JÄMSTÄLLDHET. Visst har jämställdheten i Sverige kommit långt, men mycket återstår. För hur kommer det sig annars att vi under hundra år aldrig haft en kvinnlig statsminister och att toppkandidaterna till denna post under det senaste valet hette Stefan, Ulf och Jimmie? skriver Erik Cardelús.
På senare år har det talats mycket om duktiga flickor. Om att framtiden tillhör den flitiga flickan mer än den busiga pojken, om vi nu alls ska reproducera dessa vältuggade klichéer.
Det sägs att dagens globaliserade kunskapssamhälle gynnar studieflit, anpassningsbarhet och flexibilitet, beteende som förknippas med kvinnor snarare än män. Det sägs att hög utbildning och välutvecklad EQ har blivit viktigare än svällande biceps, ensamvargeri och peka-med-hela-handen, nu när arbetslivet premierar lyhört samarbete mer än auktoritär soloåkning, nu när vi förväntas ta ansvar för vårt livslånga lärande, i samspel med andra och i ständig rörelse.
Några av de tydligaste uttrycken för dessa tankegångar kom under våren 2017. Först med Birgitta Ohlssons Duktiga flickors revansch, en bok som syftade till att uppvärdera den duktiga flickan och göra henne till feminismens nyckelfråga och till spinnande nav i den förändring som världen behöver. Sedan publicerades Fördel kvinna av Emma Leijnse, där de välutbildade kvinnorna i medelklassen sågs som kunskapssamhällets vinnare.
Så, hur långt har vi kommit? Om vi går till Världsbankens purfärska rapport Women, Business and the Law lär det dröja än till 2073 innan vi uppnått fullständig jämställdhet, världen över.
Och de globala variationerna är stora, enligt rapporten. Bäst går det för sex länder — Belgien, Danmark, Frankrike, Litauen, Luxemburg och Sverige. Här är den strukturella jämställdheten 100 procent utifrån ett antal undersökta parametrar som rör arbetsmarknad och ägande. Sämst går det för Nordafrika och Mellanöstern där motsvarande siffra ligger på endast 47,37 procent.
Så kanske vi kan nynna med i ett försiktigt ”det-går-bra-nu”, även om vi inte kan tralla med i hela låten. För visst har jämställdheten i Sverige kommit långt, men mycket återstår.
För hur kommer det sig annars att vi under hundra år aldrig haft en kvinnlig statsminister och att toppkandidaterna till denna post under det senaste valet hette Stefan, Ulf och Jimmie.
Hur kommer det sig att över 60 procent av alla högskolestuderande är kvinnor, medan endast en tredjedel av dem är professorer?
Varför är det fortfarande så att börsbolagen endast har 6,5 procent kvinnliga styrelseordförande och 7,6 procent kvinnor som vd, enligt SCB-statistik från 2017?
Så frågan är alltjämt i vilken utsträckning flit lönar sig. Om kvinnors starka genomsnittliga övertag inom utbildningssystemet — med betydligt högre betyg och högre andel examina — kommer att utjämna dessa snedfördelningar eller om det alltjämt finns informella mekanismer som gör att dörrarna in till styrelserummen, in till professorsstolarna och statsministerposten, öppnas enligt gamla invanda patriarkala mönster. Mönster där kvinnor har flit, medan män har makt. Mönster där makthavaren alltid bestämmer vem som släpps in, vilket allt som oftast råkar bli den som liknar en själv. Allt enligt välkända begrepp som bekräftelsebias, vaneseende, flockbeteende, homosocialitet eller bromance.
info@opulens.se
