KÅLSUPARTEORI. På 20-talet fylldes Tysklands gator av socialdemokratiskt stödda frivilligkårer som försökte få bort de vänsterradikala. Snart byttes frivilligkårerna ut mot nazister – med samma ärende. Anna Jörgensdotter är kritisk till den svenska regeringens nya rapport, där demokratiska vänsterrörelser sorteras under “våldsbejakande extremister”.
“Rött skräckvälde i Barcelona” skrev Svenska Dagbladet i juli 1936, och det var väl inget underligt med den rubriken alls. Borgerlig tidning. Anarkister som slagit ner militärupproret mot den demokratiskt valda regeringen: folkfronten (liberaler och anarkister om vartannat). Det blev revolution och anarkisterna tog över industrierna, inledde kollektiviseringar. Det skulle vara omöjligt att tjäna någon annan. Det skulle vara dåligt att tro att man var mer värd.
Läs det här! skriver en vän på Facebook. FOI, Totalförsvarets Forskningsinstitut, har gett ut en rapport som handlar om våldsbejakande extremism i vänsterextrema och autonoma miljöer. Men inte kan jag koncentrera mig på det. Jag är fullt upptagen med att inte försöka känna mig mindre än den person som sitter bredvid mig på balkongen och dricker kaffe och som jag verkligen vill ska gilla mig. Kan inte ens svara på meddelandet, helt fokuserad på att identifiera brister hos mig själv.
Helmut Kirschey sitter i en skogsglänta i Tyskland med ett gäng ungdomar som längtar ut i naturen och kallar sig Flyttfåglarna. Det är 20-tal, de är uppfyllda av drömmar om en annan värld. De drömmarna går hand i hand med behovet att förverkliga sig själv, att finna sin plats i världen. När Kirschey hittar anarkismen begriper han formen och riktningen, han får begreppen, idéerna, sammanhanget, utifrån vilka han kan formulera vad han vill och behöver. Balkongpersonen pratar om hur det inte går att riktigt förstå engagemang utan personlig koppling, men att det personliga är hur brett som helst, det måste inte finnas direkta kopplingar, men medvetenhet om hur det påverkar. Jag tänker att vi som inte fått lära oss vissa ord behöver dem ännu mer. Men att de är svåra att bygga in som sanningar i kroppen, för att man är van vid helt andra ord. Man kanske tror att inget man gör spelar roll. Man har kanske ockuperat, terroriserat sig själv med självförakt ett helt liv. Hur kämpa för förändring om man inte ens vet att man kämpar. För att ens kamp känns så dum och patetisk. Kämpa mot att till exempel hetsäta. Kämpa mot att ta en överdos. Kämpa mot att inte följa med en vidrig kille hem. Kämpa mot att inte framstå som fel och fånig. Vad blir det för jävla banderoller att ta gatorna med?
När balkongpersonen gått läser jag FOI:s rapport. Den är beställd av regeringen och jämför olika vänsterrörelser, kopplar ihop dem med nazistiska dito. Allt åt alla beskrivs korrekt som en organisation som önskar ”ett samhälle organiserat efter principen: av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Men kontexten signalerar att klasskamp gränsar mot extremism. Här tas bokcaféer, studiecirklar och kollektiva resor till demonstrationer in under samma extremismparaply. Antifascism blir alltså något suspekt i sig, oavsett våldsinslag, och slagorden “No Pasarán” och “FCK NZS” sätts upp som blinkande varningslampor.
Det händer att jag segnar ner under mitt självförakt, jag drunknar och får ingen luft, ringer en vän som säger att demoner av det slaget inte öppnar livet för något utanför, utan alienerar en från det. Lindar in en i självfixering tills man kvävs, och det är meningen. Vi jämför och värderar för att inte komma för nära och lära oss av andra människor, växa. Och när vi kritiserar litenhetskänslan på en balkong, svårigheten att få plats och röst i världen, tolkas det som negativism. Och försöket att formulera osäkerheten – inför den andre, som jag vill ska veta vem jag är – stryps av ord som ”privat”, ”irrationell”, kanske rent av ”världsfrånvänd”.
Helmut Kirschey berättar i sina memoarer om hur gatorna på 20-talet fylldes av sossestödda frivilligkårer som försökte få bort de vänsterradikala. Snart byttes frivilligkårerna ut mot nazister – med samma ärende. Han skriver att alla, inklusive han själv, missbedömde fascismens innersta väsen.
Vi skriker “No pasarán” och diskvalificeras från det ”öppna”, ”demokratiska” samtalet. Våra starka känslor, vår vrede, sorg, vilja att leva, kopplas ihop med det röda skräckväldet. Vi är då ett hot mot den växande likgiltigheten.
anna.jorgensdotter@opulens.se
