KLASS. Rousseau brukade kallas ”förlorarnas Homeros” eftersom han var den förste att se på samhället underifrån. Det viktigaste var för honom inte hur den härskande klassen såg ut eller hur ädel den var, utan istället hur de allra längst ned hade det.
MODE. I modestaden Paris lockar allt som har att göra med tyger och trender publik. Vårens kimonoutställning på Musée Guimet är inget undantag. Den påminner om tider då japanisering var en fluga i Europa och fortsätter att influera modister.
BARNFATTIGDOM. Ingenting. Nada. Noll. Ingenting är just bara ingenting. Min mor bad mig gå till skolan för att äta. Den här dagen var inte olik andra dagar. Men det är just denna jag minns.
LITTERATURFESTIVAL. “Det är som en poetisk slow motion-effekt, där skapandets egen elastiska tidsrymd för ett ögonblick nästan blir möjlig att töja mellan fingrarna.” Annelie Bränström-Öhman har besökt Littfest i helgen.
BIOGENETIK.”Frågan är förstås varför man ska återuppväcka döda djur? Borde vi inte i första hand rädda de som redan finns och de miljöer som de lever i?”
SLÖJFÖRBUD. Hade vi inte tagit det kollektiva beslutet att respektera individualitet, det fria valet och demokratiska rättigheter att få vara den man vill? Europadomstolen har visat att jag har fel.
MEDIEKRITIK. Den tvekande våren är en räddning för många redaktioner drabbade av den så kallade dagstidningskrisen.
CIVILISATIONSKRITIK. Allt börjar likna en fars. En världsomspännande fars. En kollektiv lögn därtill.
