KOLLEKTIV. “Det spelar inte så stor roll om enstaka individer överdriver eller far med osanning då och då. Problemet är att de ses som representativa för en hel rörelse.” Amra Bajric apropå att den feministiska medieprofilen Linnea Claeson anklagats för att ha fabricerat och överdrivit sexuella trakasserier.
Den senaste tiden, i samband med debatten kring Linnea Claesson, har jag funderat över Rachel Dolezal och kontroverserna kring hennes lögner. Dolezal som är vit men låtsades vara afrikanamerikan var en ledande figur inom NAACP. Skadade hon verkligen afrikanamerikanernas kamp i USA innan hon avslöjades som en bluff? Om Dolezal passerade som afrikanamerikan, bedrev deras kamp och dessutom utsattes för rasism – vilken skada gjordes egentligen innan det avslöjades att hela hennes existens var en stor lögn?
Parallellerna är inte självklara men det finns en viktig aspekt att ta hänsyn till: även om det är påhittat – är det inte för jävligt ändå? Kriminologen Nina Rung var inne på samma spår och kritiserades av Dagens Nyheters Lisa Magnusson för att ha skrivit följande på sina plattformar om Linnéa Claeson: “OAVSETT om Linnéa skulle hittat på, överdrivit eller sagt något som inte går att ’bevisa’. Vad har det resulterat i?” Jo, svarar hon sig själv: ”Fler har fått veta mer om övergrepp och våld. Om feminism.”
Problemet är att feministisk kamp idag och de texter som skrivs på egna sociala medier-plattformar enbart representerar en själv och ens egna åsikter. Claeson och många andra representerar ingen organisation. De kan inte ersättas vid ett årsmöte eller uteslutas av styrelsen för att ha brutit mot föreningens stadgar eller förhållningsregler. Rachel Dolezal ställdes till svars och fick ta konsekvenserna av sina handlingar.
Claeson riskerar inga lagliga repressalier och behöver inte stå till svars inför potentiella arbetsgivare eller besvikna medlemmar. Samtidigt är det skillnad på att ensam behöva hantera en kritikstorm och att ha en hel organisation i ryggen.
När man väljer att förfalska eller överdriva upplevelser av utsatthet så skadas i det här fallet den feministiska kampen. Det underminerar inte bara det våld kvinnor utsätts för utan det riskerar också att sabotera det arbete feministiska organisationer och föreningar faktiskt utför.
Det krävs bara att en falsk våldtäktsanklagelse uppdagas för att alla våldtagna kvinnors historia ska ifrågasättas. Men det tog en revolution som #metoo för att få mångåriga förövare på fall. Kampen förs framåt kollektivt. Om #metoo bevisat något så är det att kvinnlig organisering gör skillnad.
Personligen landar jag i att det inte spelar så stor roll om enstaka individer överdriver eller far med osanning då och då. Problemet är att de ses som representativa för en hel rörelse. Representanter, självvalda eller tillsatta har i alla tider ljugit eller förvanskat historier för vad som just där och då anses vara den goda sakens skull.
Min ståndpunkt är helt enkelt att går en historia som läggs ut online inte att faktakolla finns det en risk för att delar av den kan vara osann. Frågan är om jämställdheten drivs framåt av att ett fåtal individer agerar och beter sig som organisationer och föreningar? Där deras subjektiva och personliga åsikter ges samma legitimitet som föreningar eller ett kollektiv av kvinnors röster.
Just därför måste alla kamper för förändring drivas genom exempelvis politiska partier eller intresseorganisationer. För när en individ skadar kollektivet så är hen som en del i ett ansvarsutkrävande kollektiv inte oersättlig. Organiserat systerskap handlar inte bara om att stå vid varandras sida när det blåser. Det handlar också om att kunna kräva att varje person tar ansvar för sina handlingar, tar till sig av kritiken och är ödmjuk inför det förtroende som den fått av andra att förvalta.
amra.bajric@opulens.se
