KORTNOVELL. I dag, den första maj, arbetarnas dag, gläds vi åt att publicera en fin kortnovell av Peter Sundborg. Den sista sommaren handlar om Sundborgs erfarenheter från Papyrus i Mölndal, där han arbetade från runt 1972 till 1980.
Peter Sundborg är frilansjournalist och författare. Mellan 1980 till cirka 1989 arbetade han som frilansskribent och skrev framför allt i fackföreningstidningar som SIA, Metallarbetaren och LO-tidningen. Under årens lopp har Sundborg också gett ut flera böcker. Han har bland annat skrivit facklitteratur om arkitektur, bebyggelsehistoria och historia och diktberättelsen Ådalsupproret. Just nu arbetar han med en licentiatavhandling i historia på Mittuniversitetet.
Sundborg håller dessutom på med att sätta ihop en samling kortnoveller. Kortnovellen är en form som knappt existerar i Sverige men i tillexempel USA används den ofta och betecknas som en speciell genre. Det var en form som passade Sundborg väldigt väl när han ville skriva om sin barndom och ungdom och då inte minst tiden på Papyrus i Mölndal där han arbetade från runt 1972 till 1980. Han menar att kortnovellens form gör det möjligt att skildra en händelse och samtidigt ge stämning och kärnfull karaktäristik av både miljön och människorna.
Kortnovellen Den sista sommaren handlar just om Sundborgs erfarenheter från Papyrus.
Han har tidigare skrivit ett femtontal kortnoveller men Den sista sommaren blir den första som publiceras.
CAROLINA THELIN
Den sista sommaren
Ramverkstaden på Papyrus låg för sig själv en bra bit från närmaste fabriksbyggnad. Runt det låga trähuset var växtligheten frodig och vildvuxen. Verkstaden kunde ha legat var som helst för den fungerade som en självständig enhet. Stora långtradare kom med jämna mellanrum och försåg verkstaden med klossmaterial och virke. Av detta råmaterial blev det färdiga pallar som så småningom lastades på truckar och truckvagnar och kördes upp till fabriksområdet. Jag började där en vårdag och när jag gick in genom de stora plastdörrarna slogs jag av den härliga tystnaden i verkstadslokalen. Det var rast och alla maskiner stod stilla och gav inte ett ljud ifrån sig. Det luktade nysågat virke och varje gång jag känner den lukten igen tänker jag på ramverkstaden. Nästan ett år hade jag tillbringar i måleriets oväsen och mörker. Nu kändes det som om jag kommit till himmelriket. Här skulle jag kunna jobba resten av mitt liv, tänkte jag.
Hjärtat i anläggningen var spikmaskinen som betjänades av fyra personer; en matade in klossar och bräder, två personer spikade till färdiga pallar och en person tog av pallarna från maskinen. Bredvid spikmaskinen fanns cirkelsågen som betjänades av en man. Han tog virke och klossmaterialen från virkeslagret och sågade till de rätta längderna till spikningen. Intill den stora maskinsalen fanns en mindre sal med ett stort spikbord och två spikpistoler som hängde ner från taket. Där hade jag min arbetsplats tillsammans med min närmaste jobbarkompis, en före detta fastighetsmäklare från Göteborg. Vi började med att spika på medar och klossar för att därefter vända på pallen och spika på däcksbräderna. Sedan var den färdig och kunde läggas upp på den växande pallstapeln. Så småningom kom truckföraren in och hämtade pallarna.
På måleriet hade jag jobbat tvåskift, men här på verkstaden var det dagtid, sju till fyra. Också det var en lyft. Truckföraren, som hette Mats, fastighetsmäklaren och jag var alla nya, resten av personalen hade många år bakom sig på verkstaden. En äldre gråhårig man vid namn Henriksson hade varit där längst. Han var en slags informell förman. Den verkliga förmannen såg man nästan aldrig till. I lunchrummet hade var och en sina bestämda platser, inte på grund av någon slags ritual skulle jag tro, utan helt enkelt av gammal vana. Varje rast satt ett och samma gäng och spelade whist. Ibland lyckades jag och fastighetsmäklare få ihop ett andra gäng whistspelare, oftast när Mats råkade vara på verkstaden på rasten. Den ende som aldrig spelades whist var Henriksson. Efter att han hade ätit sin lunch gick han in på lagret någonstans och sov middag.
Under många härliga sommardagar satt jag, Mats och fastighetsmäklaren ute på brädgården och käkade lunch eller fikade. Inne på verkstaden var det tyst och vi hörde nästan ingenting av bullret från alla maskiner uppe på fabriken. Inte långt ifrån oss rann Mölndalsån stillsamt fram med sitt färgade vatten. Växtligheten runt verkstaden frodades och hade vuxit sig nästan meterhög på sina ställen. Bortom parkeringsplatsen hade bolaget byggt stora, öppna lagerskjul i blå plåt. De hade börjat fyllas med pappersbalar och pappersrullar. Den svenska ekonomin var i början på en lågkonjunktur och regeringen hade infört lagerstöd för att uppmuntra fortsatt produktion. Och produktionen på Papyrus fortgick ungefär som vanligt. Vi märkte inte så mycket av den begynnande lågkonjunkturen. Inte förrän i slutet av augusti. Då fick vi beskedet att hela ramverkstaden skulle läggas ner. All produktion av pallar skulle i framtiden ske i Rabbalshede. Jag och Mats flyttades över till präglingsavdelningen. Fastighetsmäklaren fick jobb som smörjare på huvudverkstaden. Jag vet inte var det blev av de andra. Men en gång flera år senare, när jag efter skiftet var på väg till min bil på den övre parkeringen, fick jag syn på Henriksson. Han kom ut från frikyrkokapellet. Vid sin sida hade han en äldre dam som jag förmodade var hans fru.
info@opulens.se
