag skakade av bävan där jag låg. Sökte mig mot kärnan inom mig; en position där jag åtminstone kunde sväva fritt utan att falla handlöst. Jag domnade, snart förenades min andning med de andras.

Skåpbilen skumpade fram längs grusvägar, tätt sammanpressade satt vi, vi som skulle arbeta på fälten. Tysta, sammanbitna. Lår mot lår, främlingar på väg.

Grönsaksodlingarna var oändliga, omöjliga att överblicka. Men jag var här nu, jag var inte på väg till Indien eller Möllevången eller någon annanstans. Åtminstone var det rent i sitt upplägg; en kugge bara i ett maskineri. Kanhända var detta det jag behövde nu; att upplösas och sedan återfödas? Eller: nå botten, och därifrån svinga mig upp? Arbetet som låg framför mig ställde inga frågor, det krävde bara av mig min vånda och mitt svett.

Så följde dagar på fälten, från klockan sex varje morgon med krökta ryggar tills solen gick ner. “A little bit faster please”, han sa så, arbetsledaren med vit rock och hatt. Hur han vankade av och an med händerna knutna på ryggen och med regelbunden intervall uttalade denna uppmaning, det provocerade mig så. Och inte bara mig såklart, utan alla vi som slet; hela detta boskap som vallades framför de väldiga traktorerna. Sammanhållningen oss emellan växte och blev till vänskap och dagarna blev till veckor, sju dagar i veckan på fälten, och jag kom faktiskt att trivas med det hårda arbetet, och pintsen på puben på kvällarna som slukade det mesta av veckolöningen. Alla vi vinddrivna existenser från jordens alla hörn som sökt oss hit; kåkfarare, värstingar, vagabonder, vanliga arbetare. Och så jag: den odefinierade. Tillsammans arbetade vi och levde.

Med tiden lyckades jag omvandla mig från vag till en karaktär att räkna med, att följa till och med. Min attityd, min humor, hårdnade allteftersom, och jag började etablera mig på fälten och i huset där vi bodde som en person som kunde utmana och ifrågasätta. Detta var nytt för mig, men så var ju även detta sammanhang och denna plats; långt bort från allt, så jag tillät mig själv att experimentera. Kanske var jag starkare än jag tidigare trott?

En kväll försvann innerfodret till min jacka, jag begrep aldrig hur. Men folket slöt upp, enades i stöd för mig. En tjuv, helt klart, sa de. Och de satte upp lappar i huset med en uppmaning till tjuven: “To whoever stole Bjoerns jacket: Stay cool or he will…”. Jag förstod aldrig riktigt vad som menades med det, men engagemanget värmde och fick mig att växa än mer.

Men det fanns en i huset som inte välkomnade min progress, som betraktade mig med ett stigande hat…

En kväll satt jag, och några med mig lojala, och drack öl och kollade TV i huset. Jag kommenterade slött och uppsluppet, mör i sinne och kropp efter dagen på fältet. Fick en del avmätta skratt, så jag malde på. Trivdes faktiskt väldigt bra med den jag var sen en tid tillbaka: uppgiven, men på samma gång otroligt närvarande; liksom ärrad, av livet förhärdad. En förlorad själ som hittat hem och blivit förlöst.

Jag var mitt i ett äventyr, och möjligen gjorde det mig gott att vara här. För om jag kunde utvidga det som var jag genom att lämna allt och skapa mig något annat, utom synhåll för omvärlden, här på denna ljusskygga plats, så var väl det bara gynnsamt för min personliga utveckling? Kanske skulle jag komma hem med något i blicken, en skymtande mognad; en berättelse. Jag fortsatte locka fram skratt och fniss från de andra i TV-sofforna. Och jag ville inte vara någon annanstans just nu.

Naturligtvis uppfattade jag hans blick, husets föreståndare som också satt i rummet. Men den var svårtolkad; både road och fundersam. Han studerade mig på något vis där han satt, lugnt och tålmodigt. Men han nickade också, och log emellanåt, vilket triggade mig. För tänk om jag kunde vinna över även honom, självaste föreståndaren. Han som var så svårbestämd, så problematisk att ringa in. På samma gång som han var den där charmerande medelålders engelsmannen med torr humor och ett finurligt leende, så fanns där även något annat.

Därför ville jag komma honom närmare, få någon form av bekräftelse. Hittills hade jag hållit låg profil inför honom, inte försökt positionera mig utan snarare strävat efter att vara så anonym som möjligt. Men nu satt han där och smålog åt mig, om än kryptiskt. Jag tömde mitt glas och gick på toaletten. När jag kom ut stod han och väntade. Han tog tag i mig, hårt och resolut, tryckte upp mig mot väggen. Kraften var enorm, och det förvånade mig: han var ju inte mycket större än jag. “You´re pushing it Bjoern. And one day you´re going to push it too far…”, väste han i mitt ansikte. Så släppte han mig och försvann. Kvar stod jag, inte tom inombords, men ändå märkligt likgiltig inför denna kränkning. Som vore allt bara ett spel, och kanske höll jag på att förlora.

Tiden fortskred, och stödet för mig växte alltmer efter incidenten. Men jag var försvagad nu, blottad och utsatt. För jag visste att föreståndaren, hur mycket han än tycktes vara bara ännu en demon, var på riktigt. Han hade ögonen på mig, hade haft det hela tiden, och han ville inte se någon personlig utveckling. För honom var det här inget äventyr. Och jag som bara hade hamnat här och var på väg att befria mig själv, mig hatade han så innerligt. Närsomhelst skulle han utdela nådastöten.

Where is that motherfucker? Jag minns att jag reagerade på det ordvalet, “motherfucker”, från en engelsman. Föreståndaren letade efter sitt basebollträ, full och rasande. Han var ute efter mig, ville slå sönder mig. Skräcken jag erfor var den ens verklig? Jag föll genom mig själv, ut i natten.

Bussar i mörker, och plötsligt stod jag där igen, på Möllevångens torg, vid grillkiosken. Regnet slog mot kullerstenen, och fortfarande återstod några timmar innan barerna stängde. Jag gick in på en av dem. Alla bekanta ansikten runt omkring, den billiga ölen, och så jag: tillbaka igen, så självklart allting var. Jag hade försökt ta mig vidare, men för vems skull?