MOTSATSER. “På typiskt Norénskt manér är Prosa 2020 en saga i paradoxernas och negationernas värld. En utsaga följs i regel av sin motsats. Ja. Inte blir jag kanske klokare av detta men det innebär att författarens hopplösa hopp behåller sitt grepp över mina andetag,” skriver Torsten Green-Petersen.
SCENKONST. Förra veckan skrev Ida Thunström om särlingskonstnären Henry Darger och en kommande scenkonstföreställning baserad på hans livsverk. Nu har den haft premiär. “Föreställningen är välgjord men det fattas ändå något som på ett övertygande vis kan upprätthålla mitt intresse för det som berättas,” skriver Lena Torquato Lidén.
VETT & ETIKETT. “När någon oförskyllt drabbas av något hemskt går det inte att skratta. Däremot kan det vara befriande att få åtminstone dra på munnen åt något eller någon som är så inihelvete envetet ond,” skriver Katrine Hamori.
KLASSISKT. “Om man inte redan var Herbert Blomstedt-beundrare lär man knappast kunna undvika att efter programtidens slut ha blivit det,” skriver Björn Gustavsson, som sett en aktuell dokumentär om den framstående dirigenten.
KLIMATPOSITIVT. Den stora mängd människor som menar att jorden bör förbli en planet som myllrar av liv gör rätt i att förbli envetet optimistiska. Kampen för livet upphör aldrig, och av denna anledning är det inte försvarligt att någonsin ge upp.
Sara Meidell släppte det som blev höstens mest omtalade bok. I ”Ut ur min kropp” beskriver hon hur det är att leva med anorexi. Jenny Wickberg fick ett samtal med henne om ätstörningar, om hur farlig en bok egentligen kan vara och om varför debatten kring boken blev så hätsk.
SKIVSLÄPP. Timo Kangas gör en djupdykning bland nya skivsläpp och går igenom allt från en postum platta med Esbjörn Svensson till album med Horace Andy och Momus. En bred exposé där även nyligen bortgångna Opulensmedarbetaren Hanna Chawkis Surreal Lovers uppmärksammas.
BÅDE OCH. Skönhet består i att världen i alla fall nån gång ger oss en flik av det omöjliga att få både och. “Men mamma jag vill ju ha piggelinglass värmd i ugnen”. Sen växer vi upp och inser världens logik och tyngd. Antagligen är det därför den formklippta grönskan är så arketypisk i trädgårdskonsten.
HÖSTEN. Vi har äran att presentera Eva Gafvelin Rambergs reflektioner över hösten i fyra dikter, en för varje månad, september till december.
