UNKET. Tyvärr är den feminism som fortfarande ges mest utrymme i det offentliga rummet en unken blandning av särartsfeminism och radikalfeminismens könsförtrycksdoktrin, med moralkonservativa inslag skriver Myra Åhbeck Öhrman.
En undersökning från Sifo, som igår publicerades i Svenska Dagbladet, visar att antalet svenska män som kallar sig för feminister nästan halverats jämfört med för fyra år sedan. Hos unga kvinnor ökar fortfarande antalet.
Utan att ha tillgång till undersökningsmetoder och underlag — vilka grupperingar som svarar i webbpaneler har ju tidigare visat sig ha viss slagsida — så kan vi anta att en så stor förändring tyder på att något faktiskt skett.
Sifo själva tror att det har att göra med att feminism på senare år fått en tydligare vänsterkoppling som exkluderar många. Fullt möjligt, men knappast hela sanningen. Inte om vi ser till att unga kvinnor fördelar sig nästan likadant som resten av landet på höger/vänster-skalan. Samma unga kvinnor som i växande utsträckning kallar sig för feminister.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Visst är det så att det blivit mindre fokus på just att ifrågasätta vilka som väljer att använda ordet för att beskriva sig själva, jämfört med tidigare val. Det kanske till och med är så att för en grupp som inte själva identifierar sig med kvinnokampen så är strävan efter jämställdhet inte längre något som ska behöva påpekas med användandet av egen terminologi, utan en självklarhet.
Samtidigt har vi de senaste fyra åren sett en växande reaktionär, populistisk och nationalistisk rörelse globalt som upplevs som hotfull av marginaliserade grupper. Ironiskt nog skulle jag hävda att feminism, och viljan att inte backa beträffande eller ta för givet de rättigheter rörelsen slagits för, inte har varit mer aktuellt på länge.
Men är det den kamp man spontant associerar med ordet “feminism”, om man tillhör andra grupperingar än de närmast sörjande?
Den största feministiska händelsen rent medialt under det gångna året var troligen uppropet #metoo. Något som för många cementerade känslan av att feminism till syvende och sist handlar om en kamp mellan könen där ena sidan är förövare och den andra offer. Patriarkatet, i dess mest skadliga form.
Därför var #metoo enormt viktig som gräsrotsrörelse. Viktig för att kvinnor började prata med varandra om övergrepp och övertramp i vardagen. Medialt och politiskt, å andra sidan, var det en tågkrasch där ankdammens interna övertramp ömsom hängdes ut, ömsom mörkades i en inkonsekvent och panikartad dragkamp mellan publicistisk etik, personliga konflikter och politiska motiv.
På det stora hela är det nog färre män än kvinnor som uppfattat det hela som odelat positivt. Lyckligtvis är det ganska nyttigt oavsett kön att rannsaka hur man själv behandlar andra.
Det hade kunnat leda till en vettig diskussion om könsroller, skadliga normer runt sex som påverkar både män och kvinnor, och en tillåtande och lärande diskussion om gränsdragningar och ansvar. Istället fick vi en plakatpolitisk lagstiftningsändring som i praktiken ifrågasattes av rättsväsendet och egentligen inte tros påverka utfallet av våldtäktsdomar i positiv bemärkelse.
Tyvärr är den feminism som fortfarande ges mest utrymme i det offentliga rummet en unken blandning av särartsfeminism och radikalfeminismens könsförtrycksdoktrin, med moralkonservativa inslag. Man fokuserar på enkla värdefrågor med simpla konfliktlinjer och utmålar samhället som ett krig mellan förtryckta och förtryckare. Samtidigt har man oerhört svårt för att se större sammanhang, att jobba uppbyggande eller att kritisera internt. Likheterna mellan den miljön och den jag ser som det största hotet mot kvinnors rättigheter idag är på många sätt ganska påfallande.
Jag tycker inte att det bör få definiera feminismen. Och du, man som slutat kalla dig feminist? Du behöver inte låta det göra det heller.
myra.ahbeck.ohrman@opulens.se
