SKRIVANDE. Inom oss ligger stora, okända världar. Det är därifrån det sipprar ut när vi skriver.
”And most of all, ideas come from confluence – they come from two things flowing together.”
En vän skickar Neil Gaimans citat dagen efter ett författarbesök då en kvinna frågat: ”Men varifrån får du alla idéer?” Och inte gick det att svara på det den här gången heller. Ibland tänker jag att det finns en plats utanför kroppen där romangestalter och berättelser står och väntar på att få träda in och ta plats, men snarare är det väl ett inre, okänt rum varifrån idéerna inte hämtas utan mer tränger sig på. I ett Tankar för dagen på P1 pratar poeten Clara Diesen om sorg. Om hur hon i ett års tid har mått dåligt och haft ångest utan att kunna relatera det till något – tills hon kommer på att hon ska fylla 45 år och att hennes mamma dog när hon var så gammal. Hon upplever att mamman på något sätt uppträder i henne, som en realitet, bortom det magiska tänkandet. Som om något som inte finns där ändå finns på riktigt.
När jag ska resa till författarbesöket frågar jag min dotter om hon behöver något innan jag går till tåget och barnvakten tar över, och hon svarar: ”Ja, en till mamma, en kopia av dig.” Samma lilla individ är rädd för att saxar ska falla från himlen och drömmer om att falla ut från hus och om vänner som lyser upp hennes väg med ficklampor. Ett enormt landskap inom henne, otäckt och tryggt på samma gång.
På tåget läser jag Elisabeth Rynells Skrivandets sinne, och den börjar leva i mig. Citaten som jag stryker under nästlar in sig i mitt blodomlopp. Hon skriver om vännen Sara Lidman och hennes reaktion när Rynell skrivit färdigt en roman: ”Nå, frågade hon. Blev du okroppslig? Mötte du den större människan?” Som om det finns någon inom oss som vet och har allt men som vi inte kan omfatta, och det är inte meningen heller. ”Man törs inte riktigt låta vinden komma och möblera om fast det är det man vill, man vill inte varje morgon på nytt veta hur allting både är och kan vara på ett annat sätt.” Rädslan för att förlora balansen som gör att man söker enkla förklaringar och lösningar på de mest komplexa situationer och relationer. ”Det övermått av liv som kan skrämma vettet ur en människovarelse”, skriver Rynell. Kontrollbehovet, behovet av definitioner, skräcken att förlora sig själv ur sikte. Men, som Rynell också skriver: ”Finns det ett jag överhuvudtaget? Eller är en människa i själva verket bara en outredd härva av relationer?” Ett kollage av allt.
På väg till biblioteket i Lomma där jag ska prata om min bok åker jag med en taxichaufför som egentligen är konstnär, men inte har tid/råd att skapa så mycket som han vill. Han berättar att han var duktig på att rita redan som liten. När han som tolvåring kom ensam till Sverige ville hans lärare att han skulle rita en fågel på tavlan. Och han ritade en fågel som höll i ett vapen. I hans värld hade alla ett vapen. Vuxna, barn, fåglar. Han kunde inte föreställa sig en värld utan krig och rädsla. Nu målar han abstrakt konst, som andra säger påminner om Munch och Picasso. Jag har med mig hans berättelser och Rynells bok när jag ska prata om mitt eget skrivande och plötsligt vet jag inte var jag befinner mig. Det är på riktigt så att jag tappar balansen, och att det inte gör något.
Rynell skriver om sin kärlek till Harry Martinsons roman Verklighet till döds – om det raseri och den sorg ur vilken den boken skrevs. Om hur det darrhänta utvisats och skrattats bort från samhällsscenen och att det inte längre finns plats för dem som vill tänka noga igenom vem människan är. Hon skriver om Martinsons besatthet av minnet, och att ”minnet går tvärs igenom varje människa och är den större berättelsen om oss”. Och om hans försvar av ”de sällsynta människomötena.” Och att vi måste slåss för att försvara det vaga, det veka, det drömska – låta språket vara ett sökinstrument. Och det är där jag börjar min föreläsning. I de orden, det behovet. För det är som om jag minns att jag inte måste veta någonting alls.
”It’s not that / writers / have any more ideas or get inspired more”, säger Neil Gaiman och påminner om att de här okända världarna finns i alla människor. Jag skulle ha svarat kvinnan i publiken det som Rynell skriver: ”Skrivandet forslar mig ut ur min ensamhet och innestängdhet, för att jag ska kunna ta emot det som inte är jag.”
anna.jorgensdotter@opulens.se
