Vår flyende existens
ÖGONBLICK. “När man så efter en lång tid av experimenterande fann ett sätt att fixera bilderna i fotografier, kunde man äntligen bevara dem. Nu kunde man slutligen ’fånga verkligheten’ på bild. Den exakta bilden av verkligheten. Men betydde det då att även känslan var fångad? Jag tvivlar”, skriver Ida Thunström.
Omstörtningens språk
SPRÅKSPEL. “Jag läser vill ej mer gå i vall som lyrik hellre än hörspel; det sistnämnda är dessutom tänkt att framföras till musik, vilket skapar en annan sorts upplevelse; Mayröckers lugna röst håvar milt in den spretande lekamen hennes texter är”, skriver Helena Lie.
För att förstå Trump behöver vi se mer wrestling
SHOW. Det cirkulerar en video som föreställer att USA:s president Donald Trump, misshandlar CNN. Journalistkåren rasar och menar att Trump implicit uppmanar till våld mot journalister. Åter igen framställs den amerikanska presidenten som en skurk som uttrycker sig på ett sätt som presidenter inte bör.
Staten måste värna kyrkofriden
FREDAD ZON. “Under mänsklighetens historia återkommer tanken på den heliga fristaden. Det befäl som ansvarade för insatsen mot kyrkans familjeläger behöver också en sådan plats. Och statsministern liksom du och jag.” Helena Myrstener skriver om kyrkofriden som kränktes i fredags.
Inte för mycket, inte för lite – allt med måtta
LAGOM. “Mrs. Åkerström hävdar att begreppet kan härledas till vikingarnas solidariska dryckesseder. Mjödhornet gick laget runt, ingen drack för djupt, ingen fick för lite, till alla lagom mycket, ingen blev utan”, skriver Ivo Holmqvist.
Tvivlet som potentiellt livsvillkor
BEKÄNNELSEPOESI. “Samlingen är en pendel mellan glädje och sorg, ljus och mörker, försök att leva, längtan efter att dö, dagar på hispan, dagar i vardagen, kärleken till sina barn, tro och otro”, skriver Helena Lie om diktsamlingen Leva eller dö av Anne Sexton.
Bilden är historiens gravskrift
FRAMTIDSTRO. “Varför ser vi inte att pojkarna på Medborgarplatsen inte ger upp? Att de visar prov på ett mod få av oss har och en jävla anamma vi inte sett på länge?”, undrar Amra Bajric.
Avid umbraphiles
SOLFÖRMÖRKELSEN. “Och så kunde man, när timmen var inne, med glasbiten för ögat se hur solen blev allt mindre och skuggan tog över. Det var fascinerande och gav ett livslångt minne, från en ovanligt varm och vacker sommar, och ögonen klarade sig bra”, skriver Ivo Holmqvist.