NOVELL. Jeremiah Karlsson har skrivit en ytterst originell berättelse, både tragisk och humoristisk, om skärseldens våndor. Det rör sig om novellkonst som ger sig långt ut på fantasins och den magiska realismens domäner.
Ångern
Folk tror att jag hoppade framför tåget. Så var det inte. Jag snubblade under en promenad när jag skulle korsa tågspåren. Mina fötter halkade på de grova stenarna, trampade luft, fick inte fäste, när jag skulle ta skuttet över till den andra sidan. Istället hamnade jag på mage, med bålen liggande över den hårda järnvägen och med en fruktansvärd värk i revbenen. I mina anteckningsböcker fann man efter min död en del dystra livsmeditationer som styrde folks tankar att tro på ett självmord. Vilket alltså är fel – för jag hade inte planerat min död.
*
Mitt namn är Rittmeister, jag sitter i en väntsal och väntar. Stor fasa präglar oss som sitter här, ty vi känner att vi har en grym evighet att vänta. Ibland hörs det gråt och tandagnisslan bland oss – men de flesta som sitter här saknar tänder, de är sedan länge söndergnuggade och nedmjölade till sina rötter, vilket gör att alla här har ett slags sammansjunket, åldrat utseende. Kommer vi brinna för evigt? Kommer vi brinna upp? Kommer vi kokas i olja och förintas? Eller kommer vi kokas i olja utan att förintas? Frågorna är många här i väntsalen.
Det finns en lucka i väggen som man kan öppna, och genom den kan vi prata med de andra, de som väntar på en ljuv evighet. Luckan kallas för “ångestluckan”. Knappt någon nyttjar den, för det finns absolut ingenting annat än ångest att vänta för den som öppnar den. Ljuvlig musik, ljusa framtidsförhoppningar, glada skratt, saliga samtal och en munter fridsamhet; allt detta når den som lyssnar genom luckan – vi hör idel sånger och skratt, vilket är en del av plågan för oss. Lika evig och glad som deras lycka på andra sidan är, lika mycket anar vi hur lång vår egen plåga kommer bli när vi väl når vår destination.
Här finns några katoliker, de är de enda som öppnar luckan. Varför det är så vet jag inte, men jag frågade en av dem för ett tag sedan. “Vad får du ut av att prata med den andra sidan?” frågade jag. Katoliken sa att han hyste förhoppningar om att genom den åstundade elden bli renad, för att sedan förflyttas till himmelriket. Han menade sig ha en viss kunskap om Guds intentioner på den punkten, och levde alltså i ett slags paradoxal tillförsikt här i väntsalen. Önsketänkande, tänkte jag, men tyckte mig samtidigt kunna förstå honom och kände viss sympati med hans tankesätt.
En annan gång när jag pratade med katoliken sa han att han hade förväntat sig att finna fler katoliker här. Han hade vandrat genom korridorerna till de andra väntrummen utan att finna en särskilt stor mängd av dem. Vad detta betydde kunde bara vara två saker menade han, antingen hade de flesta av katolikerna kommit till den andra sidan, och därmed levt ett tillräckligt helgat liv i den heliga tron, vilket betydde att hans egen nivå varit för låg, eller också hade det varit en falsk uppfattning att de flesta kristna måste spendera en viss tid i skärselden. Jag invände genom att säga: “detta är kanske inte ett väntrum för skärselden, utan ett väntrum till själva helvetet?”
Då blev han likblek i ansiktet. Efter den dagen ville han inte se åt mitt håll. Ändå kan jag iaktta honom när han går till den där olycksaliga luckan i väggen. Jag smyger närmare för att kunna höra vad han säger. Han brukar först fråga den andra sidan om namn och konfession, och får till svar att han eller hon varit lutheran, pingstvän, ortodox, katolik och då frågar han alltid varför de är på den vinnande sidan medan han är här. Men ingen av dem kan förklara för honom varför. “Vi litade på Jesu försoningsoffer”, säger de. “Det är hans förtjänst att vi är saliga.”
“Men varför är just jag här?” frågar han. “Vi vet bara att det beror på dig själv”, svarar de.
På vår sida finns en skärm som kan visa rörliga bilder på ens nära och kära som fortfarande är kvar i livet. Skärmen hänger i ett särskilt rum längre ner i korridoren men det är få som går in där. Ingen tycks vilja tänka närmare på sitt öde, ingen vill bli påmind. Vi är en bunt rastlösa själar som minst av allt önskar bli påminda om var vi befinner oss. Det är svårt att undvika påminnelser. Går man åt andra hållet, bakåt i korridoren, kan man höra gråt och skärande tandagnisslan. Det är de nyanlända, som fortfarande har tänder kvar, som gråter på det sättet. Ingen kan trösta dem. Och vi vill inte höra dem.
En man som jag har lärt känna påstår att han var miljonär i sitt jordeliv. Vi träffas ibland i den långa korridoren som lämpar sig så bra för rastlösa promenader. En gång sa mannen som varit miljonär till mig att han, till skillnad mot många andra, förstod varför han var här. ”Hur kommer det sig?” frågade jag honom och fick då ett märkligt svar. Hans hjärta hade, sa han, rörts av kärlek och helighet en enda gång i jordelivet, och det var i barndomen. Han sa att det var själva barndomen som hade rört vid honom. Efter det hade hela hans liv handlat om att få mer pengar och mer frihet, mer status och anseende. Han, liksom jag, hade dött oväntat. Han i en bilolycka på en väg i Los Angeles. “Jag förstår varför jag är här”, sa han. Men det verkade inte vara till någon tröst för honom.
Jag funderade länge över de där orden och på om det medförde någon skillnad att förstå varför man var här till skillnad mot att inte förstå.
Vid ett tillfälle snappade jag upp ett löst rykte som beskrev vägen till ett rum där två namnkunniga värstingar satt. Det tog mig lång tid att promenera längs korridoren till rätt dörr. När jag väl klev in kände jag genast igen de båda männen. De satt i ett hörn, Adolf Hitler och Josef Stalin, och båda såg så eländiga ut med sin grova skäggväxt och de där läspningarna som kom sig av de nednötta tänderna. De var inbegripna i ett ivrigt samtal om sina föräldrar, och eftersom vi alla är jämställda i döden kunde jag utan några problem sätta mig ner bredvid dem och lyssna. Efter ett tag kände jag för att lägga mig i samtalet. Jag sa att jag hade varit en vanlig människa som levt ett vanligt liv och sen frågade jag: “Anser ni att det är rättvist att jag får samma straff som ni?” “Du har inte förstått någonting”, svarade Adolf. “Alla var vi födda med en ond natur, och för Gud i himlen är ingen duglig i sig själv. Känner du inte till Luther?” “Vi skulle ha trott mer på himmelriket”, sa Josef, och de två verkade överens om den saken.
Det slog mig att alla i min korridor verkade närmast kristna … och det var ju klart: att tvivla på Gud och Djävulen dög föga till här. I ett annat hörn av samma rum satt två kristendomsrevisionister, så kallade ”bukpräster”. De var gråklädda, sotiga i sina sammansjunkna ansikten och såg mycket eländiga ut; deras skam kände jag tvärs genom rummet och därför vändes mitt intresse dit. Det visade sig att de båda hade varit präster i Svenska kyrkan, men de hade inte trott, inte på allvar trott.
“Så gruvligt”, sa den ene av dem. “Så nedrigt”, sa den andra. “Hur kunde vi vara så …” “ … intellektuella”, fyllde den andra i. ”Fast vi var långt från intellektuella”, sa den förste. ”Bara kvalificerade dårar”, sa den andre. “Vi skulle kanske ha varit mer som barn?” sa den förste. “Prata inte om det”, sa den andre.
Jag återvände till min väntsal. Min vän katoliken låg på sin bädd och grät. Jag klättrade upp till min våning, la mig på rygg, förde samman mina nariga fingrar över magen och började rulla tummarna, eftersom den aktiviteten ofta fick mig att sluta tänka på var jag befann mig. Dörren stod öppen och utifrån korridoren hördes suckar och tandagnisslan från de nyanlända. Ett svagt mumlande hördes från bäddarna längre in i vår sal – en meningslös diskussion pågick om vad som väntade oss eller inte väntade, för det fanns inte något annat än framtiden som var värt att prata om.
För en sekund försökte jag minnas hur länge jag varit här, men det var lönlöst. Det luktade rök och bränt trä och det var bara när man stängde dörren som den lukten kunde minska. När gråten från katoliken hade upphört frågade jag honom vad som var fel och som gjorde att han grät. Han svarade att ingenting annat var fel än det som hela tiden varit fel. Tårar, gråt och tandagnissel var till föga tröst, men behovet av att gråta upphörde inte för det. Och att dricka sig otörstig av tårarna gick inte. “Tänk om det bara hade varit möjligt att ge någonting i utbyte mot sin själ!” klagade han.
Jag låg en lång stund på min brits och lyssnade till människostackarnas klagan. De flesta pratade med sig själva, en aktivitet som setts som tecken på galenskap i jordelivet men som här i väntsalen var fullt normalt. Jag fick ofta höra jurister, läkare, politiker, journalister, gruvarbetare, datorprogrammerare, lärare och professorer klaga på samma sätt. ”O, om vi bara hade förstått! O, om vi bara hade sett med våra ögon! Om vi bara hade låtit oss förvandlas!” Det var för mig, van som jag var vid att höra allt jämmer, som om all klagan var lika tanklös som mångtydig, men jag förstod samtidigt att syftet med klagan handlade om att fördriva gruvliga insikter. Med jämmern fördrev man sitt ödes påtaglighet, men väckte den hos andra så att jämmern ändå spred sig.
Jag hade också varit en pladdrare, på jorden såväl som under min första tid här i väntsalen. Mina ”livstankar” på jorden var ett sjukt pladder, en privilegierad människas sätt att försöka finna andra fel än de verkliga felen och på sätt och vis åstadkomma effekter. Men här, i evighetens väntsal, var det bästa för ens mentala hälsa att inte tänka på all den tid som jag hade fått mig till skänks på jorden, alla dagarna som bara passerade. Jag låg istället tanklös, med händerna knäppta över magen, och kände mitt hjärtas tunga slag inne i bröstet. Jag låg på det sättet tills katoliken som låg på sin brits under mig började prata.
”Vore man god vore man inte här”, sa han. ”Man är här enbart för att man är ond. Inte helt igenom ond kanske, men tillräckligt ond för att förtjäna evig förtappelse.”
Han pladdrade alldeles som om det skulle hjälpa honom. Frågan var om pladdret ens skulle ha hjälpt honom i jordelivet? Kunde prat få en att hamna bland de saliga? Nej, naturligtvis inte. Men man kunde verkligen fundera över vad tron, den saliggörande tron, tron i sig själv, var för något. Om den inte ens var tillit – om tilliten i sig inrymde ett mått av självrättfärdighet – vad var då tron? Hur kunde en makt, någon makt överhuvudtaget som uppfyllde människan, vara renad från all mänsklig ambition? Jag önskar att här fanns någon sant troende att fråga.
*
Nästa morgon – om nu det var en användbar term – hördes ett förfärligt oljud ute i korridoren. Smådjävlarna och satarna for rykande som sotiga borst fram och tillbaka i korridoren. Svarta spretiga skuggor la sig över väggarna som en intensiv ljusförintande textur. Trots att satarna saknade ögon kunde man känna deras skadeglada och hånfulla blickar när de slog upp dörrarna på vid gavel. “Nu är det inställning i huvudsalen!” skrek de, och bankade på de uppslagna dörrarna som de passerade. “Inställning genast!” En våldsam ångest drabbade några av oss. Vi satte oss upp i britsarna; somliga skakade som vore de besatta av demoner, folk vrålade med ångestfyllda strupar: ”Nu börjar evigheten!”
Snart skakades rummet av en mäktig trumpetstöt som tycktes genomtränga allt vad väggar och materia kallades. Vi ställde oss upp, stapplade på svaga ben ut ur väntsalen, och vårt led fyllde korridoren. Gråt bröt ut, häftiga skrik, tumult. Satarna och djävlarna öppnade luckorna till den andra sidan för att vi skulle få plågas en sista gång av den himmelska musiken, cellomusiken och harporna. Doften av eld och trä stack i näsborrarna. Vi började gå i led mot det som var änden på allt. Mot evigheten, och svaret på vad den där elden egentligen innebär.
info@opulens.se
