Jag har nog aldrig fått så mycket beröm för en recension som när jag recenserade Tino Sanandajis Massutmaning i våras och medgav att den hade sina poänger. Vänliga ord är alltid trevligt, men något med den entusiastiska responsen har skavt i mig sedan dess. En slags uppslutning kring boken och dess författare som kan illustreras med en krönika som Martin Borgs skrev i vintras.
Borgs beskriver Tino Sanandaji och boken Massinvandring i panegyriska ordalag. ”Han ger sig inte förrän han får rätt, och för honom är fakta fortfarande mer rätt än tyckanden.” ”Hans mål är ett nytt socialt kontrakt – en utsträckt hand som ger invandrare en väg in i gemenskapen.” Krönikan avslutas med konstaterandet att ”i sinom tid, kommer flera av förslagen att klubbas igenom i riksdagen. Hälften av landet kanske blir förvånade. Den andra hälften kommer att ha röstat för.”
Problemet är inte berömmet, utan formen det tar. Istället för argumentation får vi en prediktion, det här kommer att hända. Krönikan erbjuder två alternativ: Att fatta vad som kommer att hända är att acceptera och inordna sig, att rösta för. Att ifrågasätta och diskutera vore motsatsen, att visa att man inte har “fattat”.
Krönikan intygar att saken är i goda händer, ty den auktoritet som formulerat den är ytterst kompetent, en forskare enbart driven av sanningslidelse och med en fantastisk lösning, ett helande socialt kontrakt. Vem är en enkel opinionsbildare att ifrågasätta det? Liberalen Martin Borgs, som gjort flera filmer åt Skattebetalarnas förening, invänder inte ens mot bokens förslag att återinföra arvs- och fastighetsskatt.
Ställd inför boken och dess anhängare verkar Borgs vilja undvika att vara en egen röst, med en egen uppfattning och därmed skilja ut sig från mängden. Han erbjuder läsaren att inordna sig i en förutbestämd rörelse, sälla sig till vinnarna, söka identitet med likar och hänvisar till en sanning dold för alla utanför den egna gruppen.
Detta är inte en inbjudan till samtal, utan ett erbjudande om väckelse.
Responsen på min i vissa delar positiva recension vittnade om något liknande. Lovorden haglade över min heder och intellektuella kapacitet. Att jag medgav att det finns tänkvärda poänger i bokens beskrivning av integrationsproblem och utbildningsskillnader gjorde att jag mötte en bred församling redo att välkomna mig med öppen famn och förlåta mina synder.
Ser jag alltså också ljuset? Nej, det gör jag inte! Och jag vill för liv och pina inte räknas till någon församling av okritiska beundrare. Som jag också gör klart i recensionen är bokens analys i mitt tycke ensidig och lösningsförslagen föga lockande. Min ideologiska utgångspunkt ser viktiga egenvärden i personlig frihet, rörlighet över gränserna och fria marknader. Den är väsensskild från Sanandajis teknokratiska ansats att bara vi ger experter makt och miljarder så har de en lösning. Allt detta förtjänar dock att diskuteras, och Sanandajis bok bör därför läsas också av kritiskt sinnade.
Det är avsaknaden av diskussion som skrämmer mig. Den som följer både av tanklösa avfärdanden och av villkorslös acceptans. Vi måste bryta den dumpolarisering som inte minst syns i invandringsfrågan – där det ena laget anses ha rätt i allt medan de andra inte bara har fel, utan är ohederliga kräk som svikit landet och därför inte förtjänar att beaktas. Våga medge att andra än dina meningsfränder också kan beskriva samhällsproblem, även om du inte delar deras slutsatser. Våga göra en egen värdering av sanningsanspråk och politiska rekommendationer. Samtala, var nyfiken, tolerera olikhet, och glöm inte att skratta ibland, även åt allvarliga saker. Som att folk läser en debattbok som en Bibel.
mattias.svensson@opulens.se
